INTERVJUN SA­RAH SJÖ­STRÖM

Det är in­te al­la id­rot­ta­re som pre­nu­me­re­rar på världs­re­kord och har en lå­da med guld un­der sof­fan. SA­RAH SJÖ­STRÖM kun­de ha lagt sim­ning­en på hyl­lan re­dan ef­ter en ter­min, men blev i stäl­let störst, bäst och vack­rast.

Women's Health & Wellness - - Innehåll -

Guldsim­ma­ren är störst, bäst och vack­rast.

Kloc­kan är in­te ens nio på mor­go­nen och Sa­rah Sjö­ström har re­dan hun­nit med fy­ra in­ter­vju­er, varav två i te­ves mor­gon­sof­for. Nu sit­ter hon i smin­ket in­för om­slags­fo­to­gra­fe­ring­en hos oss på WH. På vägen dit har hon pas­se­rat ett gäng av kol­le­ger­na som vis­kar upp­het­sat när hon har gått för­bi. – Vi är helt star­struck! fnis­sar de. Ja, såklart att de är star­struck, kons­tigt vo­re det an­nars. Sa­rah Sjö­ström är en av värl­dens just nu he­tas­te id­rotts­stjär­nor och värl­dens ab­so­lut bäs­ta kvinn­li­ga sim­ma­re som just har kam­mat hem tre guld, ett sil­ver och sla­git två världs­re­kord på VM i Bud­a­pest. Och som om det in­te vo­re nog top­pa­de hon som­ma­ren med att åka di­rekt från världs­mäs­ter­ska­pen till världs­cu­pen och slak­ta ett par världs­re­kord till.

– Jag slog mitt se­nas­te världs­re­kord i lör­dags, sä­ger Sa­rah och ler nöjt.

Men det är in­te en själv­god di­va som tre da­gar se­na­re tar plats i smin­ket. Nej, Sa­rah Sjö­ström skry­ter in­te över si­na me­dal­jer el­ler re­kord. När hon be­rät­tar om dem lå­ter det sna­ra­re som att det är en na­tur­lig del av job­bet som värl­dens bäs­ta sim­ma­re. Hon slår re­kord för att hon är bra på sitt jobb. Frå­gor på det?

Ja, mas­sor fak­tiskt. Hon om nå­gon väc­ker frå­gor. Hon är ba­ra 24 men har re­dan va­rit en fram­gångs­rik id­rot­ta­re i tio år. Hur känns det? Hur myc­ket trä­ning krävs det för att bli bäst? Hur tag­gar hon igång in­för en vik­tig täv­ling? Hur lång är hon egent­li­gen? Och var­för ring­er ald­rig hen­nes mo­bil? Men en sak i ta­get. In­nan jag får chan­sen att få svar på al­la frå­gor är det dags för hen­ne att kränga på sig om­slags­klä­der­na och brän­na av någ­ra bil­der i stu­di­on. Mi­na för­sök att dis­kret gli­da un­dan när hon ska by­ta om möts av en me­nan­de blick och ett ”Jag sim­mar” från Sa­rah, och jag för­står att hon in­te är blyg av sig.

Su­per-sa­rah vi­sar sig ock­så va­ra en klock­ren su­per­mo­dell och re­dan ef­ter att den tred­je blix­ten har bränt av sä­ger fo­to­gra­fen Mic­ke ”Ja, där satt den” och skrat­tar. Det här pas­sar Sa­rah Sjö­ström som är oer­hört ef­fek­tiv.

– Jag äls­kar att gö­ra allt på en gång, sä­ger hon och an­spe­lar på mor­go­nens pres­sa­de sche­ma.

Van­li­ga morg­nar, när hon in­te ska till mor­gon­sof­fan, går Sa­rah Sjö­ström upp strax fö­re kloc­kan sex, sim­mar mel­lan sju och nio, har pa­us, går och gym­mar och har se­dan pa­us in­nan hon vis­sa da­gar sim­mar ett and­ra sim­pass. Hon har åt­ta sim­pass per vec­ka och kom­plet­te­rar med styr­ka.

– Jag trä­nar li­ka myc­ket nu som jag gjor­de när jag var typ 12 år gam­mal, men nu är ju det här mitt jobb. Det var job­bi­ga­re när jag gick i sko­lan och ald­rig fick vi­la rik­tigt. Ef­ter OS 2008 skul­le jag di­rekt till­ba­ka till sko­lan.

Hon be­rät­tar att pe­ri­o­den un­der gym­na­si­et var den en­da ti­den då hon kän­de att sim­ning­en in­te var så ro­lig, men in­te för att det egent­li­gen var fel på själ­va sim­ning­en ut­an för att hon in­te fick nå­gon pa­us. Sko­lan tog myc­ket tid och sim­ning­en tog myc­ket tid och re­sul­ta­ten på mäs­ter­ska­pen pend­la­de från rik­tigt bra till jät­te­då­ligt om vartan­nat. Det var un­der 2013 som hon fick mer lugn i var­da­gen och se­dan dess ta­lar de fan­tas­tis­ka re­sul­ta­ten på täv­ling­ar­na för sig själ­va.

Sa­rah Sjö­ström slog ige­nom i eu­ro­pa­mäs­ter­ska­pen 2008 när hon ba­ra var 14 år gam­mal. Ni är sä­kert många som minns in­ter­vju­er­na med den sprud­lan­de ton­å­ring­en som choc­ka­de värl­den ge­nom att so­pa ba­nan med de mer er­far­na sim­mar­na och ta hem ett guld i 100 me­ter fjä­rils­sim.

– Ja, ha­ha, jag var så jäv­la söt, kom­men­te­rar Sa­rah själv sitt 14-åri­ga jag och minns att hon ha­de höga för­vänt­ning­ar på sig själv när hon tog sig till EM.

– Men mi­na för­äld­rar fat­ta­de ingen­ting, de viss­te väl att jag var duk­tig och så, men de kol­la­de ju in­te di­rekt världs­ran­king­en så de var helt choc­ka­de när jag vann Em­guld.

Nej, det är ing­en klas­sisk id­rot­tar­fa­milj Sa­rah har vux­it upp i. Det var in­te

”Gå fram till nån på stan och be dem näm­na någ­ra svens­ka sim­ma­re och de kom­mer att ra­da upp ett gäng kvin­nor”

alls själv­klart att hon skul­le hål­la på med nå­gon id­rott på fri­ti­den och att det blev just sim­ning var en slump. En slump som kun­de ha bli­vit kort­va­rig.

– Min kom­pis sim­ma­de så då vil­le jag ock­så bör­ja, men ef­ter ba­ra någ­ra gång­er vil­le jag slu­ta för jag tyck­te in­te att det var kul. Men då sa mam­ma och pap­pa att jag fick lov att fort­sät­ta he­la ter­mi­nen ef­tersom de fak­tiskt ha­de be­talt ter­mins­av­gif­ten. Och när ter­mi­nen var slut sa mam­ma ”Ja, men slu­ta nu då”, men då vil­le jag in­te, be­rät­tar Sa­rah.

Hon sä­ger att många för­äld­rar lå­ter bar­nen slu­ta för en­kelt om de tyc­ker att nå­got är trå­kigt. Det går in­te att cur­la bar­nen, sam­ti­digt som det gäl­ler att va­ra la­gom hår­da, som hen­nes för­äld­rar var. De gav hen­ne chan­sen att hit­ta lus­ten ge­nom att in­te lå­ta hen­ne slu­ta ba­ra för att det var li­te trå­kigt.

– Barn mås­te ock­så få täv­la när de är små. Det är så myc­ket snack om att barn in­te ska få räk­na po­äng och in­te täv­la för att de tyc­ker att det är job­bigt att för­lo­ra. Men man lär sig mas­sor och ut­veck­las enormt av att för­lo­ra och kun­na han­te­ra det och kom­ma igen. Och av att vin­na och vil­ja ut­veck­las än­nu mer. Det är de vux­na som in­te kan han­te­ra bar­nens re­sul­tat, sä­ger hon.

Det tog in­te lång tid in­nan trä­nar­na fick upp ögo­nen för den långa (183 cm) och star­ka tje­jen som allt mer var vil­lig att läg­ga den tid på trä­ning­en som be­höv­des för att bli duk­tig.

– Mi­na trä­na­re har ald­rig sär­be­hand­lat mig även när jag blev väl­digt duk­tig. Jag var all­tid en i gäng­et och sim­ma­de med min grupp, även om mi­na upp­lägg såg an­norlun­da ut, sä­ger hon.

Sa­rah upp­lev­de ock­så all­tid att hon var en i gäng­et när hon var ute med lands­la­get till­sam­mans med Lars Frö­lan­der och The­re­se Als­ham­mar.

– Ef­tersom vi ha­de så många fram­gångs­ri­ka sim­ma­re då fick jag möj­lig­het att ut­veck­las och hål­la mig li­te i bak­grun­den. Ha­de det ba­ra va­rit jag då ha­de det va­rit jät­te­job­bigt, sä­ger hon.

En mo­bil­te­le­fon ring­er en­vist i rum­met och Sa­rah lyf­ter på sin och tit­tar på den. – Äh, det är ald­rig nå­gon som ring­er till

”Många id­rotts­kvin­nor äter för li­te. Vill man byg­ga musk­ler mås­te man äta myc­ket”

mig. El­ler jo, men de som ring­er, mi­na för­äld­rar och min agent, ring­er all­tid när jag trä­nar. Det är ju helt sjukt! De vet ju när jag trä­nar, men än­då har jag typ 20 mis­sa­de sam­tal ef­ter pas­set, sä­ger hon och him­lar med ögo­nen.

– Och om min kil­le ring­er tror jag ju att nå­gon har dött! Vi kom­mu­ni­ce­rar ba­ra ge­nom sms. Ja, och så bor vi ju ihop, sä­ger hon och ler.

Sam­bon Jo­han de Jong Ski­e­rus täv­lar i fäkt­ning och han och Sa­rah träf­fa­des på en fest för någ­ra år se­dan. Nu bor de ihop i en lä­gen­het på Sö­der­malm i Stock­holm, en lä­gen­het som är ex­tremt smak­fullt och på­hit­tigt in­redd med mör­ka fär­ger på väg­gar och tak och ro­li­ga in­red­nings­de­tal­jer som en aplam­pa, och skvall­rar om Sa­ra­hs sto­ra in­tres­se för in­red­ning. El­ler in­te.

– Nej, jag har en in­re­da­re. Jag vill ha fint hem­ma, men det här är in­te min för­tjänst.

Fo­to­gra­fe­ring­en är över och vi har flyt­tat oss till sof­fan på Sö­der­malm där Sa­rah plöts­ligt drar ut en dold lå­da från un­der sof­fan där al­la me­dal­jer lig­ger pryd­ligt upp­ra­da­de till­sam­mans med Bad­da­ren och ett gäng and­ra sim­mär­ken från barn­do­men.

– Jag gil­lar in­te att ha pri­ser fram­me, men min in­re­da­re har lagt dem så här fint i lå­dan. Kom igen, ta en sel­fie med Os-gul­det, det är det in­te så många som har, sä­ger hon och lang­ar över den syn­ner­li­gen tunga dyr­gri­pen och jag blir snart varse att en Os-guld­me­dalj är en li­ker­a­ket på Instagram.

När jag har be­rät­tat att jag ska in­ter­vjua Sa­rah Sjö­ström har jag of­ta mötts av ”Ååh, hon ver­kar så him­la gul­lig!” men nej. Det finns ing­et som helst gul­ligt med Sa­rah. Säl­lan har jag träf­fat nå­gon som är så rak, är­lig och okonst­lad, med en stark in­tegri­tet och som sva­rar öp­pet och di­rekt på frå­gor­na ut­an en mas­sa småprat mel­lan. Hon är stört­skön och cool, men det skul­le kän­na för­mins­kan­de att kal­la hen­ne gul­lig.

De se­nas­te 15 åren har svensk sim­ning till stor del hand­lat om kvin­nor, som The­re­se Als­ham­mar, Jo­se­fin Lill­ha­ge och Anna­ka­rin Kam­mer­ling, vil­ket ock­så har va­rit po­si­tivt för en ung sim­ma­re som Sa­rah Sjö­ström.

– Sim­ning är en väl­digt jäm­ställd sport. Spe­ci­ellt i Sverige har kvinn­li­ga sim­ma­re fått myc­ket ut­rym­me tack va­re al­la fram­gång­ar. Jag me­nar, gå fram till nå­gon på stan och be dem näm­na någ­ra svens­ka sim­ma­re och de kom­mer att ra­da upp ett gäng kvin­nor. Och Lars Frö­lan­der.

Det som få spor­ter har svårt att kom­ma un­dan, ty­värr, och kanske sim­ning i syn­ner­het är drab­bat av, är kropps­i­de­al och kom­men­ta­rer om hur krop­par ser ut. Det är svårt att döl­ja nå­got när man går om­kring i bad­dräkt.

– Det är många som har kom­plex för att de typ in­te har magru­tor. Jag trä­nar 25 tim­mar i vec­kan och jag har inga magru­tor. Jag har en magru­ta. Jag äter fruk­tans­värt myc­ket mat. Det är ett pro­blem som många id­rotts­kvin­nor har, att de äter för li­te. Vill man byg­ga musk­ler mås­te man äta myc­ket bra mat och styr­ke­trä­na.

In­ter­nett­roll kän­ner Sa­rah sig sko­nad från, även om hon på­pe­kar ir­ri­te­rat att folk ver­kar tyc­ka att de har rätt att ut­ta­la sig om hur and­ras krop­par ser ut. Hon upp­le­ver att folk i all­män­het är snäl­la mot id­rotts­stjär­nor, bå­de på nä­tet och i verk­lig­he­ten.

– Många frå­gar om jag fort­fa­ran­de tyc­ker att det är ro­ligt och jag för­står in­te vad de me­nar, det är ju ro­li­ga­re än nå­gon­sin! Jag har bli­vit bätt­re på att nju­ta av li­vet jag har nu som eli­tid­rot­ta­re. Det hål­ler in­te för all­tid, har jag tur kanske jag har tio år kvar. Jag kom­mer in­te all­tid att slå världs­re­kord och va­ra bäst i värl­den. ■

TEXT: AN­NA-LE­NA PET­TER­SON FO­TO: MI­KAEL GUSTAV­SEN HÅR & SMINK: AN­NA FRID STY­LING: ELIN ZET­TERLIND MIL­LE­RUD/MY SIS­TER & I

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.