Trojanerna

Hector Berlioz´ Trojanerna består egentligen av två separata operor, Trojas erövring och Aeneas i Karthago. De hänger ihop genom Aeneas person, medan de egentliga huvudpersonerna, Kassandra respektive Dido aldrig möts. Den ena tillhör akt ett och två, den andra de tre avlutande akterna. Inte bara denna dramaturgiska komplikation utan verkets väldiga omfattning och krav på extraordinära resurser har gjort Trojanernas receptionshistoria törnbeströdd.

Ett komplett framförande varar över sex timmar, och för den version Hamburgoperan valt att börja säsongen med vände man sig till Berlioz´ nutida tonsättarkollega Pascal Dusapin för att åstadkomma något mer koncentrerat. Dusapins ”kortversion” räcker dock även den nära fyra timmar men är funktionell och konsekvent i sin utrensning av de flesta grand opéra-artade inslagen. Den stora kören har ändå några mäktiga insatser.

Efter Simone Youngs tioåriga chefsperiod i Hamburg inleder nu hennes efterträdare Kent Nagano sin tjänst med Trojanerna – det här är endast den andra uppsättningen av Trojanerna i Hamburg, där den första gången framfördes så sent som 1982.

Simone Young arbetade särskilt med att få upp orkesterns nivå, och Kent Nagano utnyttjar omedelbart det arvet på bästa vis. Orkesterklangen är transparent skiktad, och inte minst lyckas han fint stödja sångarna utan att ge avkall på det orkestrala uttrycket. Fast som alltid med Nagano önskar jag litet mer av lidelse och dramatisk eld, även om den stora duetten mellan Dido och Aeneas är sensuellt expressiv också i orkesterdiket.

Michael Thalheimer, mest känd som teaterregissör, har gjort en mycket stram iscensättning, och kören uppträder rent oratoriemässigt. Olaf Altmanns scenografi består av två sidoväggar och en väldig svängbar fondvägg som en kolossal massa blod väller ut över med ett kusligt smattrande ljud när det är dags för Trojas undergång. Kassandras och Didos gestik är patetiskt teatral à la Sarah Bernhardt, medan Aeneas på ett stark kontrasterande vis lufsar runt som en ren träbock. Han framstår som ett viljelöst redskap för gudarna, medan kvinnorna heroiskt kämpar emot sina oblida öden. Thalheimer gillar bestämt inte hjältar, vilket är sympatiskt, men hur kunde Dido bli så intagen i denna nolla?

Aeneas sjungs i alla fall med aktningsvärd brio av Torsten Kerl, även om han har sina svårigheter med detta ökänt trixiga parti. Alla mindre roller är välbesatta – till exempel Petri Lindroos som Narbal – och Catherine Naglestad gör en Kassandra med vokalt storslaget utspel.

Uppsättningens stora stjärna är dock Elena Zhidkova som Dido. Zhidkovas dramatiska mezzo är sällsynt tät, färgrik och välfokuserad, och enbart i kraft av sin vokala lyskraft dominerar hon de tre sista akterna. Hennes Dido är fullkomligt hänförande.

BERLIOZ: TROJANERNA

Premiär 19 september, besökt föreställning 14 oktober 2015. Dirigent: Kent Nagano Regi: Michael Thalheimer Scenografi: Olaf Altmann Kostym: Michaela Barth Ljus: Norman Plathe Solister: Torsten Kerl, Kartal Karagedik, Petri Lindroos, Catherine Naglestad, Elena Zhidkova, Katja Pieweck, Nicola Amadio.