Eri­ka Kits Gö­le­vik om vägen till lugn och styr­ka.

Women's Health & Wellness - - Innehåll - TEXT: MIN­NA TUNBERGER FOTO: MIKAEL GUSTAV­SEN SMINK: AN­NA GÖRANSSON

Hon är stark, grun­dad och hon glitt­rar – vår nya chefre­dak­tör, häl­so­pro­fi­len Eri­ka Kits Gö­le­vik. I dag hit­tar hon lug­net och styr­kan ge­nom yo­ga och löp­ning. Men hen­nes väg dit har va­rit snå­rig. – Jag har om­vär­de­rat he­la min syn på trä­ning och häl­sa, sä­ger hon.

Vid förs­ta an­blic­ken ser det ut som ett klassiskt gult trä­hus med vi­ta knu­tar. Men så ro­par Eri­ka Kits Gö­le­vik: ”He­ej, gå in ge­nom den här dör­ren”, från nå­got som vi­sar sig va­ra en mo­dern till­bygg­nad och ge­nast förs tan­kar­na till Vil­la vil­le­kul­la. Här in­ne är det ta­pet­se­rat i färgspra­kan­de mönster än­da upp till nock. Tur­ko­sa få­töl­jer om­ring­as av klos­sar och barn­böc­ker och fönst­ren i det sto­ra kö­ket släp­per in så myc­ket sol att man mås­te ki­sa. – Vi har lagt ner myc­ket tid på re­no­ve­ring, sä­ger Eri­ka och him­lar med ögo­nen. – För­res­ten, jag är in­te klar med ma­ten, jag har just bör­jat, är det okej att vi pra­tar me­dan jag la­gar? frå­gar hon. Och me­dan jag slår mig ner stäl­ler sig Eri­ka vid köksön och hac­kar scha­lot­ten­lök och släng­er i en gry­ta. Slår i vitt vin, söt­po­ta­tis.

När hon står här i si­na silv­ri­ga yo­ga­tajts med sin slar­vi­ga knut up­pe på hu­vu­det och strör saff­ran över söt­po­ta­ti­sen som putt­rar på den tur­ko­sa Smeg-gasspi­sen – så kan man lätt tro att Eri­ka, hen­nes man Mar­tin och de­ras två små barn le­ver ett fluf­figt dröm­liv här i den ny­re­no­ve­ra­de bo­hem­vil­lan. Men när jag in­si­nu­e­rar det så ut­bris­ter Eri­ka:

– Allt­så, det höll på att spric­ka mel­lan mig och Mar­tin för ett par år se­dan. Det sista vi pra­ta­de om fö­re lägg­dags var vilken sorts ström­bry­ta­re el­ler vil­ket slags bad­rums­fog vi skulle väl­ja. Det hand­la­de in­te om oss läng­re, det hand­la­de ba­ra om det här hu­set, sä­ger hon och stan­nar upp med mo­ro­ten i ena han­den och ska­la­ren i den and­ra.

En dag sa hen­nes man: ”Jag har va­rit så led­sen över det här i så många år nu, an­ting­en skil­jer vi oss el­ler så går vi i te­ra­pi.”

De val­de det sista. Un­der ett år gick de i en form av te­ra­pi som kal­las EFT, som fo­ku­se­rar på själ­va käns­lor­na. Suc­ces­sivt kom de varand­ra när­ma­re.

– Fö­re te­ra­pin ha­de jag aldrig vå­gat va­ra så sår­bar som jag är i dag. Jag har släppt in Mar­tin nä­ra nu, det gick ba­ra in­te ti­di­ga­re, sä­ger hon och in­fli­kar:

– Det kanske kan ver­ka kons­tigt att pra­ta så öp­pet om per­son­li­ga svå­rig­he­ter, men vi le­ver i en tid då det vi­sas upp väl­digt många ”per­fek­ta” liv på so­ci­a­la me­di­er och jag tyc­ker det är vik­tigt att vå­ga

”Per­fekt är var­ken sär­skilt kul el­ler in­tres­sant.”

pra­ta om verk­lig­he­ten. Per­fekt är, om man tän­ker på det, var­ken sär­skilt kul el­ler in­tres­sant. Och vi vet ju in­nerst in­ne att det är fejk. Ing­en är per­fekt, och tur det, sä­ger Eri­ka var­på hon för­flyt­tar sig till disk­bän­ken för att sköl­ja sal­lat.

I disk­hon lig­ger visst en hår­bors­te, men hey, spe­la roll! Eri­ka var­var sal­lats­bla­den med för­välld grönkål och broc­co­li i en skål och top­par med gra­na­täpp­le­kär­nor sam­ti­digt som hon tit­tar upp och sä­ger:

– Jag job­bar på att vi­sa upp mi­na sva­ga si­dor. Jag har haft svårt att be om hjälp, att ringa och va­ra led­sen. Nu kan jag ju det med Mar­tin, men jag be­hö­ver fort­fa­ran­de bli bätt­re på det bland vän­ner och på job­bet.

Räds­lan för att vi­sa sig svag har fun­nits där så länge Eri­ka kan min­nas. Hon kom­mer ihåg hur hon bet ihop när för­äld­rar­na skil­de sig. Eri­ka var då 10 år och be­stäm­de sig för att in­te vi­sa att hon var led­sen, för­äld­rar­na skulle in­te be­hö­va oroa sig för hen­ne. Som sto­ra­sys­ter tog hon nog ock­så ex­tra an­svar för att små­sys­ko­nen in­te skulle på­ver­kas, tror hon.

– Mi­na för­äld­rar ha­de aldrig brå­kat, det gjor­de man lik­som in­te, så min na­tur­li­ga re­ak­tion var nog att hål­la fa­sa­den up­pe. Men egent­li­gen ha­de jag nog in­te be­hövt kän­na så, de till­fäl­len som jag än­då var led­sen minns jag dem som väl­digt trös­tan­de.

På frå­gan om Eri­ka in­te var arg på för­äld­rar­na när de skil­des, blir hon tyst.

– Det har jag aldrig tänkt på fak­tiskt. Men jag blir säl­lan arg, jag är nog li­te rädd för det, jag vill sna­ra­re lö­sa pro­ble­men snabbt så att allt blir bra igen. Men jag job­bar på att vå­ga stå kvar i obe­kvä­ma käns­lor, att in­te all­tid fly från dem. Jag tror att det är vik­tigt.

Nå­got som hon har fun­de­rat desto mer på från sin barn­dom är id­rotts­in­tres­set som hon fick med sig hem­i­från. För­äld­rar­na tog med hen­ne och sys­ko­nen på påskvand­ring­ar, fjäll­vand­ring­ar och upp­munt­ra­de hen­ne att trä­na fri­id­rott och rid­ning.

– Jag äls­ka­de det, spe­ci­ellt rid­ning­en. Var­je dag, i ur och skur, cyk­la­de jag till stal­let. Jag höll på med gym­nas­tik ock­så, men jag var aldrig sär­skilt bra i det, ha! Jag var lång och äl­gig.

Som 16-åring flyt­ta­de Eri­ka från hem­or­ten Katri­ne­holm och bör­ja­de på en gym­na­sie­sko­la med mu­si­kal­in­rikt­ning i Tä­by, norr om Stock­holm. Hon bod­de i en li­ten lä­gen­het och me­ning­en var att hon skulle skö­ta allt från läx­or till mat­lag­ning själv – och in­te minst trä­ning­en.

– Jag bör­ja­de in­stru­e­ra klas­ser på Friskis och svet­tis, och blev helt frälst. Jag äls­ka­de att stå i cent­rum och jag äls­ka­de he­la gre­jen med att in­stru­e­ra, sä­ger Eri­ka sam­ti­digt som hon du­kar fram den saff­ran­sång­an­de sop­pan.

När spin­ning­en slog ige­nom som trä­nings­form i slu­tet av 1990-ta­let häng­de Eri­ka snabbt på och bör­ja­de le­da spin­ning­klas­ser. Hon såg det som ett ef­fek­tivt sätt att brän­na ka­lo­ri­er. Den förs­ta ter­mi­nen på gym­na­si­et i Tä­by ha­de hon gått ner fle­ra ki­lo och hen­nes mam­ma blev oro­lig och ställ­de ett ul­ti­ma­tum: ”Bör­ja äta el­ler så flyt­tar du hem!”

Eri­ka bör­ja­de äta, men ät­stör­ning­en fanns där som en skug­ga över hen­ne i många år och hon pend­la­de mel­lan att äta för strikt och för myc­ket.

– Jag ha­de in­te så snäl­la tan­kar om mig själv på den ti­den.

Ef­ter gym­na­si­et res­te Eri­ka med Fri­tids­re­sor och job­ba­de som sho­war­tist på kväl­lar­na och led­de vat­ten­gym­pa och kläd­de ut sig till Bam­se på da­gar­na. När hon se­dan flyt­ta­de hem till Sve­ri­ge igen ha­de hon som mål att bli ri­dan­de po­lis.

– När jag har sett po­li­ser på häs­tar har jag all­tid tänkt att det där bor­de va­ra jag. Att få ri­da som jag äls­kar – på stan så att al­la kan se mig, ha­ha, sho­war­tis­ten smy­ger fram – och va­ra po­lis som min pap­pa, kun­de det bli bätt­re?

Men Eri­ka ha­de ing­et kör­kort, vil­ket var ett krav för att kom­ma in på Po­lis­hög­sko­lan. Så i stäl­let bör­ja­de hon plug­ga jour­na­li­stik på Kag­ge­holms folk­hög­sko­la. Och det var där hon träf­fa­de Mar­tin, som 22-åring. Det var ock­så då hon bör­ja­de re­flek­te­ra över sitt för­hål­lan­de till trä­ning och kost. Mar­tin märk­te att hon trä­na­de mer för att kom­pen­se­ra för nå­got, än för att hon tyck­te om det.

– Han sat­te igång en tanke­pro­cess och fick mig att bör­ja fun­de­ra över var­för jag var så fo­ku­se­rad på mitt ut­se­en­de. Och jag in­såg att jag ha­de fått ett väl­digt för­mins­kan­de sätt att se på det jag som barn ha­de äls­kat – att rö­ra mig.

In­sik­ter­na led­de till ett helt nytt för­håll­nings­sätt till trä­ning­en och in­stru­e­ran­det. Att in­te gö­ra det för att ”va­ra duk­tig” el­ler ”som sub­sti­tut för att bli ar­tist och stå på scen”, ut­an att på rik­tigt vil­ja de­la med sig till and­ra av det hon själv hit­tar i rö­rel­se. Den skö­na be­fri­an­de käns­lan av att tan­ke och kropp är ett.

– Lång­sik­ti­ga trä­nings­mål kan va­ra mo­ti­ve­ran­de, men för mig är den störs­ta vins­ten med trä­ning­en den käns­la som upp­står un­der och di­rekt ef­ter själ­va pas­set.

I dag trä­nar Eri­ka för att hål­la sig pigg, stark och or­ka med sitt liv som små­barns­mam­ma, chefre­dak­tör och trä­na­re. Trä­ning­en kom­mer all­tid att fin­nas i hen­nes liv, men hon an­pas­sar den ef­ter hur li­vet ser ut.

– I dags­lä­get är mitt fo­kus på barn och jobb, och jag har där­för inga am­bi­tiö­sa mål med min trä­ning som att gö­ra En svensk klas­si­ker el­ler så, även om det skulle va­ra kul. Men jag trä­nar på ett el­ler an­nat sätt var­je dag. Det kan hand­la om 20–75 mi­nu­ter i mitt lil­la yo­ga­rum (ett ga­let här­ligt rum med trä­golv, färgspra­kan­de yo­ga­mat­tor och tur­ko­sa väg­gar i hu­sets äld­re bygg­nad red. anm.).

Ibland går Eri­ka på käns­la och yo­gar li­te spon­tant, ibland vill hon in­spi­re­ras av en an­nan in­struk­tör och kör en on­li­ne-klass.

– När man bor så här ens­ligt finns det inga flå­di­ga yo­gastu­di­or i när­he­ten, då får man an­vän­da mo­bi­len, sä­ger hon och ski­ner upp.

På som­ma­ren yo­gar Eri­ka helst ute på ve­ran­dan, ef­tersom hon äls­kar att trä­na ute. He­la grann­ska­pet ser hen­ne, men det ski­ter hon i, sä­ger hon. Yo­gan ger mer än fy­sisk trä­ning för Eri­ka, den släp­per på spän­ning­ar; och stress som har satt sig i krop­pen för­svin­ner och hon blir mju­ka­re men­talt.

– Käns­lan av att va­ra mjuk och rör­lig och in­te ha ont gör att jag kän­ner mig fin och stark.

Men Eri­ka gil­lar ock­så att springa, hon be­hö­ver hor­mon­duschen som kom­mer av löp­ning­en. I mor­se sprang hon i sko­gen, i snön, be­rät­tar hon.

– Det är någon­ting med att springa om­ring­ad av gra­nar. Jag är väl­digt so­ci­al i mitt jobb och träf­far myc­ket män­ni­skor så det är skönt att bli om­hul­dad av sko­gen när jag spring­er.

Eri­ka är allt­så in­te som man kanske skulle kunna tro ba­ra den där sprud­lan­de trä­na­ren som stän­digt de­lar med sig av sin ener­gi, hon har ock­så en gans­ka oso­ci­al si­da.

– När jag har va­rit bor­ta en vec­ka på en trä­nings­re­sa och lett klas­ser från mor­gon till kväll så har jag be­hov av att ba­ra gå runt i ragg­soc­kor här hem­ma i någ­ra da­gar. Då kan jag till och med tyc­ka att det är job­bigt och lyf­ta lu­ren och ringa till bar­nens för­sko­la.

Som PT, grupp­trä­nings­in­struk­tör, pro­fil i svensk häl­so­press och som blog­ga­re på den eg­na häl­so­saj­ten He­alt­hy Living, är Eri­kas sto­ra driv­kraft att för­med­la en sund bild av häl­sa.

– Jag förstår att ru­bri­ker som ”bränn fett”, som vi har på om­sla­get av det här num­ret av WH, säl­jer lös­num­mer. Men jag är no­ga med att när man öpp­nar tid­ning­en ska det fin­nas se­ri­ö­sa och in­spi­re­ran­de ar­tik­lar som verk­li­gen får dig att må bra. Jag vill att du som lä­sa­re ska in­ve­ste­ra i dig själv för att du tyc­ker att du är värd det, in­te för att ”in­te du­ger”. Jag vill stär­ka dig in­i­från och ut, sä­ger hon och fyl­ler i:

– Sve­ri­ge har otroligt duk­ti­ga trä­na­re, många i världs­klass. Om jag med mi­na me­di­a­la ka­na­ler kan va­ra ett språk­rör som hjäl­per till att för­med­la det sun­da häl­so­bud­ska­pet på ett sätt som är lätt att för­stå och ta till sig, kän­ner jag att jag har lyc­kats. ■

”När jag är mjuk och rör­lig kän­ner jag mig fin och stark.”

Tajts, Röh­nisch, lin­ne, Ca­sall.

Egent­li­gen vill Eri­ka bo i ett varmt land, så att hon kan va­ra ute hur myc­ket hon vill ut­an att be­hö­va tän­ka på att fry­sa el­ler hal­ka när hon yo­gar och spring­er. ”Min dröm är att kunna gli­da runt i yo­ga­tajts året runt.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.