Till Erbjudande prenumeranter! nya

OPERA startade 1978 och är Nordens enda specialtidning för opera. Tidskriften utkommer med fem nummer per år och speglar såväl nutid som historia, bredd och fördjupning.

Göran Gademan Gidlunds förlag (746 s.) ISBN 978 91 7844 929 3

Många operavänner har Folke H. Törnbloms Operans historia i sin bokhylla. Det är nu ett halvt sekel sedan den först utkom och behovet av en ny internationell operahistoria på svenska har länge varit akut. Mycket har hänt inom operakonsten under de senaste decennierna. Nya operor har skrivits och gamla verk har återupptäckts.

Göran Gademans nya internationella Operahistoria med svenskt perspektiv fyller alltså ett klart behov. Och det som genast gör den till en faktabok som man slukar med välbehag är Gademans stora berättarglädje. Den har säkert sitt ursprung i en genuin kärlek till genren och i ett stort antal operaföredrag och presentationer som jag antar att han hållit under de senaste åren i Göteborg och säkert även på annat håll.

Nya verk har skrivits, inte minst i Norden, och den anglosaxiska operan har intagit en tongivande position, konstaterar Gademan. Vår uppfattning om hela konstarten har utvecklats och perspektivet utvidgats inte minst i riktning mot bättre musikteater i allmänhet och även med sikte på speciella målgrupper, t.ex. opera för barn. Barockoperan har upplevt ett hisnande uppsving på senare tid och intresset för bel canto-repertoaren har också ökat. Törnblom blev på sin tid av naturliga skäl i hög grad tvungen att ty sig till andrahandskällor, då han kommenterade operor som han inte hade sett eller annars inte haft möjlighet att bekanta sig med. Göran Gademan är docent i teatervetenskap och har en helt annan utkiksposition, dels genom sin tjänst som Göteborgsoperans dramaturg och dels tack vare allt det som satts upp på operascenerna världen runt och kommit ut på cd och dvd under de senaste decennierna.

Kronologisk disposition Upplägget av en bok om operans historia är i och för sig självklar. Man följer den naturliga kronologin och börjar från början. Men Gademan går på sätt och vis längre än så. Då han skildrar en epok, t.ex. början av 1800-talet i Italien, låter han berättelserna om Rossini, Donizetti och Bellini följa de enskilda operornas tillkomst i tidsordning så att läsaren får följa med konstartens utveckling. Det blir mer spännande läsning på detta sätt, men det betyder också att man inte alltid kan läsa om en enskild tonsättare koncentrerat på ett ställe.

Göran Gademans Operahistoria fungerar givetvis också som ett uppslagsverk, men egentligen är den en löpande berättelse om hur musikteatern utvecklades. Den förklarar sammanhangen och läsaren förstår hur tonsättarna påverkades av varandra och av samhället. Med samma kronologiska disposition berättar Gademan om Verdi och Wagner, parallellt och om dem var och en för sig. De två träffades ju aldrig och var i många avseenden väsensskilda, men det finns även överraskande likheter. Ibland kan det kännas lite osammanhängande att föra dem samman på detta sätt, men oftast gör det definitivt presentationen mera innehållsrik och fängslande.

De olika operaepokerna introduceras med kulturhistoriska beskrivningar som har vetenskaplig skärpa och även allmänt intresse som gör att de inte känns det minsta tråkiga. Vissa tonsättare får givetvis mer utrymme än andra och de allra största får egna rutor med kompletta verkförteckningar. Den potentiellt tråkiga frågan om tolvtonsteknik tacklar Gademan med en rolig manual om hur man skriver en tolvtonsopera!

MÄSTERSÅNGAREN FRÅN VÄSTERÅS: SET SVANHOLM EN BIOGRAFI

Daniele D. Godor och Marie-louise Rodén Atlantis (490 s.) ISBN 9789173537223

En biografi över världstenoren och operachefen Set Svanholm (1904–64) fyller ett tomrum. För att för yngre läsare placera Mästersångaren från Västerås i sångarhierarkin kan man väl säga att han som rent vokal och musikalisk företeelse står en bra bit under tenorkollegan Jussi Björling – som han ändå delade ganska mycket repertoar med – och något under den regelbundna scenpartnern Birgit Nilsson men rejält över mycket som kommit från Skandinavien sen dess, särskilt i Wagner- och hjältetenorfacket. Hans relativa bortglömdhet beror på att han, sex år äldre än Jussi och 14 år äldre än Nilsson, hade karriären bakom sig vid lp-skivans och de kompletta operainspelningarnas genombrott inför global publik i 1950-talets mitt. Där inskränkte sig Svanholms bidrag till några Wagnerakter med ännu äldre veteranen Kirsten Flagstad och karaktärsrollen Loge i Nibelungens ring under Georg Solti, en tolkning som aldrig lämnat katalogen. Under decennierna efter Svanholms bortgång refererade internationell kritik till den atletiske – men korte – svenske tenoren som en illusorisk ”blond best” som Siegfried medan rösten ömsevis kallades ”torr” och ”metallisk”. Musikaliteten och en energisk texttolkning framhölls alltid liksom – tvetydigt beröm för en tenor – hans intelligens. Förändringen av den postuma värderingen kom då cd-explosionen i slutet av 1980-talet gjorde liveinspelningar från New York, Wien, London, Buenos Aires, Bayreuth och Stockholm tillgängliga i en aldrig förutsedd omfattning. Plötsligt kunde nya lyssnare höra Svanholm i sällskap med illustra kolleger under dirigenter som Arturo Toscanini, Wilhelm Furtwängler, Fritz Busch och Erich Kleiber, i nästan hela hans repertoar. Kritiker och vokalexperter var inte sena med att slå dagens Wagnertenorer i huvudet med gårdagens. Nästan ingen höll måttet i jämförelse med Svanholm och hans konkurrenter Lauritz Melchior, Max Lorenz, Franz Völker, m.fl., som man nu kunde höra i överföringar, vars ljudkvalitet skulle fått deras samtida publik att häpna.

Samtidigt ökade intresset för vad konstnärer på musikområdet, särskilt de som specialiserat sig på tysk repertoar inklusive Wagner, haft för sig under åren 1933–45, från nazisternas maktövertagande i Tyskland till andra världskrigets slut. ”Alla” hade alltid vetat att t.ex. Kirsten Flagstad 1941 återvänt från USA till sin med tyskarna kollaborerande make i Norge, men också att hon aldrig tagit en ton i Tyskland efter 1933.

Men hur flertalet europeiskt verksamma nordiska tonsättare, musiker och sångare förhållit sig innan vinden vände i slutet av kriget var föremål för samma glömskans politik som i fråga om deras tyska kolleger. Där lyftes ett fåtal storheter som Winifred Wagner och Wilhelm Furtwängler symboliskt fram i denazifieringen, medan flertalet utan problem fortsatte sina karriärer. Liveinspelningar med svenskar som Torsten Ralf, Sven Nilsson, Set Svanholm och Joel Berglund från de största tyska operahusen och i de två senares fall ”krigsfestspelen” i Bayreuth var ovedersägliga bevis

enda scen i Europa som under 1940-talet kunde låta fyra judiska dirigenter dominera en stor del av repertoaren inklusive Wagner – husdirigenterna Kurt Bendix och Herbert Sandberg och de fasta gästerna Issay Dobrowen och Leo Blech.

Valet av källor verkar ibland oinformerat. Från Bertil Hagmans Guldåldrar och guldröster (2001) citeras t.ex. skrönan att Svanholms mentor Forsell skulle ha avskedats från Metropolitan i New York efter en konflikt om tempo med Toscanini. Mets nätarkiv upplyser om att de aldrig samarbetade. Om Hagman duger som källa förvånar det att man inte gått till Leif Aares minst lika tillförlitliga Maestro (1995) för operachefen Svanholms förhållningssätt i konflikten mellan Sixten Ehrling och Hovkapellet. Svanholms chefstid 1956–63 framhålls helt korrekt för dess för dåtida nordiska förhållanden progressiva linje med fler uruppföranden, ny repertoar, kammaropera, barnopera, o.s.v. Men det hör också till bilden att för sin tid radikala produktioner delade scen med uråldriga uppsättningar. Ännu kring 1960 fick publiken nöja sig med 1910-talets insceneringar av Tosca, Parsifal och Arnljot bredvid splitternya versioner av Wozzeck, Maskeradbalen och Aniara. Lycksalighetens ö gavs i Isaac Grünewalds scenografi från 40-talet, medan Barberaren i Sevilla spelades kring en spiraltrappa mot rundhorisonten. Men ingen skulle heller kommit på tanken att som här jämföra 50-talets Stockholmsopera med 20-talets experimentella Krolloper i Berlin.

Det är utmärkt att uppmärksamma den i Sverige glömde, i dag högt värderade Michael Gielen, som dirigerade Ingmar Bergmans berömda uppsättning av Rucklarens väg och trots tjurigt motstånd från Ehrlings många fans i publiken väl fyllde posten som chefsdirigent mellan dennes stormiga avgång och Silvio Varvisos tillträde. Men frånsett en citerad radiointervju med Kerstin Meyer från 1980-talet har man konsekvent avstått från att tala med ännu levande artister, som upplevt både chefen och motspelaren Svanholm och kunnat berätta om det dagliga arbetet under hans ledning. Dit hör förutom Meyer såväl Kjerstin Dellert, Margareta Hallin, Busk Margit Jonsson, Ragnar Ulfung, Bo Lundborg och Birgit Nordin som dirigenten Lars af Malmborg och från baletten t.ex. Mariane Orlando och nyligen bortgångna Ellen Rasch. (Sylvia Lindenstrand och Margaretha Åsberg debuterade också under Svanholms chefstid.) Den nyligen bortgångne regissören Lars Runsten hade kunnat ge en initierad bild av interna processer, som utlöstes av de första sjukdomstecknen hos den ännu 1962–63 även som sångare flitigt verksamme chefen.

Man har inte heller uppmärksammat att Svanholm var sin balettchefs chef när han beställde musik till dansverk av bl.a. Blomdahl, Lidholm och Bäck. Koreografen Birgit Åkesson insisterade alltid på att det var Svanholm, inte balettchefen Mary Skeaping, som beställt ”en likadan nästa år” efter hennes genombrott med Sisyfos 1957. Ingendera nämns här och kollegan Birgit Cullberg bara i förbigående. Och viktigare: Hittade den konservative Wagnertenoren som vd och operachef på alla radikala nyheter själv? Hur mycket kom från den högt kultiverade Valter Valentin, presschef, m.m. och enligt vissa röster Svanholms ”grå eminens”? Vilken roll spelade det redan under företrädaren Joel Berglund framgångsrika nya teamet, dirigenten Sixten Ehrling och regissören Göran Gentele, i Operans repertoarråd?

Godor och Rodén har på ett utmärkt vis lyft fram Set Svanholm och hans epok ur relativ glömska. Men det behöver forskas och publiceras mer om både det svenska musiklivets knäfall för Hitler & Co. och fler konstnärligt dynamiska epoker på Kungliga Operan.