Lohengrin

Den tyska regissören Nicola Raab känner vi sedan tidigare i Norden genom Thaïs och A Flowering Tree i Göteborg och Otello i Köpenhamn. Nu har hon återvänt till den senare staden med en Lohengrin, där svanriddaren tycks vara en utpräglad fredsfurste. Han besegrar Telramund inte med svärd utan med en vacker svanpenna, och när han på slutet vänt Brabant ryggen störtar sig alla över varandra med svärden i högsta hugg. Lohengrin tycks ha varit den avgörande fridsgaranten.

Men Lohengrin är inte någon särskilt fridsam gestalt. Han är ju beredd att genast på morgonen efter sin bröllopsnatt störta iväg på härnad i spetsen för kung Henriks alla våldsbenägna mannar. Tvetydigheten i Lohengrins uppdrag i Brabant förtjänar att problematiseras tydligare. Det är en vanlig brist i Lohengrin- uppsättningar.

Scenografen George Souglides har skapat en sluten borggård som enhetsscen, men den öppnar sig ofta i fonden mot en bakgrund dominerad av gigantiska svanfjädrar och där en dubbelgångare till Elsa vandrar runt ibland – Elsas drömvärld, tycks det.

Det Kongelige Kapel leds av Alexander Vedernikov som påtagligt gillar de dramatiska momenten i Lohengrin, och inte minst blecket får agera med schwung. Han är också skicklig på att bygga upp långa stegringar, och det är ordentligt sug i Elsas brudgång till kyrkan liksom i själva slutet av andra akten. Ett fint balanserat avsnitt är också duetten mellan Elsa och Ortrud i början av samma akt.

Lohengrin sjungs av en erfaren tysk tenor, Burkhard Fritz, som har en vacker, utpräglat lyrisk Wagnertenor (ingen Siegfried är tänkbar där, hoppas jag), som gör sig allra bäst när han sjunger i mezza voce. Någon stark scenpersonlighet är han inte. Det är däremot Anne Margrethe Dahl som Elsa. Det är ett överraskande sångarval i den rollen. Dahl är specialist på dramatiskt profilerade damer och gjorde t.ex. en stark Lady Macbeth från Mtsensk förra säsongen. Ljuvhet ligger inte riktigt för henne, men hon är en skicklig sångare med förmåga att anpassa rösten. Även om just den ljuva sidan av Elsas personlighet blir underdimensionerad genomför hon en fin, väl differentierad rolltolkning.

Två finländska toppsångare gör rejält avtryck som det mörka paret, Telramund och Ortrud. Jukka Rasilainen har en rå, brutal men mycket potent basbaryton som passar ypperligt till Telramunds karaktär. Tuija Knihtilä imponerade starkt som Amneris i Malmö i våras, och hon imponerar än mer här. Knihtilä har ett särdeles bett i sin dramatiska mezzoröst och är helt magnifik i rollen. Det är en Ortrud som bara hon öppnar munnen helt behärskar de scener där hon deltar.

Betydligt blekare insatser då från Steven Humes kung Henrik och den för härroparen alltför vekröstade Peter Felix Bauer.

WAGNER: LOHENGRIN

Premiär 22 januari 2016. Dirigent: Alexander Vedernikov Regi: Nicola Raab Scenografi: George Souglides Kostymdesign: Julia Müer Ljusdesign: Aaron Black Solister: Burkhard Fritz, Anne Margrethe Dahl, Jukka Rasilainen, Tuija Knihtilä, Steven Humes, Peter Felix Bauer. Spelas t.o.m. 13 mars. www.kglteater.dk