Beatrice Benedict

I somras bjöd Läckö Slottsopera på Hector Berlioz´ (1803–69) Beatrice och Benedict, som fick sitt uruppförande i tyska Baden-baden 1862. Vi fick vänta 153 år på Sverigepremiären. Fransmännen fick först uppleva verket när den spelades första gången på Opéracomique i Paris 1890. Varför det dröjde förstår man inte när man ser och hör operan på Läckö.

Operan bygger på Shakespeares pjäs Mycket väsen för ingenting (Much Ado About Nothing). Berlioz gjorde ett eget libretto, men hans stora svaghet var att han aldrig hittade några lämpliga librettister till sina operor. Han gjorde librettot själv och lyfte fram två biroller. Hela pjäsens kärna, intrigen med falsk anklagelse mot Hero är borta. Här får Claudio och Hero vara ett lyckligt par, vars enda funktion går ut på att få titelrollerna Beatrice och Benedict att bli ett par. Det är Benedict som förvandlas från inbiten ungkarl till målinriktad make. Häri ligger operans stora svaghet ihop med ett par löst ihopkopplade scener, som inte har någonting med handlingen att göra och som inte för spelet framåt. Musikmästarens Somarones roll är en sådan inlaga i spelet, fast här blev den oerhört komiskt och roligt gestaltad av Linus Börjesson.

Beatrice och Benedict är den tredje och sista operan i Läckö Slottsoperas satsning på Shakespeareoperor. De två föregående somrarna har Brittens En midsommarnattsdröm och Verdis Falstaff spelats på den Globe-liknande spelplatsen – en enkel träscen, där man i år visar upp prunkande och stilsäkra renässanskostymer signerade kostymören Anna Kjellsdotter. Hela utrymmet utnyttjas både framför publiken och med entréer bakifrån genom borggårdens mittaxel.

Det är framför allt kvinnornas uppsättning med Magdalena Risberg i spetsen med sin i alla lägen övertonsrika och säkra sopran. Hon kvillrar ikapp med de svirrande svalorna kring innergårdens lufthav. Rent ljuvlig är Risberg i duetten (nocturnen) i första aktens final med sin duenna, Ursule, den klangfulla alten Maria Streijffert. Ingen kan skriva så elegiskt vacker musik som Berlioz. Mina tankar for direkt till Hylas tenoraria i Berlioz´ mastodontopera Trojanerna, som har samma spröda skirhet. Likaså andra aktens damtrio, där de två nämnda kvinnorna får sällskap av Beatrice, har samma franska esprit.

Den norska mezzosopranen Mette Bjaerang visar lejonklon i sin krävande koloraturaria, där sångerskan får fram en stor inlevelse i ett fylligt dramatiskt uttryck. Det är en otacksam roll med hög vokal svårighetsgrad. Bland männen gjorde tenoren Karl Rombo en stark insats som den till en början ointresserade tilltänkte brudgummen Benedict. Det finns en herrtrio i första akten, där Rombo tillsammans med barytonen Thomas Sepp (officeren Claudio, han får Hero) och basen Staffan Liljas (general Don Pedro) för spelet framåt.

Läckö Slottsoperas eldsjäl Catarina Gnosspelius, som svarade för regin, så rik på psykologiska valörer och riktningar i total samklang med musiken, måste harangeras för sina insatser sommar efter sommar. Hon är en musikalisk regissör som borde få chansen att visa vad hon går för i ett större sammanhang på någon av våra större operascener.

Även Simon Phipps gör en lysande insats med sin orkester, där han lyfter fram den stora dynamik som finns musiken. Men en litet större stråkstyrka hade inte skadat. Vid den sista föreställningen kom så äntligen sommarvärmen och man kunde spela utan regntak – vips kommer borggårdens fina akustik fram.

BERLIOZ: BEATRICE OCH BENEDICT

Premiär 11 juli, besökt föreställning 1 augusti 2015. Dirigent: Simon Phipps Regi: Catarina Gnosspelius Kostym: Anna Kjellsdotter Ljus: Markus Granqvist Solister: Mette Bjaerang, Karl Rombo, Magdalena Risberg, Thomas Sepp, Mats Jäderlund, Staffan Liljas, Maria Streijffert, Linus Börjesson.