Mästersångarna i Nürnberg
Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg togs tidigt som gisslan av tysknationella kretsar, vilka använde operan som självbespeglande tyskt representationsverk. Wagner hade ju också genom Hans Sachs slutmonolog lämnat fältet öppet för sådant missbruk. Den nationalistiska yran kring Mästersångarna kulminerade under nazitiden, då Hitler till exempel påbjöd att de nazistiska partidagarna i Nürnberg varje år skulle inledas med en festföreställning av Mästersångarna.
Eftersom den nu råkar vara ett älskat mästerverk gick det dock inte att ställa det åt sidan såsom alltför befläckat efter Tredje rikets undergång. Det måste framföras, men hur? Man kunde ju inte låtsas som ingenting och bortse från verkets tvivelaktiga receptionshistoria. Det har alltsedan kriget prövats många skilda sätt att ifrågasätta och ompröva verkets trista receptionshistoria, alltifrån ny-bayreuths tabula rasa-estetik till Peter Konwitschnys provokativa ifrågasättande av det ideologiska budskapet och nu senast i Bayreuth Katharina Wagners lätt förvirrade antinationalistiska grotesk.
Det har varit spännande att försöka följa dessa olika försök att tackla problemet. Men när jag ser Andrea Moses nyuppsättning av Mästersångarna på Staatsoper i Berlin undrar jag om det nu är slut med problematiseringen. Staatsoper i Berlin var före kriget vid sidan av Bayreuth den ledande Wagnerscenen. Under Daniel Barenboims mer än tjugoåriga chefskap har man arbetat sig tillbaka till den positionen. I höst har Staatsoper presenterat en Mästersångar-version som tycks dra ett streck över de senaste
sjuttio årens landvinningar. Allt är idyll, och att det skulle finnas några ideologiska problem blundas det resolut för. Under kvintetten håller sångarna upp en gigantisk tysk fana, men som en trasa vilken som helst. Inga undertexter av något slag kan skönjas.
Inget verkar ha hänt sedan urpremiären 1868. Jo, alla har moderna kläder, så man slipper åtminstone allt töntigt historiserande. Jan Pappelbaums scenbilder är konventionella.
Sett till vad som händer på scenen är detta en irriterande platt uppsättning, men musikaliskt är det superklass. Daniel Barenboims mångåriga filande på Berliner Staatskapelles Wagnerkvaliteter har gjort musikernas spel helt makalöst. Redan under förspelet drar jag djupt efter andan, när jag hör de underbart eleganta övergångarna mellan olika instrumentgrupper; stråkarnas lyster är nästan att ta på, och alla fraser har meningsfull profil och känns lika naturliga som genomtänkta.
Men uppsättningen lever inte bara i orkestern. Sångarna är valda med största omsorg, och här sjungs verkligen Wagner på en representativ nivå. Hans Sachs, ett av operarepertoarens längsta partier, kräver en röst som ligger mitt emellan bas och baryton, just en sådan som Wolfgang Koch har. Kochs Hans Sachs är dessutom flexibel, kantabel och fylld av fina små psykologiska dragningar. Klaus Florian Vogt har som Walter inte bara rösten utan också utseendet för sig. Hans ljusa smidiga tenor har en så naturlig kraft att han måste dämpa den en smula för att den ska passa in på den relativt begränsade Schiller Theater.
Julia Kleiter är en välgörande modern Eva, inte alltför ”sedesam” och med härlig expansionskraft i sin lyriska sopran. Därtill Kwangchul Youns sonora bas som Pogner och Stephan Rügamers lätta, sympatiska tenor som David. Markus Werba, som fått hoppa in som Beckmesser i stället för den cancerdrabbade Johannes Martin Kränzle, är en briljant komediant och sjunger väl, men Beckmesser som lustspelsfjant blir vådligt ointressant.
I raden av mästersångare hade man mobiliserat ett rent spöktåg av föredettingar, eller kanske jag litet artigare ska kalla dem ett pärlband av legendarer. Eller vad sägs om Siegfried Jerusalem, Reiner Goldberg, Graham Clark, Olaf Bär och som särklassig ålderman den 91-årige Franz Mazura. I denna remarkabla samling av gamlingar stack Graham Clark ut vokalt med sin karakteristiska Mime-tenor. Premiär 3 oktober, besökt föreställning 15 oktober 2015. Dirigent: Daniel Barenboim Regi: Andrea Moses Scenografi: Jan Pappelbaum Kostym: Adriana Braga Peretzki Ljus: Olaf Freese Solister: Wolfgang Koch, Kwangchul Youn, Markus Werba, Jürgen Linn, Julia Kleiter, Klaus Florian Vogt, Anna Lapkovskaja, Stephan Rügamer.