SISTA ORDET

Med anledning av Carl Nielsens 150-årsdag har operan i Köpenhamn naturligtvis också tagit upp vår nationaltonsättares två operor i repertoaren. Den bibliska operan Saul och David från 1901–02 får en ny uppsättning i regi av David Pountney, medan komedin M

Den danske musikkritikern Jakob Levinsen skriver om varför Danmark saknar en kärnrepertoar av stor, självmedveten opera på det egna opera språket vid sidan om Carl Nielsens musikdramatiska verk.

Det ska dock utländska besökare inte låta sig förbländas av. För därmed är den aktuella danskspråkiga operarepertoaren å andra sidan i stort sett uttömd. Nej, det naturligtvis inte så. Det har komponerats och uppförts danska operor såväl långt före som efter Nielsen. En handfull av dem har särskilt under senare år även blivit inspelade på cd.

Däremot tycks särskilt äldre danskspråkiga operor i sceniskt hänseende ha försvunnit tämligen långt in i tidens dimhöljda ruiner. Till och med den kanske finaste danska operan före Nielsen, Peter Heises historiska tragedi Drot og marsk från 1878, har även den efterhand bara uppförts ganska sporadiskt.

Det finns flera orsaker till det. Som en nutida lyssnare tydligt kan höra på inspelningarna, kan man till stor del tala om tidstypiska sångspel av mer eller mindre idyllisk biedermeierstil än om opera i det stora formatet. Ett annat skäl är att Danmark, jämfört med många andra länder från 1800-talets Italien och Tyskland fram till det moderna Finland, i påfallande grad tycks sakna en kärnrepertoar av stor, självmedveten opera på det egna språket. Om den någonsin har funnits, har den i så fall blivit märkbart osynlig.

Det kan mycket väl ha att göra med den märkligt förtryckta danska självuppfattningen, speciellt efter det traumatiska nederlaget mot Tyskland 1864. Romantik, särskilt med tysk inspiration, avskyddes inom det danska intellektuella livet långt in på 1900talet och kompositörer med senromantiska böjelser blev utstötta, medan allmogesonen Carl Nielsen trots sin ofta vilda och dristiga musik blev tagen som intäkt för något sunt, folkligt och blygt danskt. Men precis som karnevalen och mångfalden sätter sig över den provinsiella självgodheten i Maskerad, varar inte heller historielösheten för evigt. Och det är en särskilt härlig ironi att den kanske mest spektakulära begivenheten inom den äldre danska operan under Nielsen-året har med Rued Langgaard att göra.

Under Langgaards egen tid (1893–1952) hade hans svärmiska och storslagna musik inte en chans. Hans enda opera Antikrist från 1920-talet blev uruppförd sceniskt först 1999 (i Österrike i tysk översättning) och på danska i Köpenhamn 2002 i Staffan Valdemar Holms uppsättning (blev den första köp-dvd:n av en danskspråkig opera).

Men inte förrän i september i år uppförs Antikrist för första gången någonsin enligt kompositörens egna scenanvisningar. Och det så långt bort från Köpenhamn som i Ribe, där Langgaard var domkyrkoorganist under slutet av sitt liv (www.langgaardfestival.dk).

Det finns ingen omedelbar lössläppt maskeradstämning i denna högstämda kyrkoopera. Ändå kan man gott se uppförandet av Antikrist näst intill som ett uttryck för att musikhistoriens karnevalsupptåg lyckligtvis också går vidare med retroaktiv kraft.