A Oper stik akoch ochhaku

få höra kommentarer som att ”jag blev inte alls trött”. Kan man vidare få god hörbarhet mellan scen och orkesterdike samt inom orkesterdiket så är mycket vunnet.

SALONGENS UTFORMNING ÄR AVGÖRANDE FÖR AKUSTIKEN Det som här beskrivits är givetvis en utmaning att åstadkomma när man designar ett nytt operahus. Till stor del hänger det på salens geometriska utformning. Äldre operahus är oftast utvecklade från det hästskoformade teaterrummet. Till det har man lagt ett orkesterdike och sen hänger det i hög grad på hur det viktiga prosceniet och scenöppningen utformats. Genom att balkongraderna i äldre operahus ofta är utformade med textilstoppade loger med låg takhöjd, kommer ljudet att absorberas kraftigt med kort efterklang som följd. Vill man få längre efterklang fordras mer öppna rader med lite större takhöjd och mindre mängd textilier. Tyvärr innebär det att t.ex. tredje raden hamnar ganska högt.

Det finns två ”äldre” operascener som båda har intressanta akustiska lösningar, var och en på sitt sätt. Den ena är Covent Garden i London, som har en övre balkong som sträcker sig bakåt och har ett effektivt utformat tak relativt nära lyssnarna, vilket innebär rikligt med tidiga reflexer. Hörbarheten på dessa 700 platser anses vara suverän. Avståndet till scenen är dock stort. Den andra är festspelshuset i Bayreuth. Här sitter orkestern i ett djupt dike, som till stor del är överbyggt – osynlig för publiken – där orkesterljudet når salongen och scenen genom en gynnsamt utformad öppning, vilket gynnar balansen mellan sångare och orkester.

I ett modernt operahus vill man ha allt. Förutom god akustik vill man ha närhet, stor scenöppning, helst obegränsade belysningsmöjligheter, flexibilitet inkluderande prosceniets utformning, ett öppet och grunt orkesterdike så att musiker slipper sitta under tak. Mycket av detta kan avsevärt äventyra akustiken, och det krävs kompromisser för att nå ett optimalt resultat. Prosceniets och scenöppningens utformning bör i allra högsta grad få styras av de akustiska kraven.

Om man på naturlig väg kan skapa gynnsamma akustiska förutsättningar så är det ingen tvekan om att man därmed kan få det bästa och mest välljudande resultatet. Det ställer dock höga krav på salongens utformning, rumsgeometrin liksom detaljutformning och materialval. Möjligheterna att förbättra de akustiska förhållandena i ett befintligt operahus är ofta ganska begränsade. Det finns fall där det låter sig göras, men det kan stupa på något sådant som att ljussättarna vant sig vid belysningspositioner som därmed skulle spolieras. Att t.ex. öka takhöjden i ett befintligt operahus för att få mer klang är inte helt fritt från problem. En sådan volymökning kan visserligen förlänga klangen, men det finns en risk att den inte upplevs helt akustiskt integrerad med övriga salongen. Det finns färska exempel på detta. Samma sak kan hända om scenhuset är alltför odämpat.

När förutsättningarna för naturlig akustik inte är gynnsamma nog, så finns det i dag några olika sätt att på artificiell väg skapa den akustiska miljön. Det enklaste består av en elektroakustisk anläggning, med vilken man kan addera en efterklang till den naturliga akustiken. Det finns flera sådana anläggningar på marknaden med lite olika uppbyggnad, men samtliga består i princip av ett mindre antal mikrofoner med vilka såväl scenljud som orkesterljud tas upp och processas digitalt, för att sedan distribueras i ett stort antal högtalare. Varje högtalare levererar ljudet som om det

vore en mängd reflexer från väggar och tak och simulerar på så sätt en naturlig klang. Denna typ av anläggning kan fungera bra om rummets grundakustik är tillfredsställande och det finns ytor som ger tidiga reflexer för såväl sångare som orkester så att balansen mellan dessa är god. Om det senare inte är uppfyllt så kan anläggningen oftast byggas ut med speciella högtalare för tidiga reflexer. Med dessa högtalare kan man således i någon mån påverka balansen samt skapa medhörning för de agerande. Fortfarande gäller att grundakustiken ska vara god, annars är risken att defekter förstärks.

Ett typexempel där en anläggning av det senare slaget skulle vara enda lösningen är skapandet av en internationell gästspelsscen i stora gasklockan vid Värtahamnen i Stockholm. Med en diameter på cirka 50 meter och en takhöjd på cirka 40 meter kommer reflexer från väggar och tak bli alltför tidsfördröjda och glesa till antalet. Lösningen blir i stället att med ljudabsorberande material dämpa bort dessa (störande) reflexer och i stället skapa dem på artificiell väg. Som sagts tidigare kan man i vart fall ännu inte fullt ut få de kvaliteter som en naturlig akustik kan ge, men om det är enda alternativet så må det vara gott nog. Det finns också kommunala multifunktionssalar där den artificiella akustiken kan vara berättigad. Om salen kräver fysiska omställningar, som i sin tur kräver personal och tid, så kan en lösning som kan klaras med en knapptryckning vara den mest lämpliga.

VAD HÄNDER MED OPERA VID LJUDFÖRSTÄRKNING? Ett tveksamt sätt att klara akustiken för en opera är att förstärka den med högtalare på samma sätt som man gör med musikal. Det är främst aktuellt utomhus och i stora inomhusarenor. Det innebär närmikrofoner (s.k. myggor) på sångarna och ett stort antal mikrofoner i orkestern. Här begränsas ljudupplevelsen av att ljudet fångas upp mycket nära ljudkällan och skickas ut i ett litet antal högtalare, oftast sångare och orkester i samma högtalare. Ljudet förlorar tyvärr oftast både i rumsligt djup och dynamik. Resultatet ligger vidare helt i ljudteknikerns händer, förutsatt att denne har tillgång till högklassig utrustning. Det ger vidare ljudteknikern möjligheter att radikalt förändra såväl rösternas timbre som deras inbördes styrka. Det vill säga såväl försköna en röst som att göra en svag röst starkare. Något som regissörer kan utnyttja för att hjälpa upp en sämre sångare. En mildare variant är försiktig förstärkning med "distansmickar". En duktig ljudtekniker kan med sådan teknik få det att låta ganska naturligt.

Det är uppenbart att all artificiell påverkan på akustiken kan få konsekvenser för operakonsten på olika sätt. Det gäller framför allt när man använder myggor och närmikrofoner, där en stor del av det konstnärliga ansvaret hamnar på ljudteknikern. Alla sångare är dock säkert inte förtjusta över att rangförhållandena dem emellan kan påverkas. Möjligheten att få ett litet antal stråkar att låta som flera kan göra flera musiker arbetslösa. Det finns också risker i att artificiella akustiska miljöer skapas som vi vänjer oss vid, så till den grad att den överträffar den naturliga upplevelsen. Det finns Hifientusiaster som tycker att det låter bättre i sina högtalare hemma än att uppleva opera eller konserter live. Hur operakonsten kommer att utvecklas är svårt att sia om, men det kan vara bra att vara medveten om att akustiken är en avgörande faktor att räkna med.