SKRI­VA NHL-KON­TRAKT MÅS­TE DU SE VAD DET STÅR”

World Cup-bibeln - - Front Page -

väl­digt myc­ket hoc­key un­der vin­ter­halv­å­ret och på som­ma­ren var det fot­boll som gäll­de. Så var det fram tills jag var 15 år. Det var egent­li­gen det jag gjor­de un­der he­la min upp­växt i Lands­bro. När jag väl gjor­de nå­got gjor­de jag det så myc­ket jag ba­ra kun­de, sä­ger Erik Karls­son.

Var id­rot­ten ett sätt för dig att ka­na­li­se­ra och han­te­ra all den här ener­gin du ha­de in­om dig?

– Så var det nog. Med den per­son­lig­het jag ha­de var det vik­tigt för mig att få möj­lig­he­ten att få ut all ener­gi på id­rott. Gi­vet­vis var det här ing­et jag tänk­te på då, men när jag ser till­ba­ka nu in­ser jag hur vik­tigt det var och att det led­de mig till den väg jag tog. Till­gäng­lig­he­ten till de id­rot­ter jag vil­le hål­la på med var otro­ligt stor och det har hjälpt mig oer­hört myc­ket till där jag är i dag.

Hoc­keyn har del­vis fun­nits i fa­mil­jen, åt­minsto­ne i släk­ten. Mam­ma

­Ul­laKarins bror he­ter To­mas

Nord och var un­der 70- och 80-ta­let en spel­skick­lig SHL­back i Lek­sand och i AIK.

Pap­pa Jo­nas var ock­så back, men på be­tyd­ligt läg­re ni­vå. Det var ock­så Jo­nas som var trä­na­re för Eriks pojklag.

Som ti­o­å­ring vil­le so­nen bli mål­vakt. Att få ta på sig de coo­la skyd­den och stäl­la sig i må­let var nå­got som loc­ka­de den unge ­kil­len. På det förs­ta lag­fo­tot från pojklags­ti­den var ­Erik Karls­son ock­så mål­vakt. Men dröm­men om att stå i mål var ett be­slut som pap­pa Jo­nas in­te alls var li­ka för­tjust i, och mål­vakts­dröm­men fick ett nå­got bru­talt slut.

– Det var en helt van­lig trä­ning och farsan skul­le vi­sa en öv­ning. När han kom över blå­lin­jen drog han på ett slagskott allt han ha­de. Rakt i brös­tet på mig. Jag trod­de jag skul­le tup­pa av, be­rät­ta­de Erik Karls­son i en podd med Sport­bla­det.

Att det var en med­ve­ten hand­ling är Erik helt över­ty­gad om.

– Ja, han gjor­de det de­fi­ni­tivt med me­ning. Och det fun­ka­de gans­ka bra och blev ju bra till slut. Ef­ter det har jag ald­rig va­rit mål­vakt igen.

När Erik Karls­son fyllt 16 år och skul­le bör­ja på gym­na­si­et ­ha­de han och en kom­pis från Små­lands­la­get, Oscar Holst, be­stämt sig för att läm­na Små­land och sö­ka in på nå­got hoc­key­gym­na­si­um.

Frölun­da och Lek­sand var hög­ak­tu­el­la. Men Karls­son och Holst val­de att gå till Sö­der­täl­je, där de bå­da ton­å­ring­ar­na skrev på ett treårs­kon­trakt som skul­le lö­pa un­der ­he­la gym­na­si­e­ti­den.

Peter Lars­son minns hur det gick till när klub­ben lyc­ka­des över­ty­ga Karls­son att ­flyt­ta till SSK, som då höll till i all­svens­kan.

– Farsan (Cur­re Lars­son) var an­sva­rig för hoc­key­gym­na­si­et och me­ning­en var att jag skul­le ta över ef­ter ho­nom. Vi fick i upp­drag av klub­ben att åka ut och vär­va de bäs­ta 90:or­na vi kun­de hit­ta i Sve­ri­ge. Vi åk­te runt på oli­ka ”rus­sin­lä­ger” och i Norr­kö­ping var det en camp med U16 och he­la det där ­gäng­et föd­da 1990. Vi satt på en trä­ning. Ef­ter ett tag tit­ta­de vi på varand­ra:

– Har du sett nå­got? frå­ga­de farsan.

– Ja, sva­ra­de jag.

– Jag ock­så, sa han. Och så pe­ka­de vi bå­da två på Erik. Han var en li­ten spju­ver, hög­ljudd och ”här är jag, jag vill ha puc­ken”. Han ha­de en au­ra runt sig och vil­le vi­sa hur duk­tig han var och vil­le ha puc­ken he­la ti­den. Vi bjöd upp ho­nom till Sö­der­täl­je och gav ­ho­nom en kär­leks­för­kla­ring. Se­dan vet jag att farsan satt med Eriks mam­ma Ul­la-Ka­rin och skrev kon­trak­tet vid köks­bor­det i Lands­bro.

Ut­ö­ver sitt sätt att va­ra ha­de Karls­son ­ti­digt en ex­cep­tio­nell ta­lang för spe­let ishoc­key. Hans sätt att age­ra på isen ska­pa­de ti­digt eko bland hoc­key­folk i he­la Sve­ri­ge.

Jo­nas Karls­son. Oscar Holst.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.