På om­sla­get

Wellness (Aftonbladet) - - INNEHÅLL - FOTO: MI­KAEL GUSTAVSEN

Sa­ra Mon­ta­za­mi tyc­ker att fa­mil­jen är sig själ­va trots kän­dis­ska­pet. I USA är de okän­da, i Sve­ri­ge kan det bli li­te för myc­ket av det go­da.

Sa­ra Mon­ta­za­mi, älds­ta ”bar­net” i vår fa­vo­rit­do­kusåpa­fa­milj, le­ver in­te läng­re i skug­gan av sin be­röm­da mam­ma. Hon blog­gar, mo­del­lar och har star­tat ett kläd­mär­ke. För Well­ness be­rät­tar Sa­ra om sitt nya liv i fa­shio­nab­la Ve­nice Be­ach. Om att va­ra sam­bo med lil­la­sys­ter Han­na. Och hur hon ser på sin fa­miljs kul­tu­rel­la mix av ame­ri­kanskt, svenskt och per­siskt.

Fa­mil­jen Mon­ta­za­mi, med mam­ma Maria i spet­sen, är stjär­nor i Sve­ri­ge. I hem­lan­det USA är de så gott som okän­da. Ef­ter sju år i do­kuså­pan Svens­ka Hol­ly­wood­fru­ar ver­kar det som om den älsk­vär­da svensk-ame­ri­kansk-per­sis­ka fa­mil­jen har kom­mit för att stan­na – och nu har även bar­nen Mon­ta­za­mi bör­jat pro­fi­le­ra sig på all­var. Först ut är älds­ta dot­tern Sa­ra, 25, som vi träf­fa­de när hon var i Sve­ri­ge för att job­ba som mo­dell. Även mam­ma Maria var för­stås med på re­san. – Jag och mam­ma är bäs­ti­sar, vi är verk­li­gen nä­ra, sä­ger Sa­ra och ler brett. Ef­tersom Sa­ra är äldst i sys­konska­ran är det in­te så kons­tigt att det är hon som är bäst på att pra­ta svens­ka. – När jag var rik­tigt li­ten pra­ta­de mam­ma ba­ra svens­ka med mig, och jag gick till en svensk sko­la var­je lör­dag, där jag lär­de mig att lä­sa och skri­va svens­ka. Det har jag stor nyt­ta av i dag, det ha­de va­rit trå­kigt att in­te för­stå språket ef­tersom jag ju kom­mer hit till Sve­ri­ge och häl­sar på så of­ta. Lil­la­sys­ter Han­na, som är näst äldst, för­står och pra­tar svens­ka li­te grann, men de två yngs­ta sys­ko­nen Emma och Nicholas kan näs­tan ing­en svens­ka alls, en­ligt Sa­ra. – Just nu har de för myc­ket ton­års­gre­jer på gång för att de ska hin­na bry sig. De kanske in­te tyc­ker att de mis­sar nå­got, men jag tyc­ker de­fi­ni­tivt att de gör det. Hur svensk kän­ner du dig?

– Jag kän­ner mig jät­te­svensk! För­mod­li­gen myc­ket mer än vad jag bor­de gö­ra. Skul­le du kun­na tän­ka dig att flyt­ta till Sve­ri­ge?

– Ab­so­lut! Var­je gång jag kom­mer hit kän­ner jag mig hem­ma här. Spe­ci­ellt i Stock­holm, som är en la­gom stor stor­stad där man kan pro­me­ne­ra dit man ska. Det känns lyx­igt. Kanske kun­de jag bo här på som­ma­ren och i Ka­li­for­ni­en på vin­tern? Din pap­pa Kam­ran kom­mer från Iran – hur per­sisk kän­ner du dig?

– Jag är ju den i fa­mil­jen som har mör­kast drag, men jag för­står in­te per­sis­ka och har ald­rig va­rit i Iran. In­te ens pap­pa har va­rit där se­dan han flyt­ta­de där­i­från som16-åring. Jag kän­ner mig helt klart mer svensk än per­sisk. Vil­ken mat tyc­ker du är go­dast, svensk el­ler per­sisk?

– Jag gil­lar bå­da­de­ra. När jag kom­mer till Sve­ri­ge mås­te jag all­tid gå till Riche och äta kött­bul­lar med po­ta­tis­mos och ling­on­sylt. Men jag äls­kar per­sisk mat ock­så, fram­för allt när mam­ma la­gar den. Hon gör ex­em­pel­vis fan­tas­tisk ghor­meh sabzi, en gry­ta med bland an­nat kikär­tor och lammkött. Sa­ra be­rät­tar att hon in­te är nå­got stort fan av di­e­ter, ut­an fö­re­språ­kar att man bör äta allt med måt­ta. Och in­te i för sto­ra por­tio­ner, som ju of­ta är fal­let i USA. – På det he­la ta­get tyc­ker jag att jag äter hyf­sat nyt­tigt. Jag äls­kar sal­la­der, kyck­ling och fisk. Dessvär­re äls­kar jag även söt­sa­ker och vill all­tid ha en smas­kig des­sert ef­ter mid­da­gen, ha­ha! In­te hel­ler när det gäl­ler trä­ning har Sa­ra nå­gon strikt po­li­cy, hon trä­nar för att må bra och för att kän­na sig snygg, som de fles­ta av oss. – Men jag kan lätt bli li­te uttrå­kad av att trä­na, så jag för­sö­ker va­ri­e­ra och pro­var of­ta nya trä­nings­for­mer. För till­fäl­let pro­var Sa­ra på ”hot yo­ga” och ”bar­re”. Det sist­nämn­da är den nya flu­gan i Los Ang­e­les som in­ne­bär att man trä­nar med hjälp av en klassisk ba­lett­stång. Sa­ra styr­ke­trä­nar ock­så och går på spin­ning. – I L.A finns cy­kel­klas­ser där de släc­ker ner lo­ka­len och har blin­kan­de di­sco­be­lys­ning. Så coolt! Sa­ra trä­nar minst fy­ra gång­er i vec­kan, och det får man väl sä­ga är god­känt. – För­u­tom när jag re­ser, men då bru­kar jag för­sö­ka trä­na på ho­tell­rum­met. Jag gör bland an­nat arm­häv­ning­ar och sit ups. Vårt sam­tal kom­mer in på ut­se­en­de­fix­e­ring­en bland unga tje­jer, nå­got man kanske in­bil­lar

sig är än­nu vär­re i Los Ang­e­les än i Sve­ri­ge. Har ut­se­en­de­fix­e­ring­en gått för långt?

– Ja, det mås­te jag sä­ga, spe­ci­ellt vad gäl­ler all plastik­ki­rur­gi som var och varan­nan kvin­na gör. Man ser många av­skräc­kan­de ex­em­pel på stan i L.A. Visst ska man kun­na ope­re­ra sig om det gör att man mår bätt­re, men själv har jag inga så­da­na tan­kar för till­fäl­let. Det ser in­te na­tur­ligt ut om man har ett för per­fekt ut­se­en­de. Vad är du mest nöjd med vad gäl­ler ditt ut­se­en­de?

– Mitt le­en­de. Hur kläd­in­tres­se­rad är du och hur går du helst klädd? – Jag klär mig oli­ka be­ro­en­de på mitt hu­mör. Till var­dags går jag of­ta om­kring i shorts, t-shirt och snea­kers, och ut­an smink. Jag gil­lar även att klä upp mig, men jag vill all­tid se fräsch och na­tur­lig ut. Som tur är har min sys­ter Han­na su­per­koll på klä­der, så jag ber of­ta hen­ne om smak­råd. Hon är en rik­tig fa­shio­nis­ta. Din mam­ma har bli­vit känd för sin stil, har ni sam­ma smak? – Well, det finns ju en del plagg som ser bra ut på hen­ne, men in­te alls pas­sar mig. Själv skul­le jag ald­rig som hon kun­na ha skor ut­an hög klack till taj­ta jeans! Men en hel del av mam­mas klä­der gil­lar jag, så det hän­der att jag lå­nar ur hen­nes gar­de­rob. Sa­ra har pre­cis flyt­tat från för­äld­ra­hem­met i Oran­ge County till en lä­gen­het i hip­pa och li­te hip­pi­e­in­flu­e­ra­de L.a-stads­de­len Ve­nice Be­ach. Där, ba­ra tio mi­nu­ter från stran­den, bor hon till­sam­mans med lil­la­sys­ter Han­na. – Det känns jät­te­bra, men jag åker hem och häl­sar på he­la ti­den. Han­na och jag fun­ge­rar jät­te­bra ihop, även om vi är väl­digt oli­ka.

”Det ser in­te na­tur­ligt ut om man har ett för per­fekt ut­se­en­de.”

”Jag vill de­fi­ni­tivt ha en stor fa­milj själv.”

Hon är per­fek­tio­nist och väl­digt ord­nings­sam, det är in­te jag. Men vi har kul till­sam­mans och job­bar dess­utom bra ihop, det är det vik­ti­gas­te. Hur ser en van­lig dag ut för dig?

– Det finns egent­li­gen inga van­li­ga da­gar för mig, al­la är oli­ka. Jag bru­kar vak­na ti­digt, of­tast fö­re sju. På mor­go­nen är jag all­tid hung­rig, så jag äter en re­jäl fru­kost med ägg­rö­ra och knäc­ke­bröd med ost. Se­dan kör jag ett trä­nings­pass på gym­met, där­ef­ter sät­ter jag mig fram­för da­torn och sva­rar på mejl och job­bar med pla­ne­ring­en av vår nya kläd­kol­lek­tion. Jag lun­char med en vä­nin­na, job­bar li­te till, tar en fikapaus på nå­got kafé ... Jag har även of­ta af­färsmö­ten med sam­ar­bets­part­ners för vårt kläd­mär­ke. Se­dan är det dags att gö­ra sig i ord­ning för kväl­len; det är all­tid nå­got på gång, som en fest, nå­gon lan­se­ring el­ler ett blog­ge­vent. Jag läg­ger mig ald­rig fö­re mid­natt. Du är sing­el?

– Ja, jag av­slu­ta­de min för­ra re­la­tion i feb­ru­a­ri och har levt singelliv se­dan dess. Han­na där­e­mot har en kil­le och de är verk­li­gen jät­te­kä­ra och su­pergul­li­ga ihop. De på­min­ner mig om hur vik­tigt det är att hit­ta en livspart­ner som man kan de­la al­la fan­tas­tis­ka min­nen med. Jag är de­fi­ni­tivt öp­pen för en ny re­la­tion. Hur ska den kil­len va­ra?

– Det vik­ti­gas­te är att vi klic­kar och får bra kon­takt. Kom­mu­ni­ka­tion är A och O i ett för­hål­lan­de. Han ska ha ett vac­kert le­en­de och fi­na ögon, va­ra snäll men ock­så fram­åt. Och så äls­kar jag torr hu­mor. När jag var yng­re drogs jag till och at­tra­he­ra­des of­ta av sur­fa­re och de­ras livs­stil; de fanns ju pre­cis över­allt ef­tersom jag bå­de bod­de och gick i sko­la nä­ra be­achen. Jag har dej­tat fle­ra sur­fa­re och al­la har va­rit li­te sam­ma typ, men på se­na­re tid har jag in­sett att jag har and­ra krav på min part­ner. Som att han ska va­ra mo­ti­ve­rad, in­spi­re­ran­de och vil­ja tes­ta nya sa­ker så att li­vet ald­rig upp­hör att va­ra spon­tant och in­tres­sant. Des­sa egen­ska­per

sak­na­de många av mi­na sur­far­kil­lar, så nu­me­ra för­sö­ker jag hål­la mig bor­ta från dem, ha­ha! Vill du ha barn?

– Ab­so­lut! Jag äls­kar att jag har så många sys­kon, så jag vill de­fi­ni­tivt ha en stor fa­milj själv. Sa­ras och he­la fa­mil­jens liv för­änd­ra­des ra­di­kalt när mam­ma Maria blev en av ori­gi­nal­del­ta­gar­na i tv-se­ri­en Svens­ka Hol­ly­wood­fru­ar, som nu är in­ne på sitt sjun­de år. Över en natt blev de su­per­kän­di­sar, men ba­ra i Sve­ri­ge – I USA är vi som vil­ka som helst, ing­en vet vil­ka vi är. Ibland får jag frå­gan hur jag kan ha så många föl­ja­re på Instagram, och då får jag ju för­kla­ra hur det lig­ger till. Kän­dis­ska­pet i Sve­ri­ge har såklart öpp­nat många dör­rar för mig, så att jag nu ex­em­pel­vis kan job­ba med min blogg och vårt kläd­mär­ke. Har kän­dis­ska­pet in­ne­bu­rit nå­got ­ne­ga­tivt?

– När jag och mam­ma är i Sve­ri­ge blir vi all­tid väl­digt upp­märk­sam­ma­de och folk kom­mer he­la ti­den fram och vill ta bil­der, så ha­de vi bott här ha­de det kun­nat bli li­te för myc­ket av det go­da. Men som det är nu tyc­ker jag in­te att det är nå­got pro­blem; jag vill in­te änd­ra på nå­got. Ibland kan per­so­ner som blir kän­da över en natt bli per­son­lig­hets­för­änd­ra­de och upp­le­vas som ar­ro­gan­ta, har du fun­de­rat över det? – Ja såklart. Det är vik­tigt att va­ra sann mot sig själv och se upp för så­da­na ten­den­ser. Mam­ma har kla­rat det fan­tas­tiskt och hon är fort­fa­ran­de pre­cis som in­nan. Hon är li­ka­dan fram­för som bakom ka­me­ran och så har det va­rit från förs­ta in­spel­nings­da­gen. Jag tyc­ker fak­tiskt att det gäl­ler he­la fa­mil­jen. Till sist, be­rät­ta nå­got folk in­te kän­ner till om dig!

– Jag har en va­na att all­tid läg­ga ner min mo­bil med väns­ter hand, och så har jag ett otro­ligt bra min­ne vad gäl­ler num­mer­plå­tar på bi­lar. Så har det va­rit se­dan jag var li­ten. Knäppt va? n

Vänd

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.