Lboahèm

När en operauppsättning ska koncipieras stöts och blöts idéer oftast inom teamet. Det brukar vara en öppen process innan man fastställt hur man kommer att lösa sin uppgift med scenografi, kostym, ljus och regi. Intressanta inblickar i sådana processer gav den tyske regissören Peter Konwitschny i en bok som han skrev för 15 år sedan. Tvärtom har Kungliga Operans chef Birgitta Svendén gjort när hon lät den förre stjärntenoren José Cura svara för alla moment i den nya La Bohème- produktionen. Första problemet är att sångare sällan är några bra regissörer. De kan arrangera uppställningar och ha en övergripande idé och det har Cura.

Vid ett besök i Stockholm 2012 fick han sin idé att förlägga handlingen till August Strindbergs tid efter att ha besökt Gamla Stan och Strindbergsmuseet. Första akten utspelar sig i en vindskupa i Gamla Stan, där Rodolfo blir Strindberg, Marcello tar målaren Edvard Munchs gestalt, Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larsen, Colline den danske filosofen Søren Kirkegaard och Schaunard blir tonsättaren Edvard Grieg. Den enda som tillåts vara sig själv är Mimì. Curas inspirationskällor är Munchs färgstarka målningar, Strindbergsromanen Röda rummet och Hans Jægers skildring av Kristianiabohemerna. Andra akten utspelar sig mot fonden av julmarknaden på Stortorget. Därifrån drar bohemerna till Berns.

Den unge Linus Börjesson (Marcello) låter övertygande, även om hans baryton mojnar ibland på höjden. Också Jens Persson (Schaunard) och John Erik Eleby (Colline) gör solida insatser.

Hovkapellets standardhöjning har varit påtaglig under ett par års tid nu, vilket även märktes här. Den italienske gästdirigenten Daniele Callegari leder sina musiker som noterna anvisar i partituret. Det är så korrekt återgivet, men tyvärr saknar tolkningen en personlig touch. Ändå är Callegari följsam mot sångarna och ger bra understöd men det räcker inte. Av Kungliga Operans fyra operapremiärer den här säsongen har man engagerat två internationellt erkända regissörer av högsta karat: Christof Loy ( Rosenkavaljeren) och Keith Warner till den kommande uppsättningen av Pelléas och Mélisande, medan Bohème gavs till en sångare som på inga vägar har sådana regissörskvaliteter och det viktiga uruppförandet av Medea gick till en teaterregissör som aldrig regisserat opera. Var finns den konstnärliga linjen?