Notorious

All scenkonst som utgår från filmer riskerar att utkonkurreras av förlagan. Filmen är ett starkt medium. Ett scenkonstverk måste frigöra sig från filmen om det inte ska komma till korta. Att ge sig på Alfred Hitchcock dessutom, det kräver sin man eller, som i detta fall, kvinna. Hans Gefors och Kerstin Perskis Notorious tar historien och ger den några nya accenter, framför allt har man justerat förhållandet mellan Alicia och Devlin, detta i enlighet med den genuskod som i dag är norm. Nina Stemmes Alicia går från en viljestark, målmedveten kvinna till en försvagad, av olika män nedbruten. Devlins (John Lundgren) känslor för Alicia har i operan fått mer utrymme, inte minst i operans final.

Musikaliskt äger Notorious de egenskaper som åtskilliga nyskrivna operor har i dag. Den är tillgänglig utan att vara insmickrande. Varje rollfigur har sin musikaliska karaktär, samtidigt som dessa olika musíker (som Gefors kallar det med betoning på andra stavelsen) klickar i varandra till en helhet. Händelseförloppet är rikt, utan filmen i minne kräver det uppmärksamhet hos åskådarna.

Solisterna gör mycket fina, inte sällan storartade insatser. Nina Stemme, som är på scenen nästan hela tiden, får utnyttja hela sitt dramatiska register. Här sitter rösten i kroppen och sträcker sig ut över hela salongen. Om jag ska ha någon invändning, så är det att hennes sceniska utstrålning inte matchar hennes röst. Jämfört med Katarina Karnéus (Madame Sebastian), som bara behöver rista lite på axlarna för att man ska veta vad hon tänker eller känner. Hennes ondskefulla drillar är dessutom magnifika.

Michael Weinius som den modersbundne förrädaren Alex Sebastian är också storartad. Hans tenor har bett, liksom John Lundgrens baryton ger Devlin styrka och förtvivlan i god kombination. Fint avtryck sätter också Jonas Olofsson som Emil Hupka, den ondskefulle som råkar försäga sig om vinflaskan, vilket sätter Alicia på spåret.

Patrik Ringborg leder orkestern med stor säkerhet, de olika musikerna (accent över i, à la Gefors betoning) skulpteras vackert fram. Likaså är kören mäktig, kanske inte fullt så klangtät som man kunde önska men nog så uttrycksfull.

Scenografin signerad David Fielding skyr inte förlagan. Vi ser filmspotlights, flera av scenerna är en kombination av bilder från filmen med tredimensionell förlängning på scengolvet. Alfred Hitchcock spelar här inte en cameoroll utan dyker upp oräkneliga gånger, enligt den påkostade och eleganta programboken för att förstärka fadersauktoritetens roll i historien.

Frågan är dock om inte regissören Keith Warner och scenografen David Fielding är de som tyngs av denna auktoritet. Jag hade hellre sett en frigörelse, ett eget rum där det hade räckt med att Hitchcock, liksom det berömda nyckelhålet till vinkällaren som zoomas in i filmen, hade framträtt någon enstaka gång. Också videoprojektionerna används lite hipp som happ. Ibland bilder från filmen, vilka antingen bildar fond eller visas på en nedsänkt skärm. Det finns betydligt subtilare och elegantare metoder att använda film på en teaterscen.

När regin någon gång frigör sig från förlagan blir uppsättningen som bäst. Jag minns helst den scenen när i Alicias feberdröm mot slutet en gigantisk kaffekopp med kanna svävar över scenen (Alicia i Underlandet?). Eller den magnifika scenen på operan i Rio, där furier dansar hotfullt och musiken åkallar Glucks Orfeus och Eurydike. Opera är bäst på att vara just opera. Film är bäst på bio.

GEFORS: NOTORIOUS

Urpremiär 19 september, besökt föreställning 3 oktober 2015. Dirigent: Patrik Ringborg Regi: Keith Warner Scenografi och kostym: David Fielding Ljus: John Bishop Koreografi: Michael Barry Videodesign: Dick Straker Solister: Nina Stemme, John Lundgren, Michael Weinius, Katarina Karnéus, Jón Ketilsson, Anders Lorentzson, Jonas Olofsson, Ingemar Anderson, Mattias Ermedahl, Mats Persson, Mats Almgren.