Herr redaktör
Genmälen till artikel i Tidskriften OPERA nr 4/15
Ett stort tack till Johan Käll för att han i senaste numret av OPERA rev i ordentligt om det numera onaturliga ljudet i Dalhalla. Alla vet ju att “grejen” med det Dalhalla som Margareta Dellefors skapade var att ingen förstärkning behövs. Kalkbrottets dimensioner och bergväggarnas struktur ger denna scen unika egenskaper för opera. Och det var ju för att kunna ge operaföreställningar med exceptionell ljudkvalitet som Dalhallaprojektet med entreprenörens enorma engagemang och envishet fördes i hamn! Men med diverse byggnadstekniska suboptimeringar för att tillgodose helt andra krav än operaverksamheten ställer, har det unika sedan länge raserats. Dock kan jag förstå att recensenter (och kanske t.o.m. Margareta Dellefors) underlåter att upprepa detta trista förhållande, när man får uppleva en Turandot-föreställning på så hög konstnärlig nivå som den i somras. Jan Isoz, Stockholm efter inspelningen av Stjärnornas krig, dels och framför allt – den f.d. naturliga akustiken hade påverkats och var nu ett minne blott. Det hade enligt uppgift fabricerats av bröderna Park som haft uppdrag av Dalhalla ifrån begynnelsen – dock aldrig som akustiker utan som ljudtekniker.
När föreställningen av Trollflöjten kom i gång blev jag chockad. Den Mozartska musiken hade ingen chans att klinga längst bak där orkestern satt. Rösterna klingade inte längre som de skulle och inte alltid från det ställe där sångaren stod. Dirigenten måste stå med ryggen mot scen och publik.
Dalhalla har ett utmärkt orkesterdike framför scenen eller – kanske man ska säga – man ger ett mindre djup åt scenen till förmån för diket. Detta är uppvärmt genom bergvärme från 180 meters djup och dimensionerat för upp till 90 man. Det har varit en succé hos alla gästande orkestrar och dirigenter. Men utan det akustiska taket är det svårt för sångarna att göra sig hörda. Nu är sångarna helt beroende av mikrofoner.
Detta kan lätt åtgärdas – det är en fråga om att återställa det som en gång var och alltså en fråga om pengar – men det behöver inte till närmelsevis bli så dyrt som detta nya gräsliga tak, som kostat 9 miljoner. Margareta Dellefors, Dalhallas grundare och dess hedersordförande
kalkbrottet. Det hon upptäckte var en grundklang med unika akustiska kvaliteter i ett kalkbrott som förutom sin skönhet hade en geometrisk utformning som skulle passa perfekt för en arena för opera och konstmusik. Det djupa brottet och dess placering i skogen gav en tystnad som oftast saknas i de stora antika arenorna i Italien och Grekland. Vad Dellefors kanske inte insåg var att hon upptäckt något alldeles unikt. Just den långsträckta utformningen, vattenspegeln och framför allt bergväggarnas form och struktur utgör en synnerligen lyckad kombination av förutsättningar för en fantastisk akustik. Faktum är att något liknande knappast går att hitta, åtminstone inte något som kan passa för en arena med en så stor publik.
Att förutsättningarna var goda innebar inte att det omedelbart blev en fungerande scen. Själv kom jag att anlitas som akustikrådgivare i en andra fas under senare delen av 1990-talet. Under ett antal år kom Dalhalla att utvecklas på flera områden. Undan för undan byggdes en akustiskt utformad sceninramning, backstageutrymmen i direkt anslutning till scenen, orkesterdike samt restaurang och publika toaletter, m.m. Inför återinvigningen år 2000 hade även salongen byggts ut till cirka 4 000 platser. Alla om- och tillbyggnader inriktades på att ta till vara och utveckla de akustiska förhållandena och optimering gjordes med hjälp av simulering av akustiken i 3D-modell. Detta gällde även de delar av berget som behövde justeras för att skapa den större salongen.
Då slutligen det nya plasttaket med sin optimerade form kom på plats kunde man konstatera att nu fungerade denna scen perfekt för opera utan att sångarna behövde förstärkas via högtaleri. För en utomhuspublik på 4 000 personer är detta något helt unikt och framför allt hade klangen kvaliteter som man knappast kan hitta någon annanstans. Förutom den fina grundklang som Margareta Dellefors upptäckt några år tidigare, så kunde man glädjas åt god tydlighet från scenen, perfekt balans mellan sångare och orkester, jämn ljudspridning till alla publikplatser, fin orkesterbalans och en varm orkesterklang. Ja, allt hade blivit så bra som det kunde bli och många antika arenor som blivit kända för sin akustik kom verkligen i skuggan av Dalhalla.
På Dalhallas hemsida kan man fortfarande läsa under rubriken ”Naturligt grön akustik”: De flesta operaföreställningarna kan därmed framföras helt utan förstärkning via mikrofoner och högtalare. Denna text stämde helt under perioden 2000–08, men sedan ett nytt fast tak monterats upp måste man numera framföra opera med mikrofonförstärkning. Det nya tak som stod färdigt 2009 hade konstruerats enbart med tanke på högtalarförstärkta föreställningar och utan inblandning av akustiker eller tidigare arkitekter. Påståendet på hemsidan är således helt fel likväl som påståendet att alla operaföreställningar alltid varit förstärkta på något sätt.
Det som är beklagligt är att man med det nya taket förstört den naturliga akustik som man arbetat med att åstadkomma och som gjorde Dalhalla helt unik. Potentialen i det tror jag ingen riktigt fattade. Nu ligger det ljudande resultatet i händerna på en ljudtekniker. Men det går att återställa – om man verkligen vill. Och det behöver inte gå ut över populärmusiken, det har vi kunnat visa i de konserthus som byggts under senare tid. Det handlar ”bara” om taket. Jan-inge Gustafsson Akustikon/norconsult AB