”ERIK, DU MÅS­TE LÄ­RA DIG ENG­ELS­KA – OM DU SKA

World Cup-bibeln - - Front Page -

Hös­ten har gått över till vin­ter i slu­tet av 2006. Den då 16-åri­ge Erik Karls­son trivs in­te alls med li­vet på in­ter­nat­sko­lan Vack­stanäs, lant­ligt be­lä­gen en mil ut­an­för Sö­der­täl­je, där han är in­ne på sitt förs­ta gym­na­si­eår.

Av en an­ställd på sko­lan be­skrivs han som ”uttrå­kad och so­ci­alt in­te fun­ge­ran­de”.

Den för­re elit­se­rie­pro­fi­len Peter Lars­son är vid den här ti­den an­sva­rig för Sö­der­täl­jes hoc­key­gym­na­si­um. Han för­sö­ker än­nu en gång över­ty­ga den unge och lo­van­de ishoc­key­bac­ken om att han mås­te för­sö­ka läg­ga li­te mer tid och ener­gi på sko­lan.

Lars­son åter­ger nu tio år se­na­re sam­ta­let mel­lan de två:

– Erik, du mås­te lä­ra dig eng­els­ka i al­la fall. Om du ska skri­va NHL-kon­trakt nå­gon gång mås­te du se vad det står. El­ler vad hän­der om du ska­dar knä­et, vad ska du gö­ra då?

Sva­ret från unge Karls­son kom­mer blixt­snabbt och på bred små­länds­ka:

– An­ting­en blir jag hoc­key­proffs el­ler så kör jag truck på ett lager. Det har pap­pa gjort he­la li­vet, så det är ing­et fel med det.

När Erik Karls­son tio år se­na­re kon­fron­te­ras med det ut­ta­lan­det skrat­tar han och sä­ger:

– Ja, det var un­ge­fär de två al­ter­na­ti­ven jag ha­de på den ti­den. An­ting­en le­ver jag på att spe­la ishoc­key el­ler så flyt­tar jag hem och job­bar på farsans jobb, det var ing­et mer med det lik­som. Det fanns ing­et mitte­mel­lan för mig. An­ting­en var det allt ­el­ler ing­et. Om det in­te ha­de löst sig med hoc­keyn ha­de jag va­rit jät­te­nöjd med ett van­ligt. jobb. Min men­ta­li­tet un­der den ti­den var att sat­sa fullt ut och ba­ra gö­ra det. Går det så går det, går det in­te får jag hit­ta på nå­got an­nat.

Det rap­pa och ra­ka sva­ret till Peter Lars­son är så ty­piskt för Erik Karls­son, vil­ket mer än en som Sport­bla­det ta­lat med vitt­nar om:

– Han har en skal­le som är helt fan­tas­tisk. Det är in­te många som har det där hu­vu­det. Vi får nog bör­ja nud­da vid Zla­tan, som jag vis­ser­li­gen in­te alls kän­ner, för att hit­ta den ty­pen. Erik tror att allt är möj­ligt och där han är så blir det bra, sä­ger för­re Mo­do- och Skel­l­ef­teåträ­na­ren An­ders Forsberg.

– Han är så fullt ut i om­kläd­nings­rum­met. Att lig­ga un­der med 3–0 är ing­et pro­blem för ho­nom. ”Nu får vi skär­pa till oss och slu­ta gnäl­la, det är ba­ra tre mål”, kun­de han sä­ga.

Som för­bunds­kap­ten för pojklands­la­gen ba­sa­de An­ders Forsberg över en ung Erik Karls­son. Någ­ra år se­na­re, 2008, ha­de han pre­cis in­lett sitt upp­drag som ta­langscout för Ot­ta­wa. Fors­bergs och klub­bens första­val i draf­ten var … just det, Erik Karls­son:

– Jag är svag för den ty­pen av spe­la­re, som vå­gar li­ra och som gör hoc­keyn ro­lig, som gör det värt att gå och tit­ta på.

”AN­TING­EN BLIR JAG ISHOCKEYPROFFS EL­LER SÅ KÖR JAG TRUCK PÅ ETT LAGER SOM PAP­PA”

Erik Karls­son väx­te upp på Ås­ga­tan i Lands­bro. Ett små­ländskt sam­häl­le med knappt 1 500 in­vå­na­re en mil från Vet­lan­da. Han var äldst av tre sys­kon och det som ut­märk­te ­ho­nom di­rekt var dels in­tres­set för sport, dels den enor­ma ener­gin:

– Jag åk­te all­tid skrid­skor. Hal­len var all­tid öp­pen och jag kun­de gå på is när jag vil­le. Un­der da­gar­na, ef­ter sko­lan, un­der lo­ven. Jag trä­na­de med två, tre lag. Det var väl­digt,

Fo­to: CHRISTIAN JO­HANS­SON

Som 16-åring kom Erik Karls­son till in­ter­nat­sko­lan Vack­stanäs ut­an­för Sö­der­täl­je. Det blev in­te så lyc­kat.

Peter Lars­son. An­ders Forsberg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.