Avlyssnat
RAMEAU: ZAÏS Prégardien, Piau, Lefèvre, Arnould, Brahim-djelloul, Bennani, Wilder. Les Talens Lyriques/rousset Aparté AP109 [3 CD] Distr: Harmonia Mundi
Vad som är mest märkvärdigt med Jean-philippe Rameaus opera Zaïs från 1748 är uvertyren. Den liknar ingen annan barockuvertyr. Den är före sin tid och förebådar verk som Haydns Skapelsen ett halvsekel senare. Rameaus uvertyr inleds med sordinerat slagverk – tambour voilé – utan några andra instrument. Vad som skildras är hur de fyra elementen lösgör sig ur kaos för att bilda världens början. Uvertyren väckte kritik. Rameau tvingades arbeta om den, men återställde den senare när operan togs upp på nytt. I dag framstår den som modern och ovanligt effektfull.
Zaïs är en så kallad pastorale héroïque, en heroisk pastoral. Liksom inom litteraturen är det i den lägsta klassen, bland herdar, som den utspelas. Men genren var inte riktigt densamma som i litteraturen. Här utförs inga heroiska dåd, och här finns personer som har betydligt högre ställning än herdar och herdinnor. Andar av allehanda slag, inte minst.
Operan må utspela sig bland både andar och gudar, men vad den undersökte var moraliska frågor i förhållande till social tillhörighet, den diskuterade trohet och det rätta bruket av makt. Luftanden Zaïs klär ut sig till herde och uppvaktar herdinnan Zélidie. Amour beordrar dock Zaïs att låta pröva Zélidies kärlek genom att Zaïs förtrogne Cindor får agera gud och söka locka den förälskade herdinnan. Men hon står på sig till Amours och Zaïs glädje.
Temat är gammalt, lite av la donna è mobile; just de berömda raderna från Verdis opera går tillbaka till Boccaccio (bokstavligen). Till traditionen hör också den tålmodiga Griselda, som även återfinns hos Boccaccio, och hos Petrarca och Chaucer. (Vivaldi gjorde en av många operor om den misstänkliggjorda kvinnan.) Samtiden uppfattade dessutom prövningarna som allusioner till frimurarorden, vilken Rameau förmodligen tillhörde.
När sedan Zélidie får veta att Zaïs är en gud med evigt liv blir hon förorättad: Hur ska det gå, om han ska leva i evighet och hon dö? Att Zaïs frestar med att upphöja henne till gudastatus hjälper inte, däremot att han avsäger sig sin höga tillvaro och blir en dödlig. Andarnas högste, Oromasès, belönar då detta exemplariska beteende med att ge de båda evigt liv.
Detta feeri, eller sagospel, rymmer en rad danser, vilka inte bara illustrerar vad som händer utan också utgör ett slags kommentarer till vad som sker. Zaïs tillhör kanske inte Rameaus viktigaste verk, mig veterligen finns det bara en tidigare inspelning (Gustav Leonhardt, 1975), men den gjordes under helt andra musikaliska omständigheter. Barockopera spelas i dag betydligt livfullare, vilket inspelningen under Christophe Rousset visar. Les Talens Lyriques spelar tätt och med glöd, någon enstaka gång kanske svikten kunde varit aningen mer elastisk eller luftig.
Solistlaget är rent av utmärkt. Titelrollen har en känslig och snygg röst i Julian Prégardien, en haute-contre (som svenske Anders J. Dahlin), vilket passar en förälskad luftande. Hans kära, Zélidie, sjungs av den alltid säkra Sandrine Piau, en kraftfull sopran med ton av varmt stål. Oromasès görs av barytonen Aimery Lefèvre, som inledningsvis inte är helt stabil, men mot slutet när han återkommer är stabiliteten där (det är en liveinspelning). Stabil redan från början är Benoît Arnoulds Cindor. De mindre rollerna, en sylfid och Amours prästinna, görs av Amel Brahim-djelloul, som visar sig ha en rent honungslen sopran. Namur-kören – Choeur de Chambre de Namur – står för utmärkta insatser, både i det mindre, pastorala formatet och när det ska åska och dundra. Claes Wahlin
RAMEAU: ANACRÉON (1754) Brook, Dennis, Prunell-friend. Orchestra of the Age of Enlightenment/ Williams Signum Records SIGCD402 Distr: Naxos
Det finns två enaktare med titeln Anacréon av Jean-philippe Rameau, båda om den högst verklige antike poeten Anakreon, verksam decennierna kring 500 f. Kr. Man talar ibland, som med exemplet Bellman, om anakreontisk lyrik, det vill säga poesi som hyllar vin, kvinnor och skönhet. Ovanligt nog är det alltså en barockopera som har en levande person som ämne, inte en från myten eller legenden.
Denna inspelning är versionen från 1754 (den andra är från 1748, komponerad som en extra entré till Les Surprises de l'amour) och med libretto av Cahusac. Men till saken hör att källmaterialet är i obalans. Man vet mycket om produktionen, scenografin, koreografin, vilka musiker och kopister som användes, till och med hur många vaxljus som behövdes för uppförandet.
Vad gäller musiken, däremot, så är källsituationen besvärande. Allt som återstår är några fragment av sångpartierna och librettot som delades ut till publiken i Fontainebleau där verket uppfördes. Dirigenten Jonathan Williams har därför använt sig av Rameaus reviderade version från 1766 respektive 1771, men även det materialet är ofullständigt. Man hoppas trots det att presentera Rameaus slutliga version, en förhoppning som gränsar till hypotes.
Hur som helst, historien handlar om den åldrande Anacréon som vänligt lurar sina adepter Chloë och Batile att de ska framföra poetens verser vid ett bröllop; att de båda förälskade ungdomarna dessutom ska utgöra brudparet blir efter en kort förtvivlan en glad överraskning för dem, om än inte för dåtidens, eller än mindre dagens publik. Williams restauration av verket är elegant och musiken ligger fint hos orkestern, även om jag saknar den lätta svikten som Rameaus musik inbjuder till.
Basbarytonen Matthew Brook gör en imposant och smidig Anacréon och Anna Dennis som Chloë har en spänstig, nästan dramatisk sopran. Agustín Prunell-friends Batile med sin höga, snygga tenor kompletterar Dennis fint. Trots materialsituationen för denna Anacréon, så är det på tiden att verket har blivit tillgängligt. Debussy ska ha dirigerat det 1909, därefter tystnad, tills nu. Debussy framförde dessutom en förkortad version, trots att det bara rörde sig om en enaktare. Denna inspelning är endast 50 minuter lång. Claes Wahlin SALIERI: LES DANAÏDES van Wanroij, Talbot, Christoyannis, Velletaz, Dolié. Les Talens Lyriques/rousset Palazetto Bru Zane [2 CD+ bok] Distr: Naxos
Om någon fortfarande tror att den bild av Antonio Salieri som framställdes i Milos Formans film av Peter Shaffers pjäs Amadeus – en avundsjuk, andra rangens kompositör – så utgör denna inspelning av Les Danaïdes ett effektivt botemedel. Vad vi hör är en dramatisk opera, effektivt berättad och med arior och köravsnitt av hög halt. Melodiös och, naturligtvis, med teman som hämnd, död och kärlek. Tragedi i fem akter på mindre än två timmar.
Det är lätt att förstå Hector Berlioz’ entusiasm. Den var så stor, vilket han vittnar om i ett brev 1858, att han i princip gav sina läkarstudier på båten. Enligt legenden ska han efter den första anatomilektionen helt enkelt hoppat ut genom fönstret. Om detta bokstavliga avhopp skedde i samband med att han hörde Salieris succé på Parisoperan på 1820-talet, förtäljer inte legenden. Men operan spelades över 120 gånger fram till 1828 och Berlioz ska ha lämnat läkarstudierna 1824.
Les Danaïdes hade premiär den 26 april 1784 på l’académie Royale de Musique (i Théâtre de la Porte Saint-martin i 10:e arrondissementet, där Parisoperan då höll till), faktiskt dagen innan Beaumarchais Figaros bröllop hade sin urpremiär på Palais-royal. Salieri var en av Glucks protegéer, och då Parispubliken var synnerligen kritisk, lät Gluck påskina att operan var komponerad av honom. Först efter den sjätte föreställningen avslöjade han att Salieri var kompositören.
Dramatiken i operan beror på att man börjat tröttna på barockens mer spektakulära ingredienser. Vid denna tid hade tragédie lyrique närmat sig Racines klassiska tragedier. Allt sådant som fått barockoperan att svälla innan Glucks reformopera – det övernaturliga, den överdådiga scenografin, baletter, divertissements, allt som bara var ögonfägnad för publiken – hade rensats bort. Inga gudar som sänkte sig ned från scentaket, inga flygande spann. Rena tragedier skulle det vara. Framgången för detta slags lyriska tragedier var så stor att
La Comédie-française lär ha ingett en officiell klagan om otillbörlig konkurrens från operan.
Salieris Les Danaïdes har också del i utvecklingen från nummeroperan till mer genomarbetad, rakt berättad opera. Han hade lärt sig av Gluck.
Detta verk torde tillhöra de mer blodiga i operalitteraturen. Det handlar om Danaüs hämnd på sin bror Aegyptus, som dör och efterträds av sin äldste son Lyncée. Danaüs ser till – som hämnd mot brodern – att Lycée och hans bröder gifter sig med Danaüs femtio (!) döttrar, danaiderna. Han instruerar sina döttrar att döda sina makar på självaste bröllopsnatten. Men den äldsta dottern, Hypermnestre konstrar. Hon älskar Lyncée, som besvarar hennes kärlek. Danaüs är en riktigt elak far som fullkomligt struntar i sin dotters känslor. Så straffas han också å det grymmaste i Hades, medan de tu blir lyckliga, med reservation för Hypermnestres sorg över sin fars död.
Christophe Rousset skapar stor dramatik med Les Talens Lyriques. Lätt och tätt men med dramatisk nerv finns i denna inspelning få om ens några döda stunder. I täten bland solisterna finns sopranen Judith van Wanroij i rollen som Hypermnestre. Hennes runda och expansiva stämma har både värme och bett, därtill plötsliga högdramatiska utbrott som kommer som ett slags surpriser. Lyncée sjungs av tenoren Philippe Talbot, en stadig röst med en tilltalande och för rollen passande skörhet. Barytonen Tassis Christoyannis (Danaüs) är kraftfull och smidig, Katia Velletazʼ (Plancippe, syster till Hypermnestre) mjuka nästan söta röst glider mjukt över orkestern. Kören, Les Chantres du Centre de musique baroque de Versailles, har mycket att göra och gör det mycket väl.
Dessutom kommer de båda cd-skivorna i en elegant förpackning, en liten bok med fylligt textmaterial och libretto och med två boksnören, ett för den franska, ett för den engelska avdelningen.
Så glöm kompositören Wolfgang Amadeus för en stund, filmen för alltid, och lyssna och hoppas, förmodligen förgäves, på en uppsättning av ett svenskt operahus. Den skulle, med rätt orkester och regissör, göra succé. Claes Wahlin MOZART: IL RE PASTORE Ainsley, Fox, Tynan, Devin, Hulett. The Orchestra of Classical Opera/page Signum Records SIGCD 433 [2 CD] Distr: Naxos
Il re pastore (Herdekungen), som den nittonårige Mozart skrev våren 1775, har ovanligt mycket som talar emot sig för att vara en opera av Mozart. Librettot är ett av Metastasios svagare. Herden Aminta är kär i herdeflickan Elisa och hon i honom, men Alexander den store av alla människor dyker upp och påstår att Aminta egentligen är en kung och bör gifta sig med prinsessan Tamiri. Hon i sin tur vill hellre gifta sig med Agenore, som är helt ense med henne i detta. Alexander agerar dock nådig monark och ställer allt till rätta när han får reda på var preferenserna ligger hos såväl herdar som prinsessor.
Inte mycket engagerande dramatik alltså, och recitativen är långa och ariorna tämligen frikopplade från handlingen. Dessutom sjungs operans fem partier av tre likartade sopraner respektive två likartade tenorer, vilket gör att vokala kontraster saknas.
Att det skulle gå att göra levande musikdramatik av Il re pastore trodde jag inte, förrän jag i Salzburg 2006 såg en ytterst charmerande uppsättning, både musikaliskt och sceniskt, signerad Thomas Hengelbrock. Hans grepp var fyndigt, roligt och intelligent, och dvd:n från den här uppsättningen är min absolut främsta rekommendation till den som vill bekanta sig med hela verket och inte bara den kända arian ”L´amerò, sarò costante”.
Den som föredrar en cd-version kan däremot med fördel välja den här nya inspelningen från London. Ian Page och hans tidstroget instrumenterade The Orchestra of Classical Opera har sedan några år specialiserat sig på opera från Mozarts tid och behärskar idiomet mycket väl. Page går inte på långt när lika djärvt till väga som René Jacobs eller Teodor Currentzis men formar hela tiden musiken både lekfullt och med omsorg om detaljerna. Flera gånger lyfter Page fram små Mozartskt geniala fraser som jag aldrig tidigare uppmärksammat.
Il re pastore är ingen opera för de stora scenerna utan ett på alla vis småskaligt verk. Det har man tagit hänsyn till vid valet av sångare. Inga Metropolitanröster inom hörhåll, utan lätta, slanka och intima röster som Sarah Foxʼ Aminta (som alltså är en manlig herdekung hur feminint hon än klingar) liksom Ailish Tynans charmfullt kavata Elisa – henne minns kanske några som Atalanta i Händels Xerxes på Kungliga Operan 2009. Anna Devin visar som Tamiri upp en aningen dunklare färgad sopran än Fox och Tynan, men den är lika lätt och slank. John Mark Ainsley och Benjamin Hulett som Alexander och Aginore klingar lika vänligt ädelt och vokalt smidigt båda två.
Detta är en genomsympatisk inspelning av den tonårige Mozarts operalättviktare. Lennart Bromander WAGNER: RHENGULDET Goerne, Deyoung, Begley, Sidhom, Youn, Milling, Humble. Hong Kong Philharmonic Orchestra/van Zweden Naxos 8.660374-75 [2 CD] Distr: Naxos
Volle, Kulman, Ulrich, Konieczny, Rose, Halfvarson, Baechle. Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks/rattle BR Klassik 900133 Distr: Naxos
Det extremt framgångsrika lågprisbolaget Naxos har de senaste tjugofem åren gett ut inspelningar av en mycket vidsträckt repertoar. Först nu har man dock kommit fram till ett av de mest centrala verken inom den västerländska musikens kanon, Richard Wagners Nibelungens ring. De fyra operorna kommer att ges ut en om året, och man har som sig bör börjat från början med Rhenguldet. Inspelningen är gjord i en ort ganska avlägsen från de vanliga Wagnerlokaliteterna, Hong Kong Cultural Centre Concert Hall, och orkestern Kong Philharmonic Orchestra.
Nu vet vi sedan länge att många asiatiska orkestrar är fullt på nivå med de bästa europeiska och amerikanska orkestrarna. Det är knappast heller möjligt att uppfatta några traditionsbrister i Hong Kong-musikernas spel. Även om nivån inte är spektakulär så är den utmärkt. Jaap van Zweden lockar fram ett vackert, transparent och sobert spel ur sina musiker.
Det händer nog så mycket i Rhenguldet, men det är ju ändå mer av ett konversationsstycke, som kräver en dirigent med förmåga att hålla den dramatiska spänningen uppe i två och en halv timme utan paus. Av och till blir van Zweden för passiv, och det skapas små longörer. Grundtempot är dessutom sävligt. Flera av sångarna är dock mycket erfarna i sina partier och vet att agera expressivt med rösten. Kim Begley, till exempel, var Loge redan i Christoph von Dohnanyis inspelning 1995. Han är kanske inte lika fräsch till rösten som då, men hans lätt nasala, gäckande Loge är mycket uttrycksfull. Han förmår gestalta Loges speciella position som redskap för Wotan men ändå fri och med djupare insikter än den maktbesatte överguden.
Valet av Matthias Goerne för Wotans parti är den här inspelningens mest intressanta. Han är ju främst känd som en av världens främsta romanssångare och tar här med sig sina erfarenheter från den tyska lieden. Han lägger ut texten med underbar nyanseringsförmåga. Han utnyttjar också kantabiliteten i sin basbaryton på bästa sätt. Det är en sällsynt vackert sjungen Rhengulds-wotan, och det ska bli mycket spännande att höra honom i Valkyrian.
Genomgående hög eller god nivå också på övriga sångare, bland andra Deborah Humble som Erda och de två sonora basarna Kwangchul Youn och danske Stephen Milling som Fasolt respektive Fafner. Däremot blev jag litet besviken på den annars så utmärkta Anna Samuils litet för gälla Freja.
Samtidigt med Naxosinspelningen kommer också en Rhenguldet från Bayerska radion, inspelad vid ett par konserter i april 2015. Här har dock inte någon Ring- fortsättning aviserats, även om det är svårt att förstå varför man skulle lansera en Rhenguldet utan fortsättning.
Simon Rattle står för det musikaliska ansvaret, och en klar skillnad uppmärksammar man snabbt, en skillnad som vid slutet av verket kan noteras till elva minuter. Rattles grundpuls är genomgående snabbare, spänningen tätare och longörer undviks. Det här är en mer medryckande Rhenguldet, och inte i något avseende innebär van Zwedens långsamhet någon vinst.
Liksom van Zweden håller sig Rattle med en högklassig Wotan, Michael Volle. Hans röst har inte Goernes sammetsmjuka lyster men desto mera av karaktär, och Volles Wotan är både magnifik och skrämmande i sin maktlystnad. Denne Wotan har också en klart bättre hustru. Elisabeth Kulmans Fricka är psykologiskt och vokalt sällsynt fint differentierad, medan Michelle de Young hos van Zweden saknar personlighet. Tomasz Konieczny hos Rattle är en vokalt mer distinkt Alberich än Peter Sidhom; också i dubbel mening vokalt, eftersom Sidhom har en tendens att missforma sina vokaler. Burkhard Ulrich är en väl så expressiv Loge som Kim Begley.
Även i övrigt är sånginsatserna jämngoda på de båda inspelningarna, men det finns ytterligare två plus för Rattle. Ljudbilden är betydligt bättre och ger mer närhet till dramat och dess gestalter. Naxos har som alltid snålat med librettot och skickar bara med en synopsis, medan BR Klassik återger librettot i sin helhet plus engelsk översättning. Lennart Bromander TJAJKOVSKIJ: JOLANTA Netrebko, Skorochodov, Markov, Kovaljov. Slovenian Philharmonic Orchestra/ Villaume DG 479 3969 [2 CD] Distr: Universal I en intervju förvånar sig Anna Netrebko över att Tjajkovskijs sista opera Jolanta nästan aldrig spelas utanför Ryssland. Men det är inte så underligt. Längden, 90 minuter, är opraktisk, och handlingen är just inte tacksam sceniskt. En blind prinsessa hålls isolerad i en angenäm miljö, okunnig om begrepp som ljus och färg. Hennes far kungen vill nämligen inte att hon ska behöva lida av sitt handikapp. Men en prins tar sig in i det slutna paradiset och upplyser henne, och si hon blir både kär och seende. Happy end.
Men det går lätt att hålla med Netrebko om att den här operan passar utmärkt att framföras konsertant, eftersom den innehåller härliga partier för sångarna och högklassig Tjajkovskijmusik. Anna Netrebko initierade också själv en Jolanta- turné hösten 2012, och den här inspelningen härstammar från konserthuset i Essen.
Jolanta har ett starkt förflutet på grammofon, och den nya inspelningen måste mätas mot ett par riktigt fina äldre inspelningar: Mstislav Rostropovitjs från 1984 med Galina Visjnevskaja som Jolanta och Valerij Gergievs från 1994 med Galina Gorchakova. Anna Netrebko står sig väl i det sällskapet men överglänser inte på något vis sina föregångare. Netrebko har numera visserligen också sjungit Lady Macbeth men har en i grunden mer lyrisk stämma än sina äldre kolleger och har inte samma fantastiska dramatiska expansionsförmåga. Men hon sjunger med den vackraste lyster i alla lägen och i stort sett är det en ren smaksak vilken av dessa fina Jolantor man föredrar.
Titelrollen är dock inte totaldominerande. Tenorens, prinsens, parti är nog så viktigt. Här finns avgörande skillnader. Sergej Skorochodov har en tämligen endimensionell krafttenor av typiskt ryskt märke, och den närgångna mikrofonplaceringen förstärker dessutom bristen på nyanser. Den nära sextioårige Nicolai Gedda i 1984 års inspelning är nästan chockerande mycket bättre, och även Gegam Grigorians täta lidelsefulla stämma tio år senare ger prinsen en helt annan mänsklighet och glans. Den nya inspelningen har sitt starkaste kort, förutom i Netrebko, i Alexej Markov som prinsens beledsagare Robert. Det vackraste numret i Jolanta sjungs av hennes far, och Vitalij Kovaljov är en övertygande kung men kan inte riktigt mäta sig med Sergej Alekshaskins imponerande klangdjup i 1994 års inspelning.
I den nya inspelningen leds Slovenska filharmonin omsorgsfullt av Emmanuel Villaume, men mest Tjajkovskij-idiomatiskt klingar Gergievs Mariinskijorkester, och mest engagerat och passionerat Rostropovitjs Orchestre de Paris.
Anna Netrebkos många fans behöver inte tveka, men är man främst ute efter helheten bör man söka sig till någon av de två äldre konkurrenterna. Lennart Bromander
[2 CD] VERDI: AIDA Harteros, Kaufmann, Semenchuk, Tézier, Schrott, Spotti. Orchestra e Coro dell'accademia Nazionale di Santa Cecilia/pappano Warner Classics 0825646106639 [3 CD] Distr: Warner Music
En ny studioinspelning av en komplett opera med toppartister hör inte längre till vanligheterna, så det har Warner Classics bestämt sig för att göra något åt. I en inspelning från Rom gjord i februari 2015 ger de ut Verdis outslitliga och evigt aktuella Aida. Det var 25 år sedan det hände senast, men under de 25 åren dessförinnan gavs det ut åtta kommersiella Aidor – det säger något om den sorgliga utvecklingen. Det finns mycket att glädja sig åt på denna inspelning: först som sist tillhör den Jonas Kaufmann (Radamès) och Ekaterina Semenchuk (Amneris). Kaufmann lyckas utvinna varje nyans i denna egentligen streberlika hjälteroll och imponerar med sin mörkfärgade tenor redan i den inledande "Celeste Aida", där han lyckas diminuera från piano uppe på det höga b:t. Total röstkontroll med andra ord, från kraftfulla utbrott till ömsinta pianissimon där han även gör mycket av texten. Semenchuk har en härligt slavisk timbre på rösten, en magnifik expansion på höjden och ett kittlande användande av bröströsten i Amneris alla nyckfulla stämningskast.
Så långt är allt väl, men för mig blir problemet med inspelningen Aida själv. Anja Harteros har med sin varma innerlighet tillsammans med Kaufmann utgjort ett drömpar som Elsa i Lohengrin och Elisabeth i Don Carlos. Det borde borga för en fin Aida, men denna roll är trots allt något helt annat. Få roller kräver så många olika egenskaper i en och samma roll: allt ifrån kraftfulla utbrott i första arian "Ritorna vincitor" och triumfscenen till finstämda kantilenor och pianissimonyanser i Nilarian och gravscenen. Rollen ligger ofta i en hög tessitura men har samtidigt ett mycket stort omfång till en ibland naken och avslöjande orkestrering. Detta ställs på sin spets i tredje akten vid Nilen, då hon ena stunden ska leverera högdramatiska protester mot fadern Amonasro och i nästa stund viska fram längtansfulla förförelser till Radamès. Hela den spännvidden har inte Harteros, och oväntat nog lyckas hon bättre – åtminstone på en studioinspelning – med utbrotten än med de innerliga pianissimobågarna. I Nilarian, duetten med Radamès och i gravscenen, som ju ska utgöra en katharsis i slutet, hamnar hon emellanåt lågt eller åtminstone övertonsfattigt på de högsta tonerna. Visst har hon en vacker timbre och gestaltar engagerat och finstämt, men vokalt är hon inte i form för Aida här.
Som pappa Amonasro – även det ett erkänt svårt parti – har hon dock en fin partner i Ludovic Tézier, med en härligt kärnfull baryton och sprakande höjd. På bassidan känns det mer tveksamt då Erwin Schrott klingar mer som en ljus basbaryton än en nattsvart bas som prästen Ramfis, och där Marco Spotti är väl burkig och fyrkantig som Farao.
Antonio Pappano anför de välklingande orkester- och körstyrkorna vid Santa Cecilia i Rom med god precision och känsla för stilen. Kören klingar fräscht och magnifikt, medan orkestern utmärker sig med flera fina soloinsatser. Pappano andas mestadels fint med sångarna; ändå skulle jag ibland önska att han gav dem litet mer skjuts i ett par dramatiska insatser. I några balettavsnitt är man glad att dansarna inte behövde utsättas för hans stoppkloss-tempi, då han tänker alldeles för symfoniskt. Men helheten är som sagt mycket god.
Ändå blir det ett par tidigare Aida-inspelningar som jag fortfarande rankar som favoriter: Mutis på EMI med Caballé, Cossotto och Cappuccilli samt Leinsdorfs på RCA med Leontyne Price, Bumbry och Milnes. På båda dessa görs Radamès av Plácido Domingo, men han får faktiskt finna sig i att övertrumfas av Kaufmann och det vill ju inte säga litet. För hans och Semenchuks skull är nyinspelningen definitivt värd ett köp. Göran Gademan