Traviata

La

Visst är det en särskild känsla att gå på opera i ett jättelikt sågverk på landsbygden. Opera på Skäret är beläget vid sjön Ljusnarens nordspets strax utanför Kopparberg i Bergslagen. Den väldiga ladan med dess närmare fyrtio bänkrader har en hisnande takhöjd och det känns som att stiga in i en enorm vilda västernsaloon; träplank så långt ögat når, ett sluttande jättelikt scengolv som måste vara en utmaning för varje regissör och scenograf att göra något vettigt på. Den fylliga akustiken visar snart att lokalen mycket väl lämpar sig för opera.

Regissören Alexander Niclasson har med små medel lyckats åstadkomma en uppsättning som är traditionell och han letar inte efter originella ingångar i denna välkända historia om den lungsjuka kurtisanen som lämnar ett liv i sus och dus för sambolivets trygga famn. Så länge det nu går innan Alfredos pappa dyker upp med familjeäran i släptåg och den "fallna" tvingas till en förnedrande sorti innan slutscenens återförening i dödens skugga.

Niclasson utnyttjar också scenens flanker till en större intimitet, speciellt i sista akten som inleds med att sex husor i svart med vita förkläden bär in den lungsjuka Violetta och hennes säng som vore det ett begravningståg. Han har heller inte propsat på att Germonts cabaletta ska strykas i andra akten, något som annars är vanligt, och låter Violetta sjunga sin ”Addio del passato” i sista akten med två verser (något jag aldrig hört tidigare, varken på skiva eller scen). Det här är en iscensättning där det sceniska är underordnat det musikaliska utan att för den skull vara nödtorftig.

Scenografen Sven Östbergs guldfärgade glaspagod, som kan vinklas och vridas på, blir fast punkt akterna igenom. Här hade man velat ha en större kontrastverkan mellan kurtisanen Violettas mondäna pariservåning och andra aktens pastorala lantgods.

I första aktens festscen befolkas scenen snabbt av ett myller av gäster som fyller sina champagneglas ur glaspagodens porlande fontän. Kören, rejält tilltagen, klingar tät och kraftfull. I andra aktens spansktfärgade maskerad- och zigenarscen får några av dess kvinnliga medlemmar uppträda som matronor med erotiskt sug i en lätt amatörmässig koreografi.

Den här gången har Opera på Skäret engagerat den välrenommerade Svenska Kammarorkestern från Örebro, som redan i förspelets lätta stråkklanger uppvisar en ren fokuserad ton. Dirigenten Marcello Mottadellis tempi är generösa och stadiga och orkesterspelet håller förbluffande bra Verdiklass.

Violetta sjungs av den unga amerikanska sopranen Jessica Rose Cambio som gör en nyanserad gestaltning. Hennes röst är slank och rund med fina pianissimon men får tyvärr en besvärande chevrotering på höjden i mer kraftfulla lägen. Den sydkoreanske tenoren Won Whi Choi sjunger Alfredo med emellanåt schablonartade gester. Han har en stämma med fint legato, en bred klang i mellanläget och fin lyster på höjden. Den lettiske barytonen Valdis Jansons som pappa Germont sjunger prydligt och vackert och kommer bäst till sin rätt när han mörkar klangen rejält.

Att ett tåg på järnvägen strax utanför ladan lät som om det vore på väg upp på scenen i första akten – och Violetta fick göra ett kort uppehåll i sin ”È strano! è strano!” – blev paradoxalt nog bara en stämningshöjare.

VERDI: LA TRAVIATA

Premiär 1 augusti, besökt föreställning 8 augusti 2015. Dirigent: Marcello Mottadelli Regi: Alexander Niclasson Scenografi: Sven Östberg Kostym: Anna Kjellsdotter Ljus: Kevin Wyn-jones Solister: Jessica Rose Cambio, Won Whi Choi, Valdis Jansons, Sofie Almroth, Alexander Grove, Valentin Vasilio, Marco Stella, Roger Krebs.