Mi­as krö­ni­ka

Wellness (Aftonbladet) - - INNEHÅLL - Mia

För många av oss är det här­ligt många ming­el, mid­da­gar och till­ställ­ning­ar så här i slu­tet på året. Det finns så myc­ket att fi­ra, och över­allt ser­ve­ras det al­ko­hol. Det är ab­so­lut ing­et fel med det, al­ko­hol har en fan­tas­tisk funk­tion att fyl­la för dem som kan han­te­ra den. Den se­nas­te vec­kan har jag bli­vit er­bju­den glögg, röd­vin, ca­va och drin­kar. Var­je gång det hän­der tac­kar jag nej, vän­ligt men be­stämt och nu­me­ra är det hur lätt som helst. Ef­ter många års trä­ning har jag lärt mig att sä­ga ”Nej tack! Nej tack!” Ut­an att kän­na att jag är tvung­en att be­rät­ta var­för jag tac­kar nej. Men jag ska vil­ligt er­kän­na att det fort­fa­ran­de hän­der att jag sä­ger ”Nej tack”, och läg­ger till för­kla­ring­en ”Det blir så rö­rigt när jag är pac­kad och där­för är jag nyk­ter se­dan länge”.

Den för­kla­ring­en ger jag för att jag vet att per­so­nen in­te kom­mer att ge sig an­nars. Väl­digt of­ta har män­ni­skor svårt att ba­ra ta ett nej, de vill ve­ta var­för och många gång­er har jag känt att jag upp­levs som ett pro­blem när jag tac­kar nej. Och där­för har jag ge­nom åren känt mig tvung­en att be­rät­ta på tok för myc­ket om mig själv och om or­sa­ken till att jag in­te dric­ker när det ser­ve­ras al­ko­hol. Jag har all­tid va­rit öp­pen och är­lig med min nyk­ter­het, men det är nå­got helt an­nat att pra­ta om det för att ge hopp, el­ler för att in­for­me­ra nå­gon om att det går att vän­da sitt liv. Det gör jag gär­na.

Jag kan in­te lå­ta bli att fa­sci­ne­ras av hur lad­dat det här med al­ko­hol är. Trots att jag som sagt har va­rit öp­pen med min histo­ria som nyk­ter och drog­fri, så fast­nar per­so­ner of­ta vid just al­ko­ho­len. I går hän­de det igen, ”Men Mia, visst, jag kän­ner till ditt för­flut­na, men ett glas bub­bel el­ler li­te glögg mås­te du väl än­då kun­na un­na dig nu när det är fest.” Jag kan in­te räk­na de ota­li­ga gång­er då jag har känt mig tvung­en att för­kla­ra, för­sva­ra el­ler bloc­ka de per­so­ner som vill bju­da mig på al­ko­hol. Att vil­ja tac­ka nej är in­te svårt, det finns in­te en en­da li­ten cell i he­la min kropp som skul­le vil­ja dric­ka. Jag är nyk­ter se­dan 19 år och jag går väl­digt gär­na på fest där det ser­ve­ras al­ko­hol, för för mig är in­te den nå­got pro­blem alls. Pro­ble­met är per­so­ner­na som vill bju­da, men som av nå­gon or­sak har svårt att han­te­ra ett nej. Jag dric­ker in­te al­ko­hol, nå­gon an­nan äter in­te kött, yt­ter­li­ga­re nå­gon äter in­te soc­ker, och det bör om­giv­ning­en ac­cep­te­ra. Av oli­ka or­sa­ker gör vi män­ni­skor val för vår egen skull och det kan va­ra val som är rätt för oss men svå­ra än­då, och då ska vi in­te be­hö­va stå emot en mas­sa tjat för att nå­gon an­nan vill ha säll­skap i sitt val. Tän­ker jag.

”Det blir så rö­rigt när jag är pac­kad och där­för är jag nyk­ter se­dan länge”

Jag är nyk­ter se­dan 19 år, och jag går väl­digt gär­na ...

det ... på fest där för ... ­ser­ve­ras al­ko­hol,

Fo to : M A R G A RE TA BL O M S A N D EB Ä CK

... för mig är in­te den nå­got pro­blem alls.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.