Silver f å g e l n

Man kan förvåna sig över att så få operor hämtar sitt ämne från den verkliga operavärlden, legendariska sångare, dirigenter eller kompositörer. Det finns förvisso operor som Ariadne på Naxos, eller teater i teatern scener här och var. När det gäller sångsolister, så faller naturligtvis möjligheten på att den enda som skulle kunna gestalta en berömd sopran eller tenor är föremålet självt.

Mats Larsson Gothes tredje opera, efter Poet and Prophetess och Blanche och Marie, faller inte i den gropen. Silverfågeln, liksom förlagan, Yrsa Stenius Tills vingen brister, handlar mer om personen Björling än den världsberömde sångaren. Porträttet av Björling sträcker sig längre än till den verkliga personen. Betydelsen och sambandet mellan alkoholen och respekten för fadern David bildar ett mönster som är allt annat än unikt för just Jussi Björling.

Greta Sundbergs libretto ger oss en Jussi som har att navigera sin sångarkarriär mellan behovet att tillfredsställa den döde fadern och sin hustru Anna-lisa, som psykologiskt kan sägas fungera som ett slags förlängning av Jussis föreställning om faderns förväntningar på sin begåvade son. Här finns givetvis också John Forsell, operachefen, som blir ett slags faderssubstitut. Alkoholen blir, hos Stenius och Sundberg, den enda zonen av frihet mellan de makter som håller Jussi fången.

Vattnäs Konsertlada är en intim spelplats. Publiken hamnar nära spelet och musiken, och vore den senare inte av det större formatet, snyggt framförd av O/modernt Chamber Orchestra och Marmen Quartett under Fredrik Burstedts ledning, kunde man missta det hela för en kammaropera. Spelet sker nära rampen med minsta möjliga rekvisita, en säng, några stolar och Björlings scenkostymer. Sängen ja, det är dödsbädden från vilken Jussi minns sitt liv, som omväxlande spelas upp och erinras av den döende Jussi (Göran Eliasson i fin form).

Regissören Mårten Forslund har skapat smidiga övergångar och tillsammans med ensemblen är det vid sidan av det musikaliska god teater; något annat kunde ha varit förödande på en sådan liten scen. Tempot är bra, även om operan möjligen är någon halvtimme för lång. Musikaliskt är det mycket effektivt; musiken är omedelbar utan att vara insmickrande och lägger sig som en extra dimension till den teatrala handlingen. Larsson Gothe har också elegant vävt in en del citat, eller allusioner, från Jussis repertoar. Här är det

främst Puccini som anropas och eftersom Silverfågeln är ett slags modern verismopera, så är valet av Puccini som ett slags musikalisk fadersfigur närmast ofrånkomligt.

Också sångarna gör bra ifrån sig, Anna Larsson som besökaren (vid dödsbädden, ett slags trigger för Jussis minnen) låter sin altröst liksom väva in den döende Jussi. Hustrun Anna-lisa gestaltas fint av Elisabeth Meyer. Hennes sopran är fokuserad och hon driver sin man allt fastare, men alltid med ett leende, som dock upphör när Jussis rumlande går överstyr. Lars Arvidson som John Forsell är rolig. Med militärisk strikthet lyckas han inte riktigt dölja sin omsorg om skötebarnet Jussi; det är en vacker balans som skickligt blinkar till publiken, liksom hans goda basstämma håller uppmärksamheten.

Stefan Dahlberg gör pappa David Björling, en stark tenor som sig bör då fadern lär ha haft en sådan, dessutom med en skugga av passande bitskhet. Tobias Westman som den unge Jussi är inte bara porträttlik, hans tenor är också god och, åtminstone i denna lada, stark så det förslår. Silverfågeln, liksom Larsson Gothes tidigare operor, förtjänar att gå på export till andra, kanske större scener. Rimligen kommer så också att ske.

LARSSON GOTHE: SILVERFÅGELN – EN OPERA OM JUSSI BJÖRLING

Urpremiär 10 juli 2015. Dirigent: Fredrik Burstedt Regi: Mårten Forslund Scenografi och kostymdesign: Karin Sundvall Solister: Tobias Westman, Göran Eliasson, Elisabeth Meyer, Anna Larsson, Lars Arvidson, Stefan Dahlberg, Annika Sandberg.