Vasco da Gama

I samband med 150-årsminnet av Giacomo Meyerbeers död 1864 har nu Deutsche Opers stora projekt med ett antal av den Berlinfödde tonsättarens operor tagit fart. Förra hösten gav man i Philharmonien Dinorah konsertant med Patrizia Ciofi i titelrollen. I höst har Vasco da Gama haft premiär för att nästa år följas av Hugenotterna och därefter Profeten, alla i nyuppsättningar. Ett seminarium, inklusive en utgiven publikation, kallat ”Europa war sein Bayreuth”, där olika aspekter av Meyerbeers operaskapande belysts, har också hållits.

Alla operor följer den nya Meyerbeerutgåvan. Vasco da Gama, som hade sin moderna urpremiär efter den nya utgåvan i Chemnitz våren 2013 (se OPERA 3/13), kallades tidigare Afrikanskan. Men det var inte Meyerbeers egen benämning på operan, vars långa tillkomsthistoria i samarbete med librettisten Eugène Scribe går tillbaka ända till slutet av 1830-talet.

Afrikanskan uruppfördes först 1865, året efter tonsättarens död och då med ett kraftigt förkortat spelmaterial sammanställt av den belgiske musikforskaren François-joseph Fétis. Under 1800-talets andra hälft ägde denna grand opéra med sin exotiska handling och sina extravaganta körscener en enorm popularitet innan tidsandan och en alltmer tilltagande antisemitism mer eller mindre förpassade Meyerbeer ut ur operahistorien. Fortsättningsvis kommer operan alltså att heta Vasco da Gama i takt med att det nya uppförandematerialet tas i bruk.

Till skillnad från Chemnitzuppsättningen med sin minutiösa redovisning av all bevarad musik av Meyerbeer, har man i nyproduktionen på Deutsche Oper gjort vissa strykningar, främst i balettmusiken. Speltiden är ändå närmare fyra timmar och berättartempot med sina många musikaliskt sköna ensemblescener får nog sägas vara mer episkt långsamt än actionfyllt.

Den bulgariska regissören Vera Nemirova har förlagt handlingen med den berömde upptäcktsresanden Vasco da Gamas och dennes båda uppdiktade kärleksmoatjéer i något slags stiliserad nutid. I den inledande arian visualiserar några vikta pappersbåtar den portugisiska adelsdamen Ines längtan efter den sedan två år på haven försvunne Vasco. När denne kommer tillbaka har han med sig slavinnan Selica som present, i själva verket en indisk drottning som i sin tur förälskat sig i Vasco och som i operans andra del själv uppträder som härskarinna på hemmaplan.

Välvda skeppsmaster med hissade segel fungerar även som kupoltak i de portugisiska och katolska högreståndsmiljöerna med sina pampigt uniformerade körscener, lysande framförda av Deutsche Opers kör med förstärkning under den italienske dirigenten och Meyerbeerentusiasten Enrique Mazzola. Det är en attraktiv, genomarbetad scenografi signerad Jens Kilian som finurligt använder sig av en höj- och sänkbar karta som även kan tjäna som bord och golv. Tills den i vertikalläge i scenen hos indierna presenterar en blomsterbädd som i sin detaljrikedom och sina bulliga kanter allt för mycket för tankarna till en jättelik pizza slice.

Nemirovas ambition att med kulturrelativistiskt nit understryka operans antikoloniala budskap rubbar tyvärr den intressanta balans som finns i Scribes libretto beträffande kritik av fanatism och grymheter var helst de dyker upp. Ingalunda bara hos de portugisiska kolonialfararna alltså (som här av prestigeskäl motsätter sig Vascos vidare upptäcktsfärder), utan även hos Brahmas stridslystna och spjutbeväpnade indier. Men att i våra dagar försöka undandra sig någon typ av postkolonial bearbetning av operans innehåll, som på det hela taget ändå är förhållandevis diskret, kanske ter sig ogörligt?

Anonyma statister, bestående av hippies och diverse minoriteter av olika kulörer, en del beslöjade, utgör någon slags diffus massa, som Vasco i slutscenen väl ska framstå som en presumtiv Che Guevaraliknande ledare för? Ines syns segla solokvist tillbaka till sitt hemland i den jättelika pappersbåten. Varför Selica då i slutscenen ska dö en utdragen kärleksdöd för Vascos skull under den giftiga manzillabusken blir i detta sammanhang lite obegripligt.

Skeppsbrottet med påföljande kulsprutemassaker utförd av jihadistliknande sjörövare föranledde spridda burop från publiken. Det brutala tvångsdopet av Selica i Ines bröllopsscen (finns inte med i handlingen) tedde sig också nästan grymmare än indiernas blomsteromgärdade dödsfördrivning av portugiserna ut i de giftiga manzillabuskarna.

Roberto Alagna sjöng det krävande titelpartiet med spänst och vokal fräschör. Kanske att höjdtonerna hade mattats något för denne 52-åring när det var dags för den kända paradisarian, som här alltså presenteras i sitt sammanhang med kör och cabaletta, men inlevelsen var magnifik.

Sophie Koch sjöng Selica med fyllig mezzoklang och emellanåt något avig ansats i de plötsliga höjdtoner som finns i detta svårbemästrade parti. Den portugisiska överklassdamen Ines gestaltades uttrycksfullt, men med tendens till svajiga höjdtoner, av den georgiska sopranen Nino Machaidze. Även den unge amerikanske barytonen Seth Carico som den äregirige Don Pedro var övertygande. Den största vokala överraskningen var den tyske basbarytonen Markus Brück som Selicas karaktärssammansatte slavkollega Nelusco. En stämma med imponerande vokal täckning. Är det inte snart dags för något av våra svenska operahus att ta sig en titt på den nya Meyerbeerutgåvan för att se vad den kan ha att erbjuda?

MEYERBEER: VASCO DA GAMA

Premiär 4 oktober, besökt föreställning 7 oktober 2015. Dirigent: Enrique Mazzola Regi: Vera Nemirova Scenografi: Jens Kilian Kostym: Marie-thérèse Jossen Solister: Roberto Alagna, Nino Machaidze, Sophie Koch, Seth Carico, Andrew Harris, Markus Brück.