Madama Butterf ly
Regissören Kirsten Harms har en speciell ingång till Puccinis traumatiska opera om den japanska geishan som blir utnyttjad av en ansvarslös amerikansk löjtnant. Madama Butterfly skulle inte handla om en oskyldig och dum femtonårig flicka och en känslokall förförare. Den skulle handla om ”äkta och ömsesidig kärlek”. Allt utspelar sig på en övervåning med halvslitna möbler, en gardin med en japansk Shungamålning, som senare rivs ner och en lysande vägg med ett körsbärsträd. En uttråkad Pinkerton sitter i en fåtölj och väntar på sin brud.
Herbert Murauers scenografi ger en imperialistisk känsla men saknar fantasi. Det finns ingen tid att referera till, det är helt enkelt ”once upon a time”. Den japanska släkten och Butterflys väninnor är klädda i cocktailklänningar, de ser ut som kinesiska prostituerade. Bröllopsatmosfären ger en klarare bild av var uppsättningen är placerad, nämligen en underground-nattklubb i New Yorks China Town.
Den buddhistiska prästens entré är inspirerad av filmen Octagon . Prästen själv är en blandning av en svartvit clown och en ninjamästare. Han har med sig tre ninjas som Pinkerton, utan att leva upp till Chuck Norris, blir nerslagen av. Andra akten kändes sceniskt långdragen. Det enda som sticker ut var en naken kvinna, med ett rött nätparaply, som gick flera kvadratiska varv runt på scenen under orkesterintermezzot. Det kändes meningslöst att fylla det avsnittet så här.
I slutscenen hinner Pinkerton återvända innan Butterfly tar livet av sig. Den här gången var det inte för sent. Han kunde ha gjort något i stället för att skrika ut ”Butterfly” tre gånger. Pinkertons sista ord brukar vara fulla av ånger och inre lidande, men här blev de helt tomma.
Det positiva med Kungliga Operans Madama Butterfly är att solisterna passar så otroligt bra för varandra. Asmik Grigorian har en mycket övertonsrik dramatisk sopran, kombinerat med ett ungdomsvilt skådespeleri. Hon var knappast en lurad flicka, snarare en aggressiv tonåring. Det saknades också sentimentalitet i Butterflys kända aria ”Un bel dì vedremo”. Väntan på Pinkerton var full av frustration snarare än hopp.
Daniel Johansson gjorde en övertygande och väldigt passionerad Pinkerton. Han var raka motsatsen till rollen han sjöng, alltså kärleksfull. Hans tenor passade utmärkt ihop med Grigorians expansiva röst. Karl-magnus Fredriksson gestaltade en utmärkt och övertygande Sharpless och hittade en fantastisk kemi med Pinkerton i första aktens scen. Han var även väldigt varm i scenerna mot Butterfly, något som Katarina Leoson inte var som Suzuki. Hon var inte precis en stöttande tjänarinna.
Kungliga Operans chefsdirigent Lawrence Renes stod för en fantastisk insats. Han byggde upp en intensiv dramatik och ett fint flöde hos Hovkapellet. Stundtals var tempot kanske lite för hetsigt, men det passade Butterflys temperament som handen i handsken.
Musikaliskt var det en mycket hög nivå, men uppsättningen var både förvirrande och motsägelsefull: den oerhört starka karaktären som Asmik Grigorian visade upp påminde mer om Tosca än Butterfly. Stoltheten och självrespekten skulle inte ha tillåtit Butterfly att överge allt för Pinkerton, som i sin tur ville ge allt för Butterfly. Butterflys misär, som brukar få publiken att gråta, existerade inte och idén om ”äkta kärlek” gjorde den här uppsättningen allt annat än tragisk.
PUCCINI: MADAMA BUTTERFLY
Premiär 8 november 2014. Dirigent: Lawrence Renes Regi: Kirsten Harms Scenografi, kostym och mask: Herbert Murauer Ljus: Torben Lendorph Solister: Asmik Grigorian, Katarina Leoson, Daniel Johansson, Karl-magnus Fredriksson, Niklas Björling Rygert