Son of Heaven Les Grandes Nuits

För sju år sedan, 2008, uruppfördes den japansk-amerikanske tonsättaren Moto Osadas första opera, Four Nights of Dream i Vadstena, och nu har också Osadas operaopus nummer två, Son of Heaven, uruppförts på samma scen. Librettot har Kerstin Perski skrivit, men operan sjungs på engelska.

Himlens son är den förste kejsaren av Kina, känd för sin mur och för sina många terrakottakrigare. Också för att ha ådagalagt största grymhet när han enade Kina och agerade som sitt lands Gustav Vasa. I operan är han dock gammal, lider av svår dödsångest och frågar sig med en klassisk existentiell undran ”Will the sun still rise when I am gone?”. Han förmår inte föreställa sig den dag då han själv inte längre har den totala makten, och i svartsjuka förtrycker han sina arvingar.

Jakob Högström – som en kejsare med grått stripigt hår – staplar ilsket omkring i spillrorna av sin absoluta makt. Han påminner inte så litet om en kinesisk kung Lear, även om det är söner och inte döttrar plus en falsk rådgivare som strider om hans arv. Cordelias motsvarighet, sonen Fusu, är redan ur leken och skickad till fronten – en dramaturgisk miss att han inte får vara med på scenen. Förutom Shakespeare kan man erinra sig att härsklystna kejsare och deras problem också var ett mycket kärt tema inom barockoperan. Den koleriske Mitridate och hans söner spökar i bakgrunden. Det kvinnliga inslaget i operan saknar kött och blod. Det består av sex ”odödliga” figurer ur kinesisk saga och mytologi. I motsats till de mänskliga männen i neutrala linnekostymer är den här sextetten försedd med praktfulla dräkter och färgstarka peruker. Marika Feinsilber, som står för både scenografi och kostym, har försett de sex damerna med varsin spegelinfattad rörlig box, och dessa boxar utgör hela scenografin. De ”odödliga” kommenterar skeendet likt en antik kör, och oavsiktligt eller inte dominerar de dramat. Framställningen av kejsarens dödsångest och kampen om arvet efter honom är litet konventionell, och det är dessa märkliga odödliga kvinnor som skapar suggestion. Inte minst genom att regissören Nils Spangenberg tillsammans med rörelseinstruktören Clara Svärd så fint koreograferat deras agerande. De sjunger också med individuella karaktärer men ska här bara omnämnas kollektivt: Johanna Rudström, Karin Osbeck, Cassandra Lemoine, Christina Nilsson, Sanna Gibbs och Susanna Sundberg.

Moto Osadas musik är sparsmakad, diskret och med förkärlek för det förtätade minimala uttrycket. Ibland blommar den ut i sköna linjer, men helst sysslar Osada med de enstaka tonerna. I den lilla orkestern, som leds med total kontroll av David Björkman, finns också elgitarr och keyboard men mycket försiktigt utnyttjade.

Jakob Högström liksom övriga maktfrustrerade herrar sjunger utmärkt, men det är för de odödliga damerna man kommer att minnas Osadas opera.

Son of Heaven visades i Bröllopssalen på Vadstena slott, medan årets evenemang på Gamla Teatern som sig bör var av helt annat slag. Sångerskan Annastina Malm hade låtit sig inspireras av hertiginnan av Maine som led av sömnlöshet. Hon lät arrangera storslagna festiviteter på sitt slott på 1710-talet för att fördriva nätterna. Inga vaggsånger alltså eller oändliga cembalovariationer à la den likaledes sömnlöse herr Goldberg, utan maskerader, recitationer, kantater, komedibaletter och andra musikaliska och sceniska blandformer. Till detta engagerade hertiginnan några av tidens främsta tonsättare som Bernier, Clérambault, Montéclair och Mouret.

Annastina Malm har av detta gjort ett slags divertissement kallat Les Grandes Nuits, bestående av en rad scener med teman ur antik mytologi, där Apollon, Lucretia, Pygmalion, Mercurius samt Pyramus och Thisbe figurerar. Tre sångare, Annastina Malm själv (det är också hon som regisserat), tenoren Alexander Vesterberg och barytonen Hannes Öberg växlar flitigt roller.

Det är en alldeles utmärkt och på många vis trevligt genomförd idé att inte framföra ett enda verk utan i stället försöka återskapa en musikalisk miljö. Men litet verkar det som om man inte helt litat på konceptet och gjort den sceniska framställningen alltför parodisk. Styrkan ligger främst i den förstklassiga härligt riviga och dansanta musiken som spelas av en briljant kvintett ledd av cembalisten Andreas Edlund.

OSADA: SON OF HEAVEN

Premiär 17 juli 2015. Dirigent: David Björkman Regi: Nils Spangenberg Rörelseregi: Clara Svärd Scenografi och kostym: Marika Feinsilber Ljusdesign: Anna Wemmert Solister: Jakob Högström, Wiktor Sundqvist, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Johanna Rudström, Karin Osbeck, Cassandra Lemoine, Christina Nilsson, Sanna Gibbs, Susanna Sundberg. Idé, koncept och regi: Annastina Malm Musikalisk ledning: Andreas Edlund Koreografi: Karin Modigh Scenografi och kostym: Johan Glaumann Ljusdesign: Jimmy Ström Solister: Annastina Malm, Alexander Vestberg, Hannes Öberg.