Wilhelm Tell
När Antonio Pappanos mycket lyckade Wilhelm Tell-inspelning kom 2011 på EMI med Santa Ceciliaorkestern i Rom förstod man att han väntade på rätt tillfälle att få dirigera verket även sceniskt. Nu kom chansen i somras på Covent Garden i London med samma sångare i huvudrollerna. För iscensättningen svarade den framgångsrike 40-årige italienske regissören Damiano Michieletto, som här gjorde sin Covent Garden-debut. Michieletto har gjort sig känd som en musikalisk regissör som ofta svarar för psykologiskt intressanta uppsättningar. Här hade han med scenografen Paolo Fantin förlagt handlingen till ett Balkan i ett 1950-talssnitt i form av kläder och möblemang.
Under den berömda uvertyren fälls en filmduk ner och vi ser den unge Jemmy, Wilhelm Tells son, leka med gröna och gula tennsoldater på köksbordet, två olika krigshärar. Jemmy läser ett illustrerat klassikeralbum som handlar om ”Wilhelm Tell” och låter sina tankar fara iväg, så det är genom hans fantasi som spelet kan börja. På scenen går en historisk Tell omkring med ett pilkoger på ryggen. Rossinis sista opera handlar om de kuvade schweizarnas frihetskamp under ett repressivt österrikiskt ockupationsok.
Den schweiziske patrioten Arnold har en kärlekshistoria med den habsburgska prinsessan Matilde, vars far är tyrannen Gessler, som i sin tur har låtit avrätta Arnolds far Melchthal. Arnold förklarar i andra aktens duett med Matilde att de måste avstå från varandra.
Det som blev massmedialt omtalat med den här uppsättningen var en scen under tredje aktens festligheter när några österrikiska soldater firar hundra år av ockupation genom att försöka våldföra sig på en kvinnlig bybo. Det utlöste kraftiga burop under premiären och även vid den sista föreställningen som jag såg. Varför klarar vissa människor inte av att på en operascen se händelser som vi matas med dagligen i nyhetssändningar från världens krigshärdar, där ofta civilbefolkningen far illa? Det är en mycket stark scen som går under huden, men det finns inget effektsökeri utan regin är väl integrerad i spelet. Missyttringarna bemöttes av bravorop från andra delar av publiken, vilket också blev fel – inte applåderar vi ett våldtäktsförsök? Men att Wilhelm Tell i samma akt uppmanas av Gessler att skjuta av ett äpple, placerat på sonen Jemmys huvud, ja, det anses av publiken som något helt naturligt.
Scenrummet är ofta naket och sterilt, där en död omkullblåst ek får symbolisera det förtryckta schweiziska folket. Det är där på den brända jorden som Arnold och Matilde möts. I sista akten lyckas Wilhelm Tell ha ihjäl Gessler och alla hyllar honom som Schweiz´ befriare.
Covent Gardensoperans orkester, under sin chefsdirigent Antonio Pappano, svarar för ett spel på allra högsta nivå under de dryga fyra timmarnas spel. I denna version använde sig Pappano av barockbasuner och naturtrumpeter, vilket gav en kornigare och vildare klang än man är van vid. Vilken täthet och vilket flöde! Något som också koristerna förstärkte än mer i denna stora köropera.
Gerald Finleys rättframme Tell har en sådan balsamisk baryton att man får gåshud, så underbart differentierat i arian ”Sois immobile”. John Osborns kvaliteter känner jag till sedan tidigare, men hans energiskt säkra höjd är makalös inte minst i ”O Matilde”. Osborn gör ett inte helt genomsympatiskt rollporträtt. Lägg därtill Malin
osvikligt personliga sopran med stor intensitet, där hon färgar rollens utsatthet och växer i dramatisk röstintensitet under föreställningens gång. I arian ”Sombre fôret” ciselerar hon fram rent ljuva tonslingor. Hela rollbesättningen är f.ö. förstklassig.
ROSSINI: WILHELM TELL
Premiär 29 juni, besökt föreställning 17 juli 2015. Dirigent: Antonio Pappano Regi: Damiano Michieletto Scenografi: Paolo Fantin Kostymdesign: Carla Teti Ljusdesign: Alessandro Carletti Solister: Gerald Finley, John Osborn, Malin Byström, Alexander Vinogradov, Sofia Fomina, Eric Halfvarson, Enkelejda Shkosa.