Elin Rombo
Tidskriften OPERAS läsare röstade fram sopranen Elin Rombo som vinnare av Operapriset 2015. Hon får priset för sin insats i Sverigepremiären på George Benjamins opera Written on Skin på Kungliga Operan i Stockholm. OPERAS recensent skrev: ”Rombo i rollen
Sören Tranberg sökte pristagaren, som befann sig i sin hemstad Katrineholm, lite ledig inför sista föreställningen av Rosenkavaljeren, och meddelade att hon vunnit omröstningen om Tidskriften OPERAS pris 2015.
– Åh, vad glad och stolt jag blir! Det känns som när jag var barn – jag blir pirrig inifrån och ut.
Intervjun fick skjutas upp nästan en vecka då Elin blev hes och tyvärr fick ställa in sin medverkan i sista Rosenkavaljeren på Stockholmsoperan. Jag undrar givetvis hur hennes första samarbete med regissören Christof Loy har fungerat.
– Jag träffade honom första gången privat och blev bekant med honom på en fest via hans före detta pojkvän som jag känner. Jag gjorde också Servilia i hans Titus-uppsättning i Frankfurt vid en reprispremiär, men då ledde hans assistent regiarbetet. Christof Loy är oerhört påläst och förberedd, han jobbar mycket intensivt.
Han älskar att prata och berätta – en outtömlig informationskälla. Loy har satt upp Rosenkavaljeren tidigare, men den här uppsättningen är en flirt till Stockholmspubliken med Drottningholmsteaterns scen som inramning till andra akten.
Hur skulle du beskriva honom som regissör?
– Han var väldigt klar över hur han ville att rollen skulle vara och utformas. För egen del tycker jag det är intressant att hitta på själv och fylla till i regin och av vissa regissörer uppfattas jag som en regissörsdröm, då jag gärna vill utforma mina roller på mitt eget vis. Men det blev dock aldrig någon konflikt med Loy, utan vi fann varandra och hittade en bra arbetsform tillsammans. Ju längre repetitionsarbetet fortskred desto friare tyglar fick jag av honom, och jag lärde mig massor samtidigt.
Sedan Elin Rombo tog sin examen vid Operahögskolan 2004 har hon haft engagemang hela tiden …
– Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös utan det har varit bra snurr på engagemangen. Du har flitigt varvat både nutida musik med äldre, vad har det växelbruket gett dig?
– De har gynnat varandra. Att sjunga nutida musik har stretchat rösten åt alla håll. Jag har fått fler toner och det har breddat mitt omfång. Att dessutom få träffa nu levande tonsättare har gjort mig säkrare. Numera ser jag de döda kompositörerna på ett annat sätt. Med levande tonsättare kan man alltid fråga hur de tänkt och menat eller om allt är rätt noterat, med gamla mästare blir det genast svårare. Där får man i stället vara mycket uppmärksam på deras noteringar i noterna, och framför allt ta reda på om det är kompositörens egna noteringar eller något förlag som behagat lägga till lite streck och prickar.
På Salzburgfestspelen har du medverkat i två moderna operor: Luigi Nonos Al gran sole carico d´amore (2009) och sommaren därpå vid uruppförandet av Wolfgang Rihms Dionysos. Vad drog du för erfarenheter av det?
– Det blev min inträdesbiljett till det internationella operalivet. Vi spelade de här uppsättningarna även i Berlin inom Staatsopers repertoar. På Staatsoper har jag sjungit Kunigunda i Bernsteins opera Candide och i Aschemond oder the Fairy Queen av Henry Purcell. Nattens drottning i Trollflöjten ska jag sjunga där i december. Givetvis betydde det mycket att få arbeta med dirigenten Riccardo Muti som jag fick kontakt med i Salzburg. Vi har tillsammans gjort bl.a. Brahms Ein deutsches Requiem i Chicago och Schuberts G-durmässa i Paris. Jag hann få göra Mozarts Requiem med Colin Davis precis innan han gick bort. Det var en väldigt fin upplevelse. Genom dessa samarbeten har jag fått lära känna nya dirigenter, regissörer och sångarkolleger, vilket har varit väldigt utvecklande.
Din största utmaning är kanske Agnès i George Benjamins opera Written on Skin, som du gjort både i Amsterdam och i Stockholm.
– Amsterdamproduktionen är originalversionen av Written on Skin, som hade sin urpremiär på festspelen i Aix. Katie Mitchell regisserade. Hon svarade också för regin till Nonos Al gran sole carico d´amore i Salzburg. Tonsättaren själv, George Benjamin, dirigerade och han fick fram en skir stämning i scenrummet, ja, nästan ett slags andlighet, likt den heliga gral. Den känslan infann sig inte i Stockholm. Inte bara rent vokalt är rollen svår. Den är också tung och jobbig att skildra sceniskt. Det är på vippen att det inte ska gå, likt att stå vid kanten av ett stup. Att studera in partiet – jag har lätt för lära in nya roller – tog ett halvår. Trots att partiet inte är så långt fick jag dela upp instuderingen i kortare sjok, det tog lång tid innan jag kände att jag kunde rollen.
En helt annan sida eller ådra som är påtaglig hos dig är din lätthet för att gestalta komiska roller. Var hämtar du komiken ifrån?
– Jag har lätt för komik. Tänker på mig själv som en glad person. Fast jag är egentligen blyg och jag skulle aldrig kunna dra vitsar offentligt och kan tycka att det är jobbigt att ta applådtack. Men jag känner mig bekväm att få vara rolig i en roll.
Du har ju jobbat flitigt med regissören Ole Anders Tandberg i hans da Ponte-cykel på Stockholmsoperan. Helt obetalbar var du i rollen som Donna Elvira i Don Giovanni. Alltid på fel plats och genom ditt kroppsspråk kunde vi se en kvinna vars känsloliv totalt gått i baklås.
– Vi har samma sorts humor och det var roligt att få möta en regissör som uppskattade min komik. Vi fann varandra på en gång!
Du har på senare år gestaltat en mängd skiftande karaktärer, främst på Stockholmsoperan. Jag tänker bl.a. på Blanche i Karmelitsystrarna.
– Jag avgudar Francis Poulencs musik. Att få sjunga och uttrycka dessa ljuvliga toner. Regissören Johanna Garpe ville ha en ren uppsättning utan religösa symboler. Där varje scen är ett tillstånd, där varenda rörelse nästan blir för stor. Min favoritscen är andra aktens inledning, där Blanche och brodern verkligen får sjunga ut. Och med dirigenten Marc Soustrot förstärktes ”färgerna” i operan och det blev en otroligt vacker helhet.
Vad har du för nya roller på gång?
– Jag ska sjunga min första Fiordiligi i Così fan tutte i Ole Anders Tandbergs uppsättning, med reprispremiär den 24 april 2016. Det är alltid skönt att få sjunga Mozart. I augusti ska jag medverka i en Cavalliopera, Eliogabalo, på Garnieroperan i Paris i regi av Thomas Ostermeier. Nästa säsong ska jag göra en ny roll på Stockholmsoperan, men jag kan inte avslöja ännu vad det blir.
– Att få sjunga Gilda i Rigoletto skulle vara mitt i prick. Även Violetta skulle sitta fint. Min enda byxroll hittills är Timante i Händels Floridante vid Händelfestspelen i tyska Halle.
Alban Bergs Lulu skulle väl också passa dig perfekt?
– Jag har inte haft tid att titta på den rollen ännu, men visst vore det lockande.
Du har fått sjunga mycket i Stockholm …
– Det är jag mycket glad för. Jag har två barn och det blir alltid lättare med familjelivet när jag får sjunga hemma. Jag har fått göra intressanta och utvecklande roller.
Och så utsågs du till hovsångerska 2013. Blev du överraskad?
– Det var ofattbart, en märklig känsla och samtidigt mycket hedrande. Ett slags bekräftelse och det känns helt fantastiskt. Jag har sjungit mycket för kungafamiljen, på barndop och vid statsbesök i Haag och Zagreb.
Tycker du att det är stor skillnad på hur opera produceras hemma jämfört med utomlands?
– Skillnaden verkar mindre nu, för här hemma engageras internationella regissörer och dirigenter i allt större utsträckning. Lite snabbare tempo är det ibland utomlands. För ett antal år sen sjöng jag flera roller på Frankfurtoperan (Clorinda i Askungen, Pamina i Trollflöjten, Corinna i Resan till Reims, Musette i La Bohe`me och Zerlina i Don Giovanni under loppet av fem månader). Nu försöker jag medverka i två eller tre operaproduktioner varje säsong. Därutöver har jag många konsertengagemang. Jag försöker hela tiden bredda min repertoar. Ann Braathen är min agent och det fungerar utmärkt.
Intervjun görs hemma hos redaktören. Och helt plötsligt får Elin Rombo ett sms från Peter Mattei …
– Jag ska medverka i Peter Matteis Frank Sinatra-konsert med Hovkapellet under Anders Berglunds ledning. Peter undrar om repetitionstid och vad jag vill sjunga. Det blir en rolig ny grej att sjunga evergreens, och även om det inte riktigt är mitt gebit, så är det spännande att få hitta den rösten inom mig också.
Tidskriften OPERAS pris delas ut på Kungliga Operan i Stockholm när Elin Rombo sjunger Fiordiligi i Così fan tutte, fredagen den 29 april 2016.
Mezzosopranen Johanna Rudström tilldelas Håkan Mogren-stipendiet
Årets Håkan Mogren-stipendium om 125 000 kronor får Johanna Rudström för sin naturliga och vackert lyriska röst, starka sceniska intuition samt för sin förmåga till musikalisk gestaltning. Stipendiet delas ut vid Kungliga Musikaliska Akademiens högtidssammankomst den 30 november.
Johanna Rudström gästspelade förra säsongen på Genèveoperan, där hon medverkade i Cherubinis Medea. På Kungliga Operan i Stockholm har hon framträtt som Arsamenes i Händels Xerxes och som en blomsterflicka i Parsifal. I somras medverkade hon i den nyskrivna operan Son of Heaven på Vadstena-akademien. I höst har Rudström sjungit Mercédès i Carmen på Kungliga Operan och där väntar närmast Cherubin i Figaros bröllop och en roll i Daniel Börtz´ nya opera Medea.
Johanna Rudström tog sin examen från Operahögskolan i Stockholm under våren 2014. Hon har även studerat vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium och vid Musikhögskolan i Malmö.