Rigoletto

La Maledizione, ”förbannelsen” är undertiteln på Giuseppe Verdis Rigoletto, ett ord som är handlingens motor, eller det sceniska ordet ”Parola scenica” som var Verdis operadramaturgiska grundtanke. På Norrlandsoperan är det inte endast Rigoletto som drabbas av förbannelsen. Linus Fellboms monumentala scenografi av rörliga stenblock med förebild från förintelsemonumentet i Berlin tynger ner alla i staden Mantua. Ett laglöst samhälle i upplösning, där alla verkar fångna i en klaustrofobisk hopplöshet. Mot detta kontrasterar en suggestiv ljussättning och dystra dräkter av Behnaz Aram – endast Rigolettos blodröda läderkostym sticker ut.

Många av Verdis operor handlar om en faders kärlek till sin dotter och ingenstans uttrycks detta så gripande som i Rigoletto. Men fadersgestalten har här också fått en spegel i greve Monterone, vars dotter har blivit skändad, som utslungar förbannelsen mot Rigoletto som hånar faderns sorg. Regissören Kristofer Steen låter Monterones historia byggas ut i en parallellhandling med rättfram realism. Sällan har väl den hedonistiskt småcharmiga inledningsscenen vid hertigens hov drabbat oss mer tydligt och brutalt. Här festas det i febril dekadans och allt verkar vara tillåtet. Hovmännen misshandlar och förföljer skoningslöst Monterones dotter, innan hertigen våldtar henne. Senare kurtiserar han greve Cepranos hustru. Samme Ceprano begår senare i kretsen av hovmännen något som närmast liknar ett ritualmord genom att skära halsen av Monterone.

Fredrik Zetterströms Rigoletto är aldrig självömkande. Han är vulgärt lismande, elak, med stark dramatisk pondus och hotfull resning samtidigt som han är handfallen och blind i kärleken till sin dotter. Zetterström undviker all sentimentalitet och använder rösten utlämnande expressionistiskt. Han visar suveränt att denne stackars puckelrygg – en av 1800-talsoperans mest sammansatta

operagestalter – är en olycksbroder till de havererade barytonfäder i 1900-talsmodernismen som Zetterström framställt på senare tid: Alban Bergs Wozzeck och Aribert Reimanns kung Lear.

Joachim Bäckström – med härligt ljus och personligt färgad tenorklang – är en sällsynt läskig och närmast psykopatisk hertig. Men han blir faktiskt nästan trovärdig när han sjunger om sin kärlek till Gilda – en ovanligt sammansatt hertig av Mantua trots sin ytlighet. Och här finns flera lyckade exempel på personinstruktören Steens rättframma persongestaltningar. Teresia Bokor är inget oskyldigt offerlamm förledd av sin kärlek utan en vanlig tonårsflicka utled på att vara instängd och mer än villig att förföras av livet. I hennes ”Caro nome”, framförd med klockren briljans, blir koloraturerna lika mycket uttryck för en tonårsrevolterande uppstudsighet som tonårsförälskelse. Michael Schmidbergers Sparafucile blir en ovanligt sammansatt yrkesmördare, Peter Kajlingers Monterone är skyddslös och gripande i sin vrede och Elisabeth Jansson är Maddalena med välgörande stor och generös mezzoklang. Även de för de mesta ganska anonyma hovmännen får en tydlig vokal och scenisk profil av Kosma Ranuer, Fredrik af Klint och Johan Hallsten.

Rumon Gamba driver på orkestern med den drive som med all rätt dominerar läsningen av Verdis operor i dag då man försöker undvika vad man ser som romantisk fraseringssentimentalitet. Det är för det mesta en fördel. Dock blir det ibland oprecist och inte alltid sammanhållet och man önskar att han hade tillåtit sångarna en lite mindre stressig och mer flexibel andning. Uppsättningen ges på svenska i Mira Bartovs lättförståeliga och klargörande översättning, som fungerade alldeles utmärkt i hennes uppsättning på Folkoperan. Med tanke på uppsättningens karaktär hade den i Umeå på vissa ställen dock behövt en poetisk förtätning och grymmare ordalydelse.

Trots att det egentligen är en ganska traditionell Rigoletto som visas upp är detta ett medvetet val som Kristofer Steen och Linus Fellbom har gjort och det fungerar perfekt. Rigoletto på Norrlandsoperan är en engagerad och angelägen uppsättning av en sönderanalyserad klassiker. Premiär 1 oktober, besökt föreställning 9 oktober.

Rumon Gamba Kristofer Steen