La Gioconda

Operafabriken är en sydsvensk operagrupp med sopranen Leena Malkki som drivande kraft. I sommar har de framträtt på tio platser mellan Kalmar och Roskilde, och på programmet har stått ett så anspråksfullt verk som Amilcare Ponchiellis La Gioconda, en känd opera men inte spelad på någon stor svensk scen sedan slutet av 1800-talet.

Det är djärvt att ge sig i kast med ett så grand opéra-artat verk med en orkester bestående av piano, klarinett, två violiner och cello och med en kör på sju personer. Dessutom med en scenografi bestående av några klappstolar och ett bord.

Friskt vågat och ett och annat vunnet. Det vill säga, det handlar om ett slags kammarversion, där man fått avstå från åtskilliga körinslag och även från det mest kända numret, Timmarnas dans, som inte skulle göra sig framförd av en liten kvintett och utan dansare. Annars är det märkligt hur snabbt jag kalibrerar in öronen till det begränsat orkestrala uttrycket, trots att jag vet hur det egentligen ska låta. Och sångarna får desto större möjlighet att visa upp sig.

La Gioconda må ha en melodramatisk intrig, men den är formad av en mästare som Arrigo Boito – man känner igen mycket som han vidareutvecklade i Verdis Otello. Karaktärsteckningen är alls inte platt, många situationer mycket tacksamma och inte minst dramatiskt effektfulla. Och musiken är verkligen bra! Den bästa Verdiopera som inte Verdi själv skrev, men ändå självständig och inte bara en efterhärmning av mästaren.

Producenten Leena Malkki sjunger själv det krävande titelpartiet som hon bemästrar imponerande med klara spintokvaliteter och stor spännvidd i sin sopran, som i mellanläget har tät, vacker klang. Mexikanen Francisco Almanza levererar en Enzo som kanske låter mer starkt än väl, medan Ingeborg Børch gör en fin insats som Laura, särskilt i ensemblerna. Bengt Krantz, med största rutin som operaskurk, får här lägga en av de värsta, Barnaba, till sin rollista, en förstudie till Jago. En annan mycket rutinerad sångare, Ulrika Tenstam, gör med sin märgfulla alt starkt avtryck som La Cieca, Giocondas blinda mor. Stefano Olcese som hedersmördaren Alvise, Lauras man, har en anmärkningsvärt välklingande bas.

Uppsättningens regissör, Peter Bäckström, har inte varit alltför verksam. Alla sångare kör var och en med sina egna patentgester, något som en god regissör borde ha tvättat bort. Sedan sjungs det på italienska utan textmaskin och utan just någon scenografi alls, så kravet på scenisk uttrycksfullhet är stort. Tyvärr blir det ofta bara ett rent konsertant framförande, men sångarna är så starkt engagerade i sina partier, och det vokala är ändå tillräckligt bra för att mycket av styrkan i La Gioconda ska gå fram.

PONCHIELLI: LA GIOCONDA

Premiär på Torup slott 3 juli, besökt föreställning på Ystad Teater 15 augusti 2015. Kapellmästare och piano: Olle Sjöberg Regi: Peter Bäckström Kostym: Mimi Terris Ljusdesign: Hans Roupe Solister: Leena Malkki, Francisco Almanza, Ingeborg Børch, Bengt Krantz, Stefano Olcese, Ulrika Tenstam.