Turandot

När Nina Stemme den 1 maj i år lät de första fraserna i den mest krävande av alla operalitteraturens entréer ljuda över La Scalaoperans enorma salong kan evenemanget sägas vara minnesvärt för såväl en svensk som för La Scalas operahistoria. Under sju säsonger, mellan 1958 och 1970, triumferade Birgit Nilsson som Turandot. Nu, 45 år senare, framträder återigen en svenska i det djävulska partiet, vilket tydligt visar Stemmes position internationellt.

Operan har definitivt en legendarisk laddning just på La Scala. Vid Puccinis död 1924 låg verket ofullbordat och tonsättaren Francesco Alfano fick det otacksamma uppdraget att fullborda slutscenen. Före urpremiären två år senare ansåg förläggaren Ricordi och dirigenten Arturo Toscanini att Alfanos första version var för lång, varpå han tvingades att göra förkortningar. Det var denna version som etablerades och som kom att spelas världen över. Alfano själv var missnöjd med den och han fick heller inte uppleva detta vid själva uruppförandet.

Efter de sista takterna i Puccinis ofullbordade partitur, körens klagan över Liùs död, la Toscanini ner taktpinnen med orden ”Här dog mästaren”, varpå föreställningen avbröts. Hans ord kom att få stark symbolisk betydelse ju längre in på 1900-talet som den italienska operautvecklingen fortskred. Med Puccinis sista mästerverk var även den italienska operans glanstid definitivt förbi. Standardslutet i Alfanos version har alltid ansetts otillfredsställande och använts som ett obarmhärtigt exempel på skillnaden mellan geniet och den habila medelmåttan, en anledning till att tidens främste italienske kompositör Luciano Berio 2002 försökte sig på att leverera ett nytt avslutningsalternativ, vilket framförts med framgång på flera scener. Först i år spelades det på La Scala, men i Sverige gavs det redan på Norrlandsoperan 2005.

Liksom Alfano tar Berio vid direkt efter körinsatserna vid Liùs död, men presenterar ett radikalare alternativ med ett nutida tonspråk, där han låter de ”kinesiska” klangerna verka med en naknare och råare kraft som definitivt höjer den dramatiska spänningen och ger Calàfs anklagelser mot Turandot större tyngd. Efter Calàfs kyss har Berio lagt in ett tre minuters mellanspel som gör Turandots förvandling från isprinsessa till varm älskande kvinna mer trovärdigt. Folkets bombastiska hyllningskör till det nya kärleksparet, som gått över den uppoffrande slavinnan Liùs lik för att nå sin lycka, har också smakfullt tonats ner. Berio valde att stryka delar av texten som Alfano nykomponerat men som Puccini inte hade skisserat och använde sig av fler av dennes egna efterlämnade skisser, även till några orkestrala partier.

Det var också Berios övertygelse att Puccini i Turandot utvidgade sitt eget tonspråk, mot den internationella modernismen i den

samtida musiken utanför den italienska operatraditionen. I orkesterskisserna vid Calàfs kyss har Puccini skrivit ”poi Tristano” (sedan Tristan) och där komponerade Berio ett orkestralt mellanspel med citat ur Wagners Tristan och Isolde, men även ur Schönbergs Gurrelieder och Mahlers 7:e symfoni. Man kan kanske säga att Berio i sin version låter Puccini göra en kommentar till hela den västerländska tonalitetens kris och upplösning, något som på olika sätt präglade tiden kring verkets tillkomst och som han var väl förtrogen med.

Detta var den nytillträdde chefsdirigenten Riccardo Chaillys första kväll i orkesterdiket. Många menar att han – som efterträder Daniel Barenboim – är rätt man på rätt plats, den plats som väl får ses som den italienska operans högsta maktposition. Chailly, som redan för tolv år sedan gjorde den första inspelningen av Berioslutet, anammar helhjärtat dennes strävan att nå fram till vad som skulle var Puccinis intentioner. Chailly menar att Puccini var både intresserad av och insatt i sin samtids musikaliska strömningar, något som också avspeglar sig i Turandot. För Chailly är Turandot närmast en modernistisk opera, vilket han visade med eftertryck. Inledningsackorden, vars främmande karaktär man vanligtvis ser som exotism, som musikaliska kineserier, slog emot mig med en brutalitet som vore det Stravinskijs Våroffer. Den avancerade dissonansen och de kromatiska vändningar som brukar införlivas i en glänsande klangmassa gav Chailly en nästan rå accent. Sällan har en Pucciniorkester klingat med ett sådant brett spektrum av klangfärger, med sådan dramatisk dynamik. En tuff naken Puccini – storartat!

Om man i regin väntade sig en motsvarighet till den uppluckrande rörligheten i musiken så blev man besviken. Regiveteranen Nikolaus Lehnhoff, vars uppsättning är hämtad från De Nederlandse Opera i Amsterdam, har åstadkommit en iscensättning som är statisk och monumental. Han verkar inte hitta någon övertygande förklaring till Turandots blodtörstiga rehabilitering av sin våldtagna, skändade och mördade stammoder. Raimund Bauer däremot stod för den verkningsfulla, raffinerade scenografin – ett bepansrat fängelse i röd färgskala, med utskurna valv och kikhål, med

Turandot placerad högt ovanför scenen under en kylig månskiva. Det gav en effektfull känsla av den blodtörstiga klaustrofobi som präglar isprinsessans förtryckande regim.

Med total kontroll över de högdramatiska fraserna och generös klang på de högsta tonerna gestaltade Nina Stemme sin Turandot. Som alltid förankrad i en klarsynt psykologisk analys tolkade hon en konfliktfylld neurotisk människa, som faktiskt ovanligt nog ingav medkänsla, till och med sympati.

Stefano la Colla, som ersatte den insjuknade Aleksandrs Antonenko som Calàf, visade en robust och effektiv spintotenor som kom väl till pass mot en Nina Stemme i högform. Publikfavoriten Maria Agresta – ett av de mest intressanta namnen bland Italiens unga sopraner – levererade Liùs ljuva arior med silvrigt sköna pianissimon och Alexander Tsymbalyuk var gripande med sin smidigt vibrerande bas som Timur. Ovanligt framträdande och profilerad var ministertrion med barytonen Angelo Veccia som demonisk Ping, här som grymma commedia dell'arte-gestalter. I de väldiga körpartierna bevisade La Scalakören att det är just i Milano som man ska uppleva Puccinis sista opera. Premiär 1 maj, besökt föreställning 15 maj 2015. Dirigent: Riccardo Chailly Regi: Nikolaus Lehnhoff Scenografi: Raimund Bauer Solister: Nina Stemme, Stefano la Colla, Maria Agresta, Alexander Tsymbalyuk, Angelo Veccia.