Avlyssnat

ARIAS FOR LUIGI MARCHESI Ann Hallenberg, mezzosopran. Stile Galante/stefano Aresi Glossa GCD 923505 [1 CD] Distr: Naxos

Sin tids Apollon, så löd omdömet om en av de mest berömda kastraterna, Luigi Marchesi, efter ett av hans sista framträdanden, som skedde på La Scala i Milano 1805. I samma stad hyllades han ett decennium tidigare för att ha vägrat sjunga för Napoleon. Han fick ge vika efter att Napoleon lät kröna sig till kung av Italien. Men det krävde en husarrest och det tog ett antal år innan han gav sig. Han dog 1829 och kan sägas vara en lysande sista representant för kastraten. Röstfackets popularitet föll mot slutet av seklet och det påvliga förbudet mot kvinnor på scenen hävdes 1800.

Marchesi hade en lång karriär, från tidigt 1770-tal till 1805. Han började som korist och fick snart en del mindre operaroller, understödd av Josef Myslivecˇek. Med tiden kom han att tjusa publik över hela Europa, efterfrågad av kungligheter och andra dignitärer. Dessutom lär han ha varit fager att se på, vilket närmast var ett undantag, då kastrater oftast fick en rätt egenartad kroppshydda på grund av det otäcka ingreppet.

Han gjorde minst 75 roller under sin karriär, i operor av Piccini, Myslivecˇek, Martín y Soler, Jommelli, Cherubini, Cimarosa, Vinci, för att nämna de mer kända. På denna cd finns också arior av dåtida storheter som Giuseppe Sarti, Niccolò Zingarelli, Simon Mayr, Gaetano Pugnani och Francesco Bianchi.

Ann Hallenbergs mezzosopran har det rätta bettet för denna repertoar. Hon är en av våra främsta barocksångare och framträder regelbundet i de stora operahusen runt om i Europa. Hon kan låta rösten lätt men bestämt glida över tonerna, som i Mayrs ”Oh qual contento” ur Lauso e Lidia eller Cherubinis ”Quanto è fiero il mio tormento” ur Alessandro nelle Indie. Just den sistnämnda arian finns bevarad i femton manuskript, alla med olika variationer, nedtecknade på plats när det begav sig av Václav Pichl (kompositör och violinist). På denna cd får vi arian i två versioner, där den andra versionen (cd:n sista spår), ger exempel på attack, hur Hallenberg liksom hoppar mellan tonerna.

Hur Marchesi lät kan vi blott ana, men tack vare dirigenten Stefano Aresi och den välspelande ensemblen Stile Galante, så kan vi njuta av Ann Hallenbergs bedrifter. Rösten är lätt, men samtidigt fyllig och närvarande. Cd:n är dessutom vackert formgiven, vilket klär dess innehåll. Claes Wahlin RAMEAU: CASTOR OCH POLLUX Ainsworth, Sempey, de Negri, Margaine, Devieilhe, Immler. Ensemble Pygmalion/pichon Harmonia Mundi 902212.13 Distr: Naxos

[2 CD]

På andra sidan, som förespråkare för den italienska operan, hittar vi Rousseau. Versionen 1754 blev en succé.

Hur som helst, tiden läker de flesta musikaliska gräl. I dag spelas Pergolesi lika gärna som Rameau, i alla fall där barockoperor sätts upp någorlunda regelbundet. Och denna inspelning av Rameaus konstnärliga debattinlägg är nog så talande. Den grekiska myten om tvillingbröderna Castor och Pollux finns i flera varianter (hos Homeros, Euripides, Pindaros, Ovidius, m.fl.). Rameau fokuserar på lojaliteten mellan de båda bröderna. Télaire är förlovad med Pollux, men förälskad i Castor. Pollux är beredd att avstå från giftermålet för sin broders skull, men mitt under bröllopet dödas Castor. Jupiter stiger ned från sin himmel och skipar rättvisa, de blir båda odödliga, två stjärnor på himlavalvet.

Raphaël Pichon leder sin ensemble vackert och lätt genom operan, solisterna är mycket bra, där Castor sjungs av Colin Ainsworth och Pollux av Florian Sempey (som sjöng greven i Figaros bröllop på Drottningholm i somras), båda har goda, fokuserade röster med snygga fraseringar. Emmanuelle de Negri (Télaire) gör en imponerande insats med sin eleganta sopran, liksom fenomenet Sabine Devieilhe, som tyvärr endast uppträder i den mindre rollen som Cléone. Christian Immlers Jupiter ges fin barocksvärta. Överlag är detta en bra inspelning, möjligen inte riktigt i klass med Christophe Roussets från 2008. Men så ser det allt oftare ut på barocksidan. Vi får allt fler möjligheter att jämföra inspelningar. Claes Wahlin MOZART ARIAS Christian Gerhaher, baryton. Freiburger Barockorchester/von der Goltz Sony 88875087162 [1 CD] Distr: Sony Classical En blick på konvolutet till ännu en cd med berömda arior av Mozart väcker inte överdrivet stora förhoppningar. Att sedan programtexten talar om eros förvandlingar i Mozarts sena operor som en förevändning för urvalet arior av Don Giovanni, Leporello, Figaro, Guglielmo, Papageno eller Greven (men alltså inte Cherubin, som redan Kirkegaard såg som en ung Don Giovanni?), ökar inte förhoppningarna. Och varför interfoliera cd:n med Mozarts symfoni nr 36, dessutom med satsföljden fjärde, andra, tredje, första?

Nåja, nu är det Christian Gerhaher som exekverar ariorna, vilket han gör förnämligt. Hans röst är som skapt för Mozart, en fyllig, mjuk baryton som lägger sig tätt intill åhöraren. Med stor känsla och auktoritet är den en njutning att lyssna till. Det finns ju också skäl till att just dessa arior är berömda; det tar tid innan man tröttnar på dem.

Freiburgs barockorkester under Gottfried von der Goltz är dessutom av hög klass. Med en tät klang i gott tempo skapar de en hårt knuten sammetsväv runt Gerhaher och gör så också symfonin värd att lyssna på mellan ariorna. Men nog kunde man hoppat över förevändningen kring eros förvandlingar och nöjt sig med musikens.