RUM. VI FICK GÅ UPP TILL REK­TORN NÅG­RA GÅNG­ER.”

World Cup-bibeln - - 17 -

ovan­för mig. Då häll­de han vat­ten som ­stänk­te på föns­ter­brä­dan och ner i mitt ­an­sik­te. Det var så han höll på he­la ti­den. ­Erik ha­de en sån över­skottse­ner­gi. Li­ka­dant på isen, helt out­trött­lig.

– Se­dan var vi li­te la­ta och gick in­te på en del lek­tio­ner. Det blev li­te små­gre­jer men det var sä­kert in­te ba­ra vi. Det var skit­kul förs­ta må­na­der­na men när det blev var­dag tänk­te man ”vill man ha det så här i tre år?”, sä­ger Holst.

Skol­led­ning­en upp­skat­ta­de in­te alls den kre­a­ti­vi­tet som de bå­da små­län­ning­ar­na ­vi­sa­de upp un­der le­di­ga stun­der. Re­dan runt jul ha­de Holst trött­nat på ­in­ter­nat­li­vet och flyt­ta­de hem till Små­land. Två må­na­der se­na­re skul­le Erik Karls­son ­gö­ra sam­ma sak. Peter Lars­son fick ett sam­tal:

– Det var i feb­ru­a­ri, det minns jag för jag var på nå­gon trä­nar­ut­bild­ning un­der Swe­den Hoc­key Ga­mes i Glo­ben. Den hel­gen hän­de det nå­got i sko­lan och då blev Erik av­stängd. Då sa han ”nu ski­ter jag i det här” och så åk­te hans mam­ma upp och häm­ta­de ho­nom. Se­dan vil­le han in­te till­ba­ka. Ex­akt vad som hän­de minns in­te Lars­son: – Han gjor­de nå­got bus jag in­te kom­mer ihåg, men som jag minns det var det ing­en stor grej. Mer det som var drop­pen som fick bä­ga­ren att rin­na över.

Trots att det blev en kort tid med ett trå­kigt slut minns Oscar Holst må­na­der­na på Vack­stanäs som någon­ting po­si­tivt

– Det var myc­ket hyss och väl­digt ro­ligt. Det var verk­li­gen myc­ket Emil i Lönneberga över Erik på den ti­den. Jäk­ligt snäll och go män­ni­ska och in­ställ­ning­en att han skul­le bli bäst.

Me­dan Erik Karls­son har avan­ce­rat till att bli värl­dens bäs­ta back i NHL är Oscar Holst kvar i Små­land där han spe­lar all­svensk ishoc­key med Tings­ryd.

– Det är li­te ro­ligt. Jag kom­mer ihåg en kväll på Vack­stanäs då vi satt och spe­la­de tv-spel på Eriks rum och jag sa ”du kom­mer spe­la i NHL och jag kom­mer nog ba­ra till all- svens­kan”. Och det blev ex­akt som jag sa.

Även Erik Karls­son minns i dag ti­den i Sö­der­täl­je som nå­got po­si­tivt:

– Det var ing­et som var fel egent­li­gen. Jag träf­fa­de många vän­ner, bland an­nat Carl Ha­ge­lin, och al­la som job­ba­de runt klub­ben var schys­ta. De gjor­de mig bätt­re som hoc­key­spe­la­re. Det var mer att jag in­te var mo­gen att flyt­ta så långt. Det var in­te vad jag be­höv­de just då och jag ång­ra­de mitt be­slut. Men den ti­den gjor­de mig ba­ra star­ka­re. Sam­ti­digt har jag Frölun­da att tac­ka för myc­ket för att allt lös­te sig.

”DET VAR MYC­KET EMIL I LÖNNEBERGA ÖVER ERIK PÅ DEN TI­DEN. DET VAR MYC­KET HYSS.”

Må­na­der­na ef­ter den has­ti­ga flyt­ten från Sö­der­täl­je blev tur­bu­len­ta. SSK ha­de lagt ner en del peng­ar på Karls­son och ha­de dessutom ett gäl­lan­de treårs­kon­trakt med ­ho­nom. Där­för vil­le man ock­så ha eko­no­misk er­sätt­ning om su­per­ta­lang­en skul­le gå till en an­nan klubb. Sum­mor i stor­leks­ord­ning­en 150 000–200 000 kro­nor nämn­des.

Ad­vo­ka­ter och agen­ter var in­kopp­la­de och i Lands­bro satt en ung kil­le som in­te fick spe­la ishoc­key och fun­de­ra­de på om hans för­äls­kel­se till spor­ten var på väg att ta slut.

– Jag spe­la­de in­te hoc­key på sex, sju må­na­der då och jag viss­te in­te vad jag skul­le gö­ra, om jag kanske skul­le spe­la fot­boll i stäl­let. Jag var ­ba­ra 16 år och det du tror du vill ha

Fo­to: AP

PRISAD 2012 och 2015 till­de­la­des Erik Karls­son Ja­mes Nor­ris Me­mo­ri­al Trop­hy som NHL:s bäs­te back. För­vå­ning­en var stor när han den gång­na sä­song­en, trots to­tal­se­gern i as­sist­li­gan och per­son­ligt po­äng­re­kord, fick se pri­set gå till Drew Doughty.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.