Avlyssnat

SEMPRE LIBERA Miah Persson, sopran Sveriges Radios Symfoniorkester/ Harding. BIS 2112 [1 CD] Distr: Naxos Miah Persson hör sedan flera år till världseliten av Mozartsångerskor, och hon finns rikligt representerad i verk av just Mozart på cd och ännu mer på dvd. Men hon har tydligen också andra drömmar. Åtminstone är det väl så man får tolka hennes senaste cd med titeln Sempre libera: ”Titta, jag kan det här också!”

Här samsas tio mycket kända arior av tonsättare som Verdi, Puccini, Donizetti, Bellini, Bizet, Meyerbeer, Gounod samt en mindre känd från André Messagers Madame Chrysanthème. Dessutom två duetter av Delibes och Offenbach tillsammans med den läckert klingande mezzon Katarina Karnéus. Sveriges Radios Symfoniorkester under Daniel Harding ger bästa understöd.

Hur ska man svara på detta utspel? Äntligen hemma, Miah! Nja, inte riktigt. Miah Persson är en intelligent sångerska, som hela tiden försöker förmedla texten, innehållet i vad hon sjunger. Det är ett stort plus, men har hon verkligen rätt röst för denna artonhundratalsrepertoar? De krav som Mozart ställer vet vi ju att Miah Persson behärskar till fullo, men här är det annat som gäller. Även i mer lyriska artonhundratalspartier behövs ofta expansionskraft och en rejäl dos reserver för att kunna få höjdtonerna att lysa och briljera. Ansträngning får aldrig märkas. Det gäller också ett ganska ”lätt” parti som Norina i Don Pasquale, där Perssons röst tappar i kvalitet, när den snabbt och slankt ska svinga sig runt i ett litet högre register. Och ett utpräglat virtuosnummer som Skuggarian ur Meyerbeers Dinorah förutsätter en otrolig flexibilitet och förmåga att ”leka skugglek” med rösten, vilket inte riktigt ligger inom räckhåll för Miah Persson.

Jag ska inte detaljpeta, och somligt går naturligtvis bättre än annat. De franska numren lyssnar jag i allmänhet med större utbyte till än de italienska. Säkert kan Miah Persson få välförtjänt succé med flera av de här ariorna på konserter, men en skiva är nu en helt annan sak. Där hör man till exempel tydligare hur Perssons röst får ett lätt skrikigt drag när den sätts under press. Det händer aldrig i Mozart men ofta i den här repertoaren. Jag vet att det är brutalt att uttrycka sig så om en så skicklig och genomsympatisk sångerska som Miah Persson, men i dessa arior är konkurrensen från inspelningar med de senaste hundra årens alla specialister på området mer än brutal. Lennart Bromander PARIS, MON AMOUR Sonya Yoncheva, sopran Orquestra de la Comunitat Valenciana/ Chaslin. SONY 88875017202 Distr: Sony

Visst är titeln på denna cd inte så lite klichéartad, det enda som dessutom möjligen motiverar den är att de arior som bulgariskan Sonya Yoncheva framför ingår i operor som fick sin premiär i Paris. Här hörs således Puccini, Massenet, Gounod, Offenbach och, en smula överraskande men välkommet, en aria av vardera André Messager (ur Madame Chrysanthème, en opera med japanska inslag som snabbt överskuggades av Puccinis Madama Butterfly) och Charles Lecocq (ur operetten Les cent vierges).

Yoncheva fick sitt sceniska genombrott 2014 och detta är hennes debut-cd. Hon är en av dem som kommit fram via William Christies plantskola Le Jardin des Voix och har sjungit i flera barockoperor med Les Arts Florissants och under andra barockdirigenter, som t.ex. Emmanuelle Haïm. Paris, mon amour känns därför som ett pr-projekt, eftersom hon här håller sig till den repertoar som lockar de stora operahusen med de stora gagerna och majoriteten av operapubliken. Hennes barockrepertoar är helt enkelt mer intressant, och det märks på cd:n att, även om hennes sopran har kraft och gott fokus, den inte riktigt har den lätthet, den känsla av ansträngningslöshet som skiljer en utmärkt sopran från en enastående.

Till urvalets försvar ska sägas att det, med något undantag, inte är de stora hitsen från de mest kända operorna.”où suis-je?” ur Gounods Sapho, eller Annas aria ur Puccinis Le Villi, ”Se come voi piccina io fossi” hörs nu inte alltför ofta på sådana här lanserings-cd. Vackrast sjunger Yoncheva det franska, de tre ariorna av Massenet från Thaïs, Hérodiade och Le Cid, där i alla fall de två senare operorna sällan hörs. Claes Wahlin

MAHLER SONGS Peter Mattei, baryton Norrköpings Symfoniorkester/rieder. LADYBIRD 79556834 [1 CD] Distr: Naxos

Den tyska liedertraditionen var i stor utsträckning en privat angelägenhet. Musikaftnar hemma hos bemedlade borgare där sånger av Schubert, Schumann, Brahms eller Mahler framfördes av amatörmusiker. Först efter andra världskriget började genren bli en angelägenhet för konsertsalar, och det är där, sällan hemma hos någon, som vi kan ta del av denna tyska sångskatt. I alla fall live, ett slags kompromiss är möjligen cd:n, men med full symfoniorkester, som i fallet Mahler, är det nog en ganska dålig kompromiss. Det är alltså inte så märkligt att små konsertsalar, som Stockholms Grünewaldsal eller Wigmore Hall i London, är bäst lämpade för genren.

Peter Mattei har en röst som kan tyckas för stor för denna till formatet förhållandevis intima genre. Med Norrköpings Symfoniorkester under Jochen Rieders ledning blir dock Matteis framförande av Mahlers sånger osedvanligt starkt. Hans exakta intonation, röstens förmåga att vandra från melankoliskt piano till förtvivlat forte ger sångerna kropp, samtidigt som rösten – en smula ovanligt bland barytoner – tycks naken, som ligger den utanför kroppen på ett sätt som annars bara enstaka sopraner förmår.

Mattei framför alla fem Rückert-lieder, alla fyra i Lieder eines fahrenden Gesellen och sex stycken ur Des Knaben Wunderhorn. Att framhålla någon av sångerna framför de andra handlar nog mest om vilken av Mahlers sånger som ligger lyssnaren närmast, men möjligen är Mattei något starkare i de mest lättsamma sångerna. Därmed inte sagt att svärtan i karaktären saknas. Och även om Matteis diktion är oklanderlig, är det sannerligen snålt av skivbolaget att inte infoga texthäfte i ett synnerligen tunt konvolut. De som skaffat cd:n för Mattei i första hand får alltså själva leta reda på den melankoliska texten till ”Ich bin der Welt abhanden gekommen”, eller Antonius musikaliskt eleganta predikan för de inte alltför intresserade fiskarna i ”Des Antonius von Padua Fischpredigt.” Claes Wahlin I SKOGEN - NORDIC SONGS Camilla Tilling, sopran, Paul Rivinius, piano. Bis 2154 [1 CD] Distr: Naxos

Camilla Tillings två tidigare romansskivor upptog endast tyskspråkiga sånger av två giganter på området, Franz Schubert och Richard Strauss. När nu Tilling ger sig på den nordiska sångskatten har hon ändå till stor del dröjt sig kvar i det tyska. Av skivans åtta sånger av Jean Sibelius är sex till tyska texter och även sex av de sju Edvard Grieg-sångerna. Litet synd eftersom Sibelius och Grieg var mer originella och inspirerade när de satte musik till svenska respektive norska dikter.

Camilla Tilling sjunger med omsorgsfull diktion och finkalibrerad nyansrikedom. Kanske förlorar hon sig till och med väl mycket i subtila små färgskiftningar, hur raffinerat och utsökt det än klingar. Med hennes så höga lyriska sopran blir dynamik och klangbredd begränsad, och flera av sångerna blir magra på dramatiskt uttryck, trots att hon sjunger så vackert – den rena avrundade skönheten i Tillings stämma sviktar aldrig för en ton.

De flesta av sångerna på skivan finns också inspelade med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg. von Otter tar på ett annat sätt fram den dramatiska potentialen, gör sångerna till små scener, medan Tillings tolkningar mer är ett spel med vokala färger. Förutom att de två sångerskorna också har mycket olikartade röster finns dock den största skillnaden hos pianisterna. Camilla Tillings beledsagare Paul Rivinius spelar ytterst prydligt men alltför diskret ackompanjerande. Bengt Forsberg däremot är en artist som självklart befinner sig på samma nivå som sångerskan, ger impulser och uttrycker sig med en helt annan dramatisk fantasi och gestaltningsvilja än Rivinius.

Förutom sångerna av Grieg och Sibelius innehåller skivan sex välbekanta Stenhammarsånger, där till exempel ”Det far ett skepp” är oemotståndligt charmfull och ”Nattyxne” till Karlfeldts klangberusade text ljuvt drömsk. ”Jungfru Blond och jungfru Brunett” däremot hittade jag bland mina gamla lp-skivor i en inspelning med Erik Saedén från 1970 som ger helt andra djupdimensioner åt sången än Tilling lyckas uttrycka.

När det mest handlar om att leverera vokal skönhet som i den inledande ”I Norden” av Sibelius eller i det avslutande extranumret

”Skogen sover” av Hugo Alfvén är det dock lätt att bara låta sig hänföras av Camilla Tillings sällsynt vackra stämma.

En liten petighet. I Sibelius ”Skogsrået” råkar sångerskan sjunga ”gömma” i stället för ”glömma”. Varför rättade man inte till den saken? Lennart Bromander JONAS KAUFMANN: NESSUN DORMA – THE PUCCINI ALBUM Jonas Kaufmann, tenor, Krist�ıne Opolais, sopran, Massimo Simeoli, baryton och Antonio Pirozzi, bas. Orchestra e Coro dell´accademia Nazionale di Santa Cecilia/pappano. Sony Classical 888750924827 [1 CD + 1 DVD] Distr: Sony Jonas Kaufmann – megastjärnan bland dagens tenorer – har i dagarna släppt sitt Puccinialbum. Han har tidigare gett ut bl.a. ett Wagneralbum med arior och scener ur Bayreuthmästarens repertoar och senast en mycket diger operettbox. I det nya albumet bjuds vi under en timmes speltid på arior ur Puccinis samtliga operor, förutom den rena kvinnooperan Syster Angelica. Kanske blir det lite väl mycket av både lyriska och dramatiska arior. Varför ger sig Kaufmann på en sådan utpräglat lyrisk roll som Rinuccio i Gianni Schicchi? Här får Kaufmann inte fram den unge ynglingens heta kärleksförklaring varken till sin Lauretta eller hemstaden Florens.

Nej, betydligt bättre är han i de fyra inledande spåren ur Manon Lescaut, där duetten ”Tu, tu, amore? Tu?” tillsammans med den lettiska sopranen Krist�ıne Opolais utgör en av skivans höjdpunkter. Vilken intensitet! Två månader före den här skivinspelningen sjöng de här båda artisterna samma roller sceniskt mot varandra på Covent Garden i London, vilket inte minst märks i deras fina samspel. Även här dirigerar Antonio Pappano – nu med Santa Cecilia-orkestern i Rom, där han varit chefsdirigent de senaste tio åren – , som hela tiden ger sångarna det bästa understödet i form av stort dynamiskt orkesterspel med fint profilerade soloinsatser. Detta förstärks än mer av den utsökta och djupa ljudbilden. Ett par andra spår som måste lyftas fram är Luigis aria ur Manteln ”Hai ben ragione”, där pråmarbetaren i allt sitt slit och sin letargi sjunger ut om sin tröstlöshet kring sin omöjliga kärlek till skepparhustrun Giorgetta. Här gestaltar Kaufmann röstligt så att jag grips ordentligt av rollens utsatthet. Synd bara att inte duetten ”Dimmi: perchè gli hai chiesto” spelades in med Opolais.

Även i de två sista spåren ur Turandot, ”Non piangere, Liù” och ”Nessun dorma”, får Jonas Kaufmann fram sin enorma vokala spännvid. Den är ymnig, mer bronserad än rent tenoral och ofta får han fram osannolikt vackra pianissimon. Det enda som drar ner intrycket lite är inledningsspåret med Des Grieux´ aria ”Donna non vidi mai”, där Kaufmann ligger i röstkraft som om han skulle sjunga Verdis Otello.

I lyxutgåvan ingår en dvd-skiva på åtta minuter som ger oss inblickar från inspelningsarbetet av detta album.

Skivan är ett måste för alla fans av Jonas Kaufmann! Den givetvis också en mycket en bra present. Sören Tranberg