Näsan

Dimitrij Sjostakovitj första opera Näsan, baserad på Gogols berömda novell, är ett av operalitteraturens märkligaste verk. En musikalisk urladdning med ett myller av karaktärer och en samhällssatir som fortfarande drabbar. Egentligen borde denna fantasmagori vara ospelbar eftersom de sjuttio olika karaktärerna närmast är skissartade. Möjligen är verket bara jämförbart med Prokofjevs Kärleken till de apelsinerna. I en opera måste man alltid komprimera handlingen. Men Sjostakovitj och hans medlibrettister öser på med en mängd karaktärer, där korruption, byråkrati och polisvälde härskar medan ryktesspridningen om den förrymda näsan förvandlar folket till en masspsykotisk mobb.

Näsan är den 22-årige Sjostakovitj förstlingsopera, den låg färdig 1928 och framfördes två år senare i dåvarande Leningrad. Operan handlar om kollegieassessorn Kovaljov som vaknar upp en morgon utan sin näsa. Näsan dyker upp i ett nygräddat bröd hemma hos Kovaljovs barberare Ivan Jakolevitj, och den ger sig sedan ut på egna äventyr. Näsan försvinner ur huvudpersonens synfält så att han får efterlysa den på polisstationen. Helt plötsligt dyker den upp i Kazankatedralen för att ånyo försvinna. Tidningen vägrar att ta emot assessorns annons. Kovaljovs jakt på sin näsa blir en bitande satirisk fresk över det ryska samhället, både Gogols och Sjostakovitj, där individen är utan rätt eller röst.

Partituret innehåller allt från cirkusmusik – påtaglig i prologens dissonanstumult – till mer finstämda sekvenser, som den glittrande soluppgången i första scenen, eller det genuina vemodet i Kovaljevs klagan i slutet av andra akten när han tror sig ha förlorat sin näsa för alltid. En smygande paranoia löper genom verket och inte ens när huvudpersonen i sista akten stolt spatserar ner för Nevskij Prospekt med den återfunna näsan på plats, medan blekblåset skrattar åt honom, försvinner den känslan helt.

Finlands Nationalopera spelar upp allt detta i Peter Steins inlånade Zürichproduktion från 2011. I Helsingfors svarar Georg Rootering för regin. Det har blivit en tajt iscensättning i form av en skarpskuren ironi som är frodig i sina komiska turer, där Kovaljovs förlust präglas av kastrationsångest. Vladimir Samsonov tolkar gestaltens maktlöshet när näsan rymmer, och sin manschauvinistiska överlägsenhet när den väl är på plats med sin täta baryton.

Nämnas bör också de två tenorrollerna: betjänten Ivan ( Alexij Sulimov) och den hiskligt höga tessituran hos poliskommissarien ( Andrej Popov). Igenkännbar är basen Jyrki Korhonen, här som bagare och doktor. Men framför allt är det en ensembleopera som kräver snabba scenbyten i detta så fragmentariska verk. Det har scenografen Ferdinand Wögerbauer löst fiffigt inför öppen ridå, där scenbilderna är förankrade i operans egen tillkomsttid. Anspelningar görs på den tidens konstruktivistiska strömningar och affischkonst som möter Chaplins film Moderna tider, medan Anna Maria Heinrichs kostymer går i biedermeierstil, som mer alluderar på Gogols novell.

Nationaloperans orkester under ledning av sin chefsdirigent Michael Güttler tar ut all den sprängkraft som finns i partituret. Han håller ihop allt på ett föredömligt sätt, inte minst i de massiva körklangerna som koristerna framför ypperligt.

SJOSTAKOVITJ: NÄSAN

Premiär 20 november, besökt föreställning 10 december 2015. Dirigent: Michael Güttler Regi: Peter Stein Scenografi: Ferdinand Wögerbauer Kostym: Anna Maria Heinreich Ljus: Joachim Barth Solister: Vladimir Samsonov, Jyrki Korhonen, Alexej Sulimov, Andrej Popov, Leonid Bomshteyn, Jenni Lättilä, Margarita Nacér.