Traviata

La

Folkoperan fortsätter på den inslagna vägen med att experimentera med operaklassikerna. Den här gången har man låtit genusfanatiker kapa Giuseppe Verdis mästerverk om den lungsjuka kurtisanen Violetta.

Scenen omges av marmorerade väggar och i fonden hänger en guldinramad tavla med ett naturromantiskt motiv. Så småningom avlägsnas tavlan och det sceniska rummet antar i sista akten karaktär av ett mausoleum. Orkestern under Marit Strindlund, andra premiären Maria Eklund, sitter som vanligt offside, denna gång under scenen.

På Violettas party knullas det på längden och tvären så att det står härliga till. En svart sörja sipprandes ur väggspringorna illustrerar Violettas fortskridande sjukdom. Nakna kördamer (och någon man) med tuttarna i vädret och full insyn i behagen är gäster. En uppsättning transor i högklackat och rosa peruker ger festivitas och sätter rätt queernorm. Här får den heterosexuelle mannen sig en känga. Alfredo i underklänning (för vilken gång på Folkoperan?) och pärlhalsband, som förlöjligat mähä med sin plastsnurra uppe på den östrogenstinna hingsten, ett ”femininitetens kraftpaket”, enligt universitetslektorn och genusteoretikern Pia Laskar i programtexten om en ”normbrytande Violetta”. Laskar är genderforskare och specialist på intersektionalitet och har propagerat för att störa heterosexuella bröllop, blockera ”familjefundamentalistiska möten” och ockupera tevesändningar med heterosexuella inslag. En militant manshatare utan dess like alltså. Inte konstigt då att det går överstyr när regissören Mellika Melouani Melani lånar sitt öra åt en dylik extremfeminist. Man kan också fråga sig hur många i publiken som är intresserade av att lapa i sig den här typen av vrickade budskap och var gränsen går mellan uttolkning och ideologisering. Visst kan man koppla på asgarvet när bröstmjölken sprutar ur Alfredos bröstklämmor under första aktens dryckesvisa. Å andra sidan vet jag inte vad det har med Violetta och hennes lidandehistoria att göra. De normkritiska och uppblåsta modeteorier om genus och sexualitet som här tagits i anspråk intresserar i själva verket bara ett fåtal och är inte heller med sina konfrontativa drag fria från totalitära anspråk. Det är alltså inte själva nakenheten som är problemet. Den är bara tramsig och tröttsam på samma sätt som transor och queer numera blivit alltför slitna sceninventarier.

I den här uppsättningen är Violetta sexuellt subjekt och ett föredöme i att leva ut sin sexualitet som hon gör. Därför framstår andra aktens gosiga tvåsamhet med Alfredo på landet som ideologiskt oacceptabel och obstrueras skadeglatt av Melouani Melani. I stället är det Karolina Blixts (en lyxröst i en liten roll) lesbiska musa Annina som är Violettas egentliga partner, stafferad av valda delar av partyfolket som tillsammans med några keruber hängt med ut i den lantliga stillsamheten. Det kvinnliga subjektet är emellertid inte starkare än att det vid första bästa tillfälle (andra aktens stora duett) viker sig för den kaftanklädde familjepatriarkens åldersstigna hedersargument. Det är här regissören går vilse eftersom konflikten inte känns trovärdig.

När sångare som Jeremy Carpenter (Germont) och den intensivt scennärvarande Julia Sporsén (i andra sångarlaget en likafullt ljuvlig Susanna Andersson med skimrande höjd) sjunger så att det kniper om hjärterötterna, glömmer man det regimässiga övervåldet. Carpenters Germont är i världsklass, omsorg i fraserna och en höjd av Guds nåde. Och med cabalettan tacksamt nog på plats. Jesper Säll som Alfredo sjunger vackert, men utan den expansion som partiet kräver och hade svårt att orka med strettan i andra akten. Desto mer då av den senare varan när Per-håkan Precht i andra premiärlaget, den förnedrande utstyrseln till trots, utvecklar mer kraft.

Tack och lov har man efter Maskeradbalen härom året ändå varit rätt diskret när det gäller dekonstruktionen av det rent musikaliska. Här inskränker den sig till några inpass i Alfredos aria och en tillrättalagd slutscen, där Violetta väl får sägas återvända till ett liv som sexuellt subjekt.

Män kan inte våldtas, hette det en gång. Här är frågan snarare om en opera kan kapas av ideologiska fanatiker? Jag tror det i längden är dömt att misslyckas. Regikoncept, hur vildsinta de än är, har en tendens att bli ovidkommande när det rent musikaliska blir överväldigande. Så är det delvis här. Premiär 16 och 17 september 2015. Dirigent: Marit Strindlund/maria Eklund Regi: Mellika Melouani Melani Scenografi: Hanna Reidmar Kostym: Sanna Nyström Ljus: Ellen Ruge Solister: Julia Sporsén/susanna Andersson, Jesper Säll/per-håkan Precht, Jeremy Carpenter, Åsa Thyllman, Karolina Blixt, Markus Pettersson, Jacques Radinson, David Hornwall, Stefan Axelsson, Lars Martinsson, Samuel Jarrick.