Rosenkavaljeren

När regissören Christof Loy och scenografen Dirk Becker sätter upp Rosenkavaljeren på Stockholmsoperan bryter man upp operans tid och miljö, Wien på 1740-talet, och skapar en raffinerad lek där handlingen pendlar mellan olika tids- och ortsplan. Ödslig Östermalmsvåning i första akten, i andra akten fyndig anspelning på Drottningholmsteaterns 1700-tal som teatral inramning vid överräckandet av silverrosen, i tredje akten en öststatsbordell. Det har blivit en sofistikerad och välfungerande uppsättning som bjuder på uppfriskande nyläsningar av vissa rollgestalter, men samtidigt självbekräftande utan riktigt nya infallsvinklar.

Rosenkavaljeren som operaprodukt är problematisk och lider av en brist på jämvikt mellan text, handling och musik. Hofmannsthals så prisade realistiskt-poetiska textmassor tynger ner denna mozartska intrigkomedi med oproportionerligt långa dialoger, där det mesta undgår publiken. Redan i förspelet måste vi fråga oss: Hur mycket bör vi kompromissa med vår eventuella förkunskap om verket och textmaskinens precisa detaljanvisningar i dialogen för att kunna ta till oss Loys version? Hurra för textmaskinen och Eva Åkerbergs följsamma och lättfattliga översättning!

I stället för intimiteten i de älskandes förtroliga pjoller med Octavians Tristan-parodierande kärlekssvammel leker fältmarskalkinnan och Octavian en dyster kurragömmalek, medan anonyma tjänare stelt stryker efter väggarna. All form av drivande vitalitet och lättsinne som ändå måste vara motorn i denna intrig- och förklädnadskomedi är förvandlad till övernyanserad psykologi.

I fältmarskalkinnans mångfacetterade gestalt ska mycket rymmas. I hennes monologer samsas existentiellt filosofisk högstatus med postwagnerianskt idégods. Med en förstulen tår av sekelskiftsnostalgi i ögonvrån ger hon i sina tidsbetraktelser ett subtilt uttryck för de motsägelsefulla undergångskänslor som präglade åren före första världskriget. Men det är en tår som snabbt torkas bort, för vi vet ju att fältmarskalkinnan är en ung kvinna på trettiotvå år som – efter att Octavian lämnat henne – snart kommer att trösta sig med en ny älskare. Vi får även veta att hon själv mot sin vilja blev bortgift med en betydligt äldre man och den frånvarande fältmarskalken är en sammansatt gestalt som hela operan egentligen bygger på.

Malin Byström framstår redan från början som uttråkad, passiviserad och fången i sina konventioner, något som kunde vara förståeligt i hennes ursprungliga miljö – framflyttad till nutid i Stockholm blir det mer obegripligt. Trots Malin Byströms utlämnande och melankoliska fältmarskalkinna har jag svårt att engagera mig i denna lynniga och bortskämda överklassrepresentant och hennes små känslosvängningar.

Och här finns det många bevis på den klarsynte personinstruktören Christof Loys nyläsning. Från baron Ochs, som får bära det tyngsta lasset av Hofmannsthals pratighet, har det mesta av det konventionellt burleska skalats av. Christof Fischesser blir en ganska charmig lantis, vars tölpaktiga beteende mer beror på osäkerhet. Att han dessutom är ganska sexig gör att samspelet med både Sophie och Annina blir mer komplext. Och här finns flera nyanserade rollgestaltningar utan konventionella schabloner. Anna Stéphany är en ovanligt känslig Octavian, medan Elin Rombos Sophie är befriande ouppfostrad och vulgär. Erika Sax´ Annina är en intrigant med resning och pondus och den italienske tenorens aria blir med Daniel Johansson en passionerad kärleksförklaring.

Trots mina surmagade teoretiska kommentarer har Rosenkavaljeren i ett sekel baxat sig fram med en vitalitet och popularitet som gör att man fortfarande ser honom som den sista tyska operaklassikern, vilket naturligtvis beror på Richard Strauss geniala musik. Och här råder idel vällustig salighet på Stockholmsoperan. Lawrence Renes reder ut de snirkliga trådarna i det geniala och överrika partituret och lyckas nå en tydlighet och transparens som i sanning är ovanlig när det gäller Rosenkavaljerdirigerande. Hovkapellet spelar briljant och sammanhållet så att Renes till och med vågar stanna upp och understryka viktiga ställen och betydelsefulla ord – beundransvärt!

Richards Strauss kärlek till den höga kvinnorösten har ju i Rosenkavaljeren fått sitt ultimata uttryck och har här fått sina ideala uttolkare. Malin Byströms och Elin Rombos sopraner har den blandning av kristallklar gnistrande kyla med ett fokuserat inneboende djup och en klanggenerositet som är idealisk för Strauss vokala filigransarbete. Anna Stéphanys mezzo har en rak slankhet som harmonierar perfekt. Det finns mycket att upptäcka i Loys genomtänkta och beskedliga uppsättning. Själv väntar jag på en version som problematiserar verkets välklingande ytlighet i stället för att med psykologisk uppfinningsrikedom stryka det medhårs. En anti-rosenkavaljer där samhället, politiken och de viktigare frågorna fick gå i clinch med denna magnifikt uppförstorade Sachertårta. I tredje akten finns onekligen ansatser till sådant. Visserligen känns bordellklientelet och det trötta hbtq-staffaget påklistrat och klichéartat, men med sluttersetten ringande i öronen undrar jag nog ändå mer över vad som händer med den pojke som i andra akten förbinder Ochs sår och i tredje akten (som prostituerad?) lämnar scenen med sin ryggsäck än med huvudrollernas fortsatta erotiska eskapader. Premiär 26 september 2015. Dirigent: Lawrence Renes Regi: Christof Loy Scenografi: Dirk Becker Kostym och mask: Barbara Drosihn Koreografi: Thomas Wilhelm Ljus: Olaf Winter Solister: Malin Byström, Christof Fischesser, Anna Stéphany, Ola Eliasson, Elin Rombo, Björling Rygert, Erika Sax, Daniel Johansson.