Figaros bröllop

På Drottningholms Slottsteater har man anlitat den kände franske dirigenten och ledaren för barockorkestern Les Musiciens du Louvre, Marc Minkowski för att uppföra Mozarts da Pontetrilogi fram till 2017. I år Figaros bröllop, nästa år Don Giovanni och 2017 Così fan tutte.

Som medhjälpare har Minkowski den franske regissören Ivan Alexandre, som redan aviserat att han tänker ta ett metagrepp på trilogin (verkar vara inne nu, jämför med Trilogin i Karlstad i våras) och låta de ”outtröttliga libertinerna" Cherubin, Don Giovanni och Don Alfonso vara en och samma karaktär de tre operorna igenom. Får se hur man lyckas följa och urskilja den tråden bland allt virrvarr av roller och intriger som komma ska.

Upptakten bådar dock gott, för det var länge sedan man hörde en musikaliskt så fullödig och högklassig Figaro som denna. Minkowskis tempi är snabba, men inte forcerade, och hornen klingar bryskt uppfordrande i det strävt tajta men ändå flexibla orkesterspelet. Men framför allt är det den stjärnspäckade sångarensemblen som står för en helgjuten musikalisk upplevelse.

I centrum ett kanadensiskt barytonfynd, Robert Gleadow, vars fysiskt erotiska utspel och vokala smidighet inte lämnar någon på scenen oberörd. Som greve Almaviva den franske barytonen Florian Sempey, exakt och demonisk med stormande applåder i hasorna efter sin aria i tredje akten. Men också damerna; den nederländska sopranen Lenneke Ruiten som smidig och ljuvlig Susanna och Camilla Tilling som mer värdigt stram och ilsk än deppig och eftergiven i denna sin debut som grevinnan Almaviva. Stämman klingar klar och slank. Och den skönt återhållsamma norskan Ingeborg Gillebo som pubertal erotoman bland kjoltygen. Att Marcellinas aria uteslutits i sista akten är förståeligt av dramaturgiska och tidsmässiga skäl men ändå synd för den som velat avnjuta Miriam Treichls tjusigt magnifika stämma mer solokvist. Även Paolo Battaglia som kombinerad trädgårdsmästare Antonio och Bartolo har skarp profil.

Och den oefterhärmlige Anders J Dahlin som aggressionshämmad och pimpinett Basilio, bokstavligen dignande under den fysiska bördan av papperstravar som Don Curzio. Att denne expert på fransk barockmusik hade en sådan komisk ådra var mig obekant.

En scen på scenen, något som skulle kunna illustrera ett resande teatersällskap, korkar olyckligtvis igen slottsteaterns djupperspektiv. Vid sidan står teatersällskapets sminkbord uppställda där sångarna tar igen sig eller deltar i händelseförloppet. Meningen är också att produktionen ska gå på turné, i första hand till Versailles i början

av nästa år. Må så vara, men visst är det synd att man inte använt sig av Drottningholmteaterns hela scenpotential. Scenarbetarna verkar också vara entledigade och de medverkande får själva stå för arrangemangen av de scendraperier på vilka bland annat ett illustrerat dörrpar och Cherubins kärleksvisor projicerats från något 1700-talstryck i faksimil. Entledigade är även operans presumtiva korister (det blir väl billigare så och passar även in i de kommande turnéplanerna), här ersatta av medverkande solister.

Det känns kymigt att gnälla om Drottningholmsteaterns repertoarpolitik efter en så musikaliskt magnifik uppsättning, men frågor måste ändå ställas om detta vad som skulle kunna vara turistiska dragplåster för musikintresserade besökare i Stockholm och om den unika 1700-talsscenen verkligen utnyttjar sina förutsättningar på bästa möjliga sätt. Var är de folkbildningsmässiga ambitionerna från till exempel Elisabeth Söderströms dagar som konstnärlig chef? Var finns nyfikenheten på den enorma repertoar av kända och okända operor från 1700-talet och början av 1800talet som bara väntar på att få bli spelade och som tidigare var Drottningholmsteaterns signum och flaggskepp? Premiär 2 augusti 2015.

Marc Minkowski Ivan Alexandre