Här får kroppen och själen frihet att uttrycka sig
Scengolvet är vitt. Oändligt och bländande vitt. Judith Sánchez Ruíz helt klädd i svart. Avskalat ensam i oändligheten. Ljud, musik, kommer som från ingenstans. Hon är ensam med den oerhörda tillvaron och sig själv.
Dansaren och koreografen från Kuba, som varit verksam länge i New York innan hon flyttade till Berlin, är på Vitlycke Danscenter för första gången.
– En fantastisk plats, säger hon i foajén efter den offentliga föreställning som avslutar hennes workshop hos Francesco Scavetta.
I publiken har hon bland annat haft eleverna vid scenkonstkursen från Grebbestads folkhögskola och Gerlesborgs scenkonststudio. De arbetar mycket med fysisk teater och i pausen förklarar Anna Rauhala, Tuija Roberntz, Tove Lundmark och Edvard Edsgård hur inspirerande det är att se dansaren och före detta gymnasten Judith Sánchz Ruíz uttrycka sig med kroppen.
– Det är en handling i varje liten rörelse.
– Men man behöver inte leta efter handling. Det är känslor i rörelserna, man får inspiration bara av att se hur hon rör sig.
De har också hört hennes föredrag ett par dagar tidigare, om vägen från gymnastik till balett till modern dans till nationalteatern på Kuba och vidare ut i världen. Framför allt till upptäckten av hur kroppen själv kan berätta.
– Hon beskrev hur hon insåg att kroppen kunde vara ett träd. Att hon kunde dansa sin själ.
På Vitlyckes kala golv med både aggressiva ljud, högtalarröster och mjukare musik visar hon sin uttryckskraft, från kantiga rörelser, som styrda någonstans ifrån, till akrobatiska figurer och medvetet antagna poser.
Hon visar sitt senaste solo, med i bagaget från Berlin.
Men sedan blir det improvisation.
”
Det vi ser är inte repeterat utan föds i ögonblicket, en nära och humoristisk lek med relationerna och rummet
Ljudkonstnären och slagverkaren Henrik Olsson från Gerlesborg har samarbetat med Francesco Scavetta tidigare och nu har han fått inbjudan att göra en improvisation tillsammans med Judith.
Det vi ser är inte repeterat utan föds i ögonblicket, en nära och humoristisk lek med relationerna och
rummet.
– Jag är van att improvisera musik men inte tillsammans med dansare, Nu hamnade hon bakom ryggen på mig ibland så jag inte såg vad hon gjorde, säger Henrik efter applåderna.
Han hade tänkt sig att sitta vid sitt bord med elektronik och instrument i scenens fond men Judith ville komma närmare publiken, så de har lagt diverse saker att göra ljud med alldeles vid våra fötter.
Men Henrik börjar med ett solo vid sitt bord, innan Judith får honom bort därifrån, ut på golvet, fram till scenkanten.
Där utspelas improvisationen, med ett sorts böljande maktförhållande där han stundvis är så upptagen av sin elektronik att hon har all möda i världen att röra sig sig mer och mer för att fånga uppmärksamhet. tills hon har ett övertag och styr honom. Hon tar till och med hans bord i egen besittning för en stund.
Men han hamnar själv – helt oplanerat – vid bordet igen. – Hon lockade mig dit.
Bort därifrån tar han sig också, bitvis nästan föst av henne, i en sekvens följd av mycket skratt i ögonvrårna.
Francesco Scavetta säger att han med sin serie workshops vill följa reflekterande inslag, dans, internationella möten och slutligen mötet med en publik.
Judiths inledande berättelse om sin egen utveckling, repetitioner på centret, möte med bland andra Henrik Olsson och slutligen med oss i den här kvällens publik innehåller alla komponenterna.
Det föder, precis som han förmodligen önskat, något.
Scenkonsteleverna har redan under pausen förklarat att deras kroppar känner sig som om de också kan och vill uttrycka ännu mera och när föreställningen är över fortsätter livliga samtal både vid scenen och i foajén.