Vännen Fritz
Efter den formidabla debutsuccén 1890 med På Sicilien var förväntningarna höga på den unge Pietro Mascagni. Redan året därpå kom så hans opera nummer två, Vännen Fritz, som dock väckte mer förvåning än jubel. Operan var nämligen radikalt annorlunda till karaktären, en vänlig idyll utan spår av På Siciliens vilda passioner och häftiga effekter. I Vännen Fritz finns bara rekorderliga människor som vill varandra väl.
Ungkarlen Fritz vill inte gifta sig, men hans vän, som är rabbin, tjänar som äktenskapsförmedlare och ser till att skaffa fram en vän ung flicka, Suzel, varvid hon och Fritz omgående blir förälskade. ”Dramatiken” ligger i att rabbinen mest på skoj får dem att för en kort tid tro att den andra parten inte är med på saken. Inte så omskakande alltså, och en mer konfliktfri opera är svår att finna. Operans enda hit är en duett som handlar om hur trevligt det är att plocka körsbär.
Vännen Fritz har därför kanske inte så förvånande haft det litet svårt att fastna på repertoaren, även om den dyker upp ibland. En skivinspelning 1968 med Mirella Freni och Luciano Pavarotti gjorde sitt till för att fästa uppmärksamheten på detta i dubbel mening rara verk. I Sverige förknippas förmodligen verket närmast med Povel Ramels ”Sorglösa brunn”, där uvertyren till Vännen Fritz nämns som del av brunnsoktettens repertoar.
Den Jyske Opera i Århus tjänar varje höst och vår som dansk reseopera och förmedlar operaföreställningar till en rad större och mindre städer över hela Danmark i samarbete med fem olika symfoniorkestrar. Mest spelas standardrepertoar, men i höst har man dristat sig till att efter 124 år ge Vännen Fritz dess Danmarkspremiär.
Både dirigenten Martin André, regissören Michael Barker-caven och scenografen Adam Wiltshire är engelsmän och ensemblen internationell. Amerikanske tenoren Scott Quinn som Fritz har inte någon stor röst men en behaglig timbre, medan walesiska Natalya Romaniw som Suzel visar fina veristkvaliteter i rösten och skulle säkert passa ypperligt i många Puccinipartier. Den danske, i Mannheim verksamme, barytonen Lars Møller klingar präktigt som rabbinen. I Köpenhamn satt Copenhagen Phil – som Sjaellands Symfoniorkester numera kallar sig – i orkesterdiket, och det saknades en del sötma i orkesterspelet; i Mascagni ska man inte vara stram och saklig utan bre på ordentligt för att musiken ska leva.
Uppsättningen är anspråkslöst funktionell och kräver inga särskilda kommentarer utom i ett avseende. Regissören hade egendomligt nog fått för sig att placera handlingen i Alsace 1940, vilket innebar att en man i naziuniform plötsligt dök upp, svängde med en hakkorsfana och sedan gick ut igen. På slutet höjde också två män händerna i Hitlerhälsning, när brudparet skulle hyllas, något som inte tycktes bekymra den leende rabbinen. Varför stoppade ingen detta fåniga tilltag?
Vännen Fritz har en del lagom vackra melodier och inga longörer och är ett angenämt men kanske inte så rasande angeläget verk.
MASCAGNI: VÄNNEN FRITZ
Premiär 2 oktober i Odense, besökt föreställning i Köpenhamn 24 oktober 2015. Dirigent: Martin André Regi: Michael Barker-caven Scenografi och kostym: Adam Wiltshire Ljus: Anders Poll Solister: Scott Quinn, Natalya Romaniw, Lars Møller, Andrea Pellegrini, Jesper Brun-jensen, Christel Smith.