Katja Kabanova

Att operahusen numera gör samproduktioner är mycket populärt liksom att hyra in låneproduktioner för att hålla ner produktionskostnaderna. Inför det sistnämnda var jag lite skeptisk när Oslooperan lånat in regissören Willy Deckers Hamburguppsättning av Katja Kabanova från 2002. Men mina farhågor kom genast på skam när det visade sig att Decker själv repeterat in sin produktion i Oslo. En mer klaustrofobisk iscensättning av Katja Kabanova har jag aldrig skådat. Allt förstärks av Wolfgang Gussmanns hermetiskt slutna rum i form av svärtade väggar, som kunde öppnas med en liten glipa vid behov för entréer och sortier. En minimalistisk inramning endast bestående av ett långbord och ett par stolar som förstärker miljön än mer.

Decker ser sin Katja som en frihetsälskande fågel. Här försöker hon sätta upp tavlor med måsmotiv utefter väggarna. Men inget vill lyckas för denna totalt instängda unga kvinna. Hon längtar ut från den förkvävande miljö där svärmodern Kabanicha styr med järnhand (Hege Høisaeter är som ett svart streck i sin gänglighet) och likaså över sonen Tichon, Katjas man, som är ofri. Allt går i svart: kläder och själva miljön. Här finns inget hopp.

Katja Kabanova, med urpremiär i Brno 1921, bygger på Alexander Ostrovskijs skådespel Oväder (1859). Den inleder den mer mogne Leoš Janáčeks sista fas i livet. Katja är tonsättarens drömbild av sin egen musa Kamila Stösslova (en platonisk relation) och hur han önskade att hon skulle vara. Detta återspeglas inledningsvis i musiken, i denna kanske mest lyriska och jämnaste av hans operor.

Den norska sopranen Kari Postma – mest verksam på tyska scener – gör här sitt livs roll. Postma har full täckning för detta lyrisktdramatiska parti och hon fångar upp fina facetter i Katjas skiftande gestalt. Hon går in i en fantasivärld och drömmer om att kunna flyga fritt som fåglarna, något som hon också sjunger om i slutscenen innan hon tar sitt eget liv. Allt detta förstärks i Willy Deckers psykologiskt uppbyggda och mycket trovärdiga personregi.

Även dubbelmoralen fångar Decker i scenen mellan Kabanicha och spritfabrikören Dikoj i deras dråpliga herdesstund när ingen ser dem. Svärmodern står för en hårdnackad moralsyn som drar in sin svärdotter Katja i ett depressionstillstånd. Ibland får jag för mig att Kari Postmas Katja inte är riktigt frisk utan lider av psykisk ohälsa.

Vokalt har avgående operachefen Per Boye Hansen besatt rollerna med nästan enbart inhemska sångare, förutom ryssen Alexej Kosarev som Boris (han gjorde också Sergej i Lady Macbeth från

Mtsensk förra säsongen i Oslo). Till Boris ställer Katja nu allt sitt hopp när de får en kärleksstund i trädgården, när maken Tichon är bortrest. Detta har Varvara, fosterbarn hos Kabanichas, ordnat. Men Boris sviker henne för han rår inte på det sociala trycket, här i form av sin dominerande farbror, Dikoj, utan sänds bort på affärsresa. Katja avslöjar sitt äktenskapsbrott och hennes enda utväg nu är självmordet.

I denna fjärde uppsättning som jag ser av Katja Kabanova är floden Volga, som flyter fram inte minst i musiken, frånvarande. Taket och väggarna öppnar sig och scenhydraliken för upp Katja till ett stup innan hon kastar sig floden. Slutscenen är fullkomligt gastkramande. För Kabanicha är den sociala fasaden allt och hon har övervakat Katja med sina argusögon. Men här vänder alla henne här ryggen, väggarna sluts om henne och hon blir ensam kvar på scenen med liket och sin egen skam. Nästan outhärdligt att ta till sig.

Den tjeckiske gästdirigenten Tomaš Hanus ledde Den Norske Operas orkester i ett tätt spel och med ordentligt kraftiga accenter som underströk dramat än mer. Också i en bra balans med sångarna, som alla höll en mycket hög nivå. För min del var detta den starkaste operaupplevelsen denna höst. Premiär 5 september, besökt föreställning 28 september 2015. Dirigent: Tomaš Hanus Regi: Willy Decker Scenografi och kostym: Wolfgang Gussmann Ljusdesign: Hans Toelstede Solister: Kari Postma, Magne Fremmerlid, Alexej Kosarev, Hege Høisaeter, Nils Harald Sødal, Tone Kummervold, Thorbjørn Gulbrandsøy.

genombrottsverk. Ett programval värt varma applåder men tyvärr inte från den stora publiken; det var glest i bänkraderna redan vid den andra föreställningen som jag besökte.

Den unga nederländska regissören Lotte de Beer har skapat en stram och koncentrerad uppsättning. Hon berättar själva historien sakligt och låter undertexterna tala för sig själva. Scenografin, av duon Clement & Sanôu, består av en stor gråsvart monolit som roterar på vridscenen, från vilken trappor, dörrar och annan rekvisita fälls ut. Den bidrar till koncentrationen i den pauslösa uppsättningen. Jérémie Rhorer leder Det Kongelige Kapel och bidrar med klanglig och strukturell skärpa.

Som Armand gör Gert Henning-jensen en pregnant insats. Det finns ännu mer tenorexpressivitet att ta ut i den här rollen, men den evigt unge Henning-jensen övertygar. Det gör också Sine Bundgaard som Manon, även om hon väl inte får fram all den lyriska sensualism som tonsättaren lagt ner i hennes parti.

En egendomlighet: Grete Weills libretto är skrivet på tyska, vilket alltså är operans originalspråk, handlingen utspelar sig i Paris, och Köpenhamn ligger i Danmark, men föreställningen sjungs på engelska! Hur tänkte man?