Till Erbjudande prenumeranter! nya
OPERA startade 1978 och är Nordens enda specialtidning för opera. Tidskriften utkommer med fem nummer per år och speglar såväl nutid som historia, bredd och fördjupning.
Counterpoint and Partimento – Methods of Teaching Composition in Late Eighteenth-century Naples Uppsala Universitet 2015
Denna avhandling må ha sitt främsta intresse för musikhistoriker med fokus på sent 1700-tal och hur den tidens undervisning påverkade den galanta stil som fortsatte in i 1800-talet. Partimenti, övningsstycken som användes när musikelever skulle lära sig kontrapunkt, är vad Peter van Tour har letat upp, funnit och studerat. Materialet är inte bara utspritt, han har framför allt funnit en rad hittills oupptäckta dokument runt om i Europa, vilket möjliggjort resultatet. Vad handlar det då om? I Neapel, som var det kanske viktigaste musikaliska centret i Europa under den här tiden, fanns flera musikskolor, framför allt tre: Conservatorio di Sant’onofrio a Porta Capuana, Conservatorio di Santa Maria di Loreto och Conservatorio di Santa Maria della Pietà de’ Turchini. Och framför allt fanns det två lärare: Francesco Durante (1684–1755) och Leonardo Leo (1694– 1744). Forskare har dessutom sett dessa två lärare som förgrundsgestalter för två olika skolor, durantister respektive leonister. De förra, i halsbrytande sammanfattning, var mer fokuserade på det melodiska och harmoniska och låg närmare operakomponerandet, de senare var mer traditionella och var huvudsakligen inriktade på att komponera kyrkomusik.
van Tour undersöker huruvida det fanns en konkurrens mellan dessa skolor (Leo och Durante var, vid olika tidpunkter, knutna till de olika konservatorierna), vilket han finner att det gjorde. Vägen dit kantas av noggranna redogörelser för de manuskript av partimenti som han har hittat och lyckats knyta till respektive skola. Redovisning av materialet upptar en inte ringa del av avhandlingen (som sig bör), men på vägen får vi reda på en hel del annat om hur det fungerade i Neapel, framför allt i tredje kapitlet, där organiserandet och drivandet av konservatorierna beskrivs.
Att arbetstakten för eleverna, som antingen kunde ha betalat för sin plats eller var hemlösa unga gossar som fick mat, husrum och undervisning, var hög framgår. Ja, den var rent häpnadsväckande hög och för att nå framgång var detta av vikt. Att sammanfatta det som att snabbast vinner är förmodligen helt korrekt. Som vi vet skrevs operor under den här tiden, liksom av bel cantokompositörer som Rossini, Donizetti eller Bellini, oftast på några få veckor.
Det är uppenbart att detta är en avhandling med betydelse för den framtida forskningen av hur, och med vilka bevekelsegrunder, som musikundervisning vid några av tidens viktigaste konservatorier bedrevs. Det bör kanske påpekas att det inte är alltför – och inte tillräckligt – ofta, som Sverige frambringar humanistisk forskning med internationell räckvidd. När så sker är det galant.