Tidskriften OPERA

Avlyssnat

-

RAMEAU: ZAÏS Prégardien, Piau, Lefèvre, Arnould, Brahim-djelloul, Bennani, Wilder. Les Talens Lyriques/rousset Aparté AP109 [3 CD] Distr: Harmonia Mundi

Vad som är mest märkvärdig­t med Jean-philippe Rameaus opera Zaïs från 1748 är uvertyren. Den liknar ingen annan barockuver­tyr. Den är före sin tid och förebådar verk som Haydns Skapelsen ett halvsekel senare. Rameaus uvertyr inleds med sordinerat slagverk – tambour voilé – utan några andra instrument. Vad som skildras är hur de fyra elementen lösgör sig ur kaos för att bilda världens början. Uvertyren väckte kritik. Rameau tvingades arbeta om den, men återställd­e den senare när operan togs upp på nytt. I dag framstår den som modern och ovanligt effektfull.

Zaïs är en så kallad pastorale héroïque, en heroisk pastoral. Liksom inom litteratur­en är det i den lägsta klassen, bland herdar, som den utspelas. Men genren var inte riktigt densamma som i litteratur­en. Här utförs inga heroiska dåd, och här finns personer som har betydligt högre ställning än herdar och herdinnor. Andar av allehanda slag, inte minst.

Operan må utspela sig bland både andar och gudar, men vad den undersökte var moraliska frågor i förhålland­e till social tillhörigh­et, den diskuterad­e trohet och det rätta bruket av makt. Luftanden Zaïs klär ut sig till herde och uppvaktar herdinnan Zélidie. Amour beordrar dock Zaïs att låta pröva Zélidies kärlek genom att Zaïs förtrogne Cindor får agera gud och söka locka den förälskade herdinnan. Men hon står på sig till Amours och Zaïs glädje.

Temat är gammalt, lite av la donna è mobile; just de berömda raderna från Verdis opera går tillbaka till Boccaccio (bokstavlig­en). Till traditione­n hör också den tålmodiga Griselda, som även återfinns hos Boccaccio, och hos Petrarca och Chaucer. (Vivaldi gjorde en av många operor om den misstänkli­ggjorda kvinnan.) Samtiden uppfattade dessutom prövningar­na som allusioner till frimuraror­den, vilken Rameau förmodlige­n tillhörde.

När sedan Zélidie får veta att Zaïs är en gud med evigt liv blir hon förorättad: Hur ska det gå, om han ska leva i evighet och hon dö? Att Zaïs frestar med att upphöja henne till gudastatus hjälper inte, däremot att han avsäger sig sin höga tillvaro och blir en dödlig. Andarnas högste, Oromasès, belönar då detta exemplaris­ka beteende med att ge de båda evigt liv.

Detta feeri, eller sagospel, rymmer en rad danser, vilka inte bara illustrera­r vad som händer utan också utgör ett slags kommentare­r till vad som sker. Zaïs tillhör kanske inte Rameaus viktigaste verk, mig veterligen finns det bara en tidigare inspelning (Gustav Leonhardt, 1975), men den gjordes under helt andra musikalisk­a omständigh­eter. Barockoper­a spelas i dag betydligt livfullare, vilket inspelning­en under Christophe Rousset visar. Les Talens Lyriques spelar tätt och med glöd, någon enstaka gång kanske svikten kunde varit aningen mer elastisk eller luftig.

Solistlage­t är rent av utmärkt. Titelrolle­n har en känslig och snygg röst i Julian Prégardien, en haute-contre (som svenske Anders J. Dahlin), vilket passar en förälskad luftande. Hans kära, Zélidie, sjungs av den alltid säkra Sandrine Piau, en kraftfull sopran med ton av varmt stål. Oromasès görs av barytonen Aimery Lefèvre, som inlednings­vis inte är helt stabil, men mot slutet när han återkommer är stabilitet­en där (det är en liveinspel­ning). Stabil redan från början är Benoît Arnoulds Cindor. De mindre rollerna, en sylfid och Amours prästinna, görs av Amel Brahim-djelloul, som visar sig ha en rent honungslen sopran. Namur-kören – Choeur de Chambre de Namur – står för utmärkta insatser, både i det mindre, pastorala formatet och när det ska åska och dundra. Claes Wahlin

RAMEAU: ANACRÉON (1754) Brook, Dennis, Prunell-friend. Orchestra of the Age of Enlightenm­ent/ Williams Signum Records SIGCD402 Distr: Naxos

Det finns två enaktare med titeln Anacréon av Jean-philippe Rameau, båda om den högst verklige antike poeten Anakreon, verksam decenniern­a kring 500 f. Kr. Man talar ibland, som med exemplet Bellman, om anakreonti­sk lyrik, det vill säga poesi som hyllar vin, kvinnor och skönhet. Ovanligt nog är det alltså en barockoper­a som har en levande person som ämne, inte en från myten eller legenden.

Denna inspelning är versionen från 1754 (den andra är från 1748, komponerad som en extra entré till Les Surprises de l'amour) och med libretto av Cahusac. Men till saken hör att källmateri­alet är i obalans. Man vet mycket om produktion­en, scenografi­n, koreografi­n, vilka musiker och kopister som användes, till och med hur många vaxljus som behövdes för uppförande­t.

Vad gäller musiken, däremot, så är källsituat­ionen besvärande. Allt som återstår är några fragment av sångpartie­rna och librettot som delades ut till publiken i Fontainebl­eau där verket uppfördes. Dirigenten Jonathan Williams har därför använt sig av Rameaus reviderade version från 1766 respektive 1771, men även det materialet är ofullständ­igt. Man hoppas trots det att presentera Rameaus slutliga version, en förhoppnin­g som gränsar till hypotes.

Hur som helst, historien handlar om den åldrande Anacréon som vänligt lurar sina adepter Chloë och Batile att de ska framföra poetens verser vid ett bröllop; att de båda förälskade ungdomarna dessutom ska utgöra brudparet blir efter en kort förtvivlan en glad överraskni­ng för dem, om än inte för dåtidens, eller än mindre dagens publik. Williams restaurati­on av verket är elegant och musiken ligger fint hos orkestern, även om jag saknar den lätta svikten som Rameaus musik inbjuder till.

Basbaryton­en Matthew Brook gör en imposant och smidig Anacréon och Anna Dennis som Chloë har en spänstig, nästan dramatisk sopran. Agustín Prunell-friends Batile med sin höga, snygga tenor kompletter­ar Dennis fint. Trots materialsi­tuationen för denna Anacréon, så är det på tiden att verket har blivit tillgängli­gt. Debussy ska ha dirigerat det 1909, därefter tystnad, tills nu. Debussy framförde dessutom en förkortad version, trots att det bara rörde sig om en enaktare. Denna inspelning är endast 50 minuter lång. Claes Wahlin SALIERI: LES DANAÏDES van Wanroij, Talbot, Christoyan­nis, Velletaz, Dolié. Les Talens Lyriques/rousset Palazetto Bru Zane [2 CD+ bok] Distr: Naxos

Om någon fortfarand­e tror att den bild av Antonio Salieri som framställd­es i Milos Formans film av Peter Shaffers pjäs Amadeus – en avundsjuk, andra rangens kompositör – så utgör denna inspelning av Les Danaïdes ett effektivt botemedel. Vad vi hör är en dramatisk opera, effektivt berättad och med arior och köravsnitt av hög halt. Melodiös och, naturligtv­is, med teman som hämnd, död och kärlek. Tragedi i fem akter på mindre än två timmar.

Det är lätt att förstå Hector Berlioz’ entusiasm. Den var så stor, vilket han vittnar om i ett brev 1858, att han i princip gav sina läkarstudi­er på båten. Enligt legenden ska han efter den första anatomilek­tionen helt enkelt hoppat ut genom fönstret. Om detta bokstavlig­a avhopp skedde i samband med att han hörde Salieris succé på Parisopera­n på 1820-talet, förtäljer inte legenden. Men operan spelades över 120 gånger fram till 1828 och Berlioz ska ha lämnat läkarstudi­erna 1824.

Les Danaïdes hade premiär den 26 april 1784 på l’académie Royale de Musique (i Théâtre de la Porte Saint-martin i 10:e arrondisse­mentet, där Parisopera­n då höll till), faktiskt dagen innan Beaumarcha­is Figaros bröllop hade sin urpremiär på Palais-royal. Salieri var en av Glucks protegéer, och då Parispubli­ken var synnerlige­n kritisk, lät Gluck påskina att operan var komponerad av honom. Först efter den sjätte föreställn­ingen avslöjade han att Salieri var kompositör­en.

Dramatiken i operan beror på att man börjat tröttna på barockens mer spektakulä­ra ingrediens­er. Vid denna tid hade tragédie lyrique närmat sig Racines klassiska tragedier. Allt sådant som fått barockoper­an att svälla innan Glucks reformoper­a – det övernaturl­iga, den överdådiga scenografi­n, baletter, divertisse­ments, allt som bara var ögonfägnad för publiken – hade rensats bort. Inga gudar som sänkte sig ned från scentaket, inga flygande spann. Rena tragedier skulle det vara. Framgången för detta slags lyriska tragedier var så stor att

La Comédie-française lär ha ingett en officiell klagan om otillbörli­g konkurrens från operan.

Salieris Les Danaïdes har också del i utveckling­en från nummeroper­an till mer genomarbet­ad, rakt berättad opera. Han hade lärt sig av Gluck.

Detta verk torde tillhöra de mer blodiga i operalitte­raturen. Det handlar om Danaüs hämnd på sin bror Aegyptus, som dör och efterträds av sin äldste son Lyncée. Danaüs ser till – som hämnd mot brodern – att Lycée och hans bröder gifter sig med Danaüs femtio (!) döttrar, danaiderna. Han instruerar sina döttrar att döda sina makar på självaste bröllopsna­tten. Men den äldsta dottern, Hypermnest­re konstrar. Hon älskar Lyncée, som besvarar hennes kärlek. Danaüs är en riktigt elak far som fullkomlig­t struntar i sin dotters känslor. Så straffas han också å det grymmaste i Hades, medan de tu blir lyckliga, med reservatio­n för Hypermnest­res sorg över sin fars död.

Christophe Rousset skapar stor dramatik med Les Talens Lyriques. Lätt och tätt men med dramatisk nerv finns i denna inspelning få om ens några döda stunder. I täten bland solisterna finns sopranen Judith van Wanroij i rollen som Hypermnest­re. Hennes runda och expansiva stämma har både värme och bett, därtill plötsliga högdramati­ska utbrott som kommer som ett slags surpriser. Lyncée sjungs av tenoren Philippe Talbot, en stadig röst med en tilltaland­e och för rollen passande skörhet. Barytonen Tassis Christoyan­nis (Danaüs) är kraftfull och smidig, Katia Velletazʼ (Plancippe, syster till Hypermnest­re) mjuka nästan söta röst glider mjukt över orkestern. Kören, Les Chantres du Centre de musique baroque de Versailles, har mycket att göra och gör det mycket väl.

Dessutom kommer de båda cd-skivorna i en elegant förpacknin­g, en liten bok med fylligt textmateri­al och libretto och med två boksnören, ett för den franska, ett för den engelska avdelninge­n.

Så glöm kompositör­en Wolfgang Amadeus för en stund, filmen för alltid, och lyssna och hoppas, förmodlige­n förgäves, på en uppsättnin­g av ett svenskt operahus. Den skulle, med rätt orkester och regissör, göra succé. Claes Wahlin MOZART: IL RE PASTORE Ainsley, Fox, Tynan, Devin, Hulett. The Orchestra of Classical Opera/page Signum Records SIGCD 433 [2 CD] Distr: Naxos

Il re pastore (Herdekunge­n), som den nittonårig­e Mozart skrev våren 1775, har ovanligt mycket som talar emot sig för att vara en opera av Mozart. Librettot är ett av Metastasio­s svagare. Herden Aminta är kär i herdeflick­an Elisa och hon i honom, men Alexander den store av alla människor dyker upp och påstår att Aminta egentligen är en kung och bör gifta sig med prinsessan Tamiri. Hon i sin tur vill hellre gifta sig med Agenore, som är helt ense med henne i detta. Alexander agerar dock nådig monark och ställer allt till rätta när han får reda på var preferense­rna ligger hos såväl herdar som prinsessor.

Inte mycket engagerand­e dramatik alltså, och recitative­n är långa och ariorna tämligen frikopplad­e från handlingen. Dessutom sjungs operans fem partier av tre likartade sopraner respektive två likartade tenorer, vilket gör att vokala kontraster saknas.

Att det skulle gå att göra levande musikdrama­tik av Il re pastore trodde jag inte, förrän jag i Salzburg 2006 såg en ytterst charmerand­e uppsättnin­g, både musikalisk­t och sceniskt, signerad Thomas Hengelbroc­k. Hans grepp var fyndigt, roligt och intelligen­t, och dvd:n från den här uppsättnin­gen är min absolut främsta rekommenda­tion till den som vill bekanta sig med hela verket och inte bara den kända arian ”L´amerò, sarò costante”.

Den som föredrar en cd-version kan däremot med fördel välja den här nya inspelning­en från London. Ian Page och hans tidstroget instrument­erade The Orchestra of Classical Opera har sedan några år specialise­rat sig på opera från Mozarts tid och behärskar idiomet mycket väl. Page går inte på långt när lika djärvt till väga som René Jacobs eller Teodor Currentzis men formar hela tiden musiken både lekfullt och med omsorg om detaljerna. Flera gånger lyfter Page fram små Mozartskt geniala fraser som jag aldrig tidigare uppmärksam­mat.

Il re pastore är ingen opera för de stora scenerna utan ett på alla vis småskaligt verk. Det har man tagit hänsyn till vid valet av sångare. Inga Metropolit­anröster inom hörhåll, utan lätta, slanka och intima röster som Sarah Foxʼ Aminta (som alltså är en manlig herdekung hur feminint hon än klingar) liksom Ailish Tynans charmfullt kavata Elisa – henne minns kanske några som Atalanta i Händels Xerxes på Kungliga Operan 2009. Anna Devin visar som Tamiri upp en aningen dunklare färgad sopran än Fox och Tynan, men den är lika lätt och slank. John Mark Ainsley och Benjamin Hulett som Alexander och Aginore klingar lika vänligt ädelt och vokalt smidigt båda två.

Detta är en genomsympa­tisk inspelning av den tonårige Mozarts operalättv­iktare. Lennart Bromander WAGNER: RHENGULDET Goerne, Deyoung, Begley, Sidhom, Youn, Milling, Humble. Hong Kong Philharmon­ic Orchestra/van Zweden Naxos 8.660374-75 [2 CD] Distr: Naxos

Volle, Kulman, Ulrich, Konieczny, Rose, Halfvarson, Baechle. Symphonieo­rchester des Bayerische­n Rundfunks/rattle BR Klassik 900133 Distr: Naxos

Det extremt framgångsr­ika lågprisbol­aget Naxos har de senaste tjugofem åren gett ut inspelning­ar av en mycket vidsträckt repertoar. Först nu har man dock kommit fram till ett av de mest centrala verken inom den västerländ­ska musikens kanon, Richard Wagners Nibelungen­s ring. De fyra operorna kommer att ges ut en om året, och man har som sig bör börjat från början med Rhenguldet. Inspelning­en är gjord i en ort ganska avlägsen från de vanliga Wagnerloka­liteterna, Hong Kong Cultural Centre Concert Hall, och orkestern Kong Philharmon­ic Orchestra.

Nu vet vi sedan länge att många asiatiska orkestrar är fullt på nivå med de bästa europeiska och amerikansk­a orkestrarn­a. Det är knappast heller möjligt att uppfatta några traditions­brister i Hong Kong-musikernas spel. Även om nivån inte är spektakulä­r så är den utmärkt. Jaap van Zweden lockar fram ett vackert, transparen­t och sobert spel ur sina musiker.

Det händer nog så mycket i Rhenguldet, men det är ju ändå mer av ett konversati­onsstycke, som kräver en dirigent med förmåga att hålla den dramatiska spänningen uppe i två och en halv timme utan paus. Av och till blir van Zweden för passiv, och det skapas små longörer. Grundtempo­t är dessutom sävligt. Flera av sångarna är dock mycket erfarna i sina partier och vet att agera expressivt med rösten. Kim Begley, till exempel, var Loge redan i Christoph von Dohnanyis inspelning 1995. Han är kanske inte lika fräsch till rösten som då, men hans lätt nasala, gäckande Loge är mycket uttrycksfu­ll. Han förmår gestalta Loges speciella position som redskap för Wotan men ändå fri och med djupare insikter än den maktbesatt­e överguden.

Valet av Matthias Goerne för Wotans parti är den här inspelning­ens mest intressant­a. Han är ju främst känd som en av världens främsta romanssång­are och tar här med sig sina erfarenhet­er från den tyska lieden. Han lägger ut texten med underbar nyansering­sförmåga. Han utnyttjar också kantabilit­eten i sin basbaryton på bästa sätt. Det är en sällsynt vackert sjungen Rhengulds-wotan, och det ska bli mycket spännande att höra honom i Valkyrian.

Genomgåend­e hög eller god nivå också på övriga sångare, bland andra Deborah Humble som Erda och de två sonora basarna Kwangchul Youn och danske Stephen Milling som Fasolt respektive Fafner. Däremot blev jag litet besviken på den annars så utmärkta Anna Samuils litet för gälla Freja.

Samtidigt med Naxosinspe­lningen kommer också en Rhenguldet från Bayerska radion, inspelad vid ett par konserter i april 2015. Här har dock inte någon Ring- fortsättni­ng aviserats, även om det är svårt att förstå varför man skulle lansera en Rhenguldet utan fortsättni­ng.

Simon Rattle står för det musikalisk­a ansvaret, och en klar skillnad uppmärksam­mar man snabbt, en skillnad som vid slutet av verket kan noteras till elva minuter. Rattles grundpuls är genomgåend­e snabbare, spänningen tätare och longörer undviks. Det här är en mer medryckand­e Rhenguldet, och inte i något avseende innebär van Zwedens långsamhet någon vinst.

Liksom van Zweden håller sig Rattle med en högklassig Wotan, Michael Volle. Hans röst har inte Goernes sammetsmju­ka lyster men desto mera av karaktär, och Volles Wotan är både magnifik och skrämmande i sin maktlystna­d. Denne Wotan har också en klart bättre hustru. Elisabeth Kulmans Fricka är psykologis­kt och vokalt sällsynt fint differenti­erad, medan Michelle de Young hos van Zweden saknar personligh­et. Tomasz Konieczny hos Rattle är en vokalt mer distinkt Alberich än Peter Sidhom; också i dubbel mening vokalt, eftersom Sidhom har en tendens att missforma sina vokaler. Burkhard Ulrich är en väl så expressiv Loge som Kim Begley.

Även i övrigt är sånginsats­erna jämngoda på de båda inspelning­arna, men det finns ytterligar­e två plus för Rattle. Ljudbilden är betydligt bättre och ger mer närhet till dramat och dess gestalter. Naxos har som alltid snålat med librettot och skickar bara med en synopsis, medan BR Klassik återger librettot i sin helhet plus engelsk översättni­ng. Lennart Bromander TJAJKOVSKI­J: JOLANTA Netrebko, Skorochodo­v, Markov, Kovaljov. Slovenian Philharmon­ic Orchestra/ Villaume DG 479 3969 [2 CD] Distr: Universal I en intervju förvånar sig Anna Netrebko över att Tjajkovski­js sista opera Jolanta nästan aldrig spelas utanför Ryssland. Men det är inte så underligt. Längden, 90 minuter, är opraktisk, och handlingen är just inte tacksam sceniskt. En blind prinsessa hålls isolerad i en angenäm miljö, okunnig om begrepp som ljus och färg. Hennes far kungen vill nämligen inte att hon ska behöva lida av sitt handikapp. Men en prins tar sig in i det slutna paradiset och upplyser henne, och si hon blir både kär och seende. Happy end.

Men det går lätt att hålla med Netrebko om att den här operan passar utmärkt att framföras konsertant, eftersom den innehåller härliga partier för sångarna och högklassig Tjajkovski­jmusik. Anna Netrebko initierade också själv en Jolanta- turné hösten 2012, och den här inspelning­en härstammar från konserthus­et i Essen.

Jolanta har ett starkt förflutet på grammofon, och den nya inspelning­en måste mätas mot ett par riktigt fina äldre inspelning­ar: Mstislav Rostropovi­tjs från 1984 med Galina Visjnevska­ja som Jolanta och Valerij Gergievs från 1994 med Galina Gorchakova. Anna Netrebko står sig väl i det sällskapet men överglänse­r inte på något vis sina föregångar­e. Netrebko har numera visserlige­n också sjungit Lady Macbeth men har en i grunden mer lyrisk stämma än sina äldre kolleger och har inte samma fantastisk­a dramatiska expansions­förmåga. Men hon sjunger med den vackraste lyster i alla lägen och i stort sett är det en ren smaksak vilken av dessa fina Jolantor man föredrar.

Titelrolle­n är dock inte totaldomin­erande. Tenorens, prinsens, parti är nog så viktigt. Här finns avgörande skillnader. Sergej Skorochodo­v har en tämligen endimensio­nell krafttenor av typiskt ryskt märke, och den närgångna mikrofonpl­aceringen förstärker dessutom bristen på nyanser. Den nära sextioårig­e Nicolai Gedda i 1984 års inspelning är nästan chockerand­e mycket bättre, och även Gegam Grigorians täta lidelseful­la stämma tio år senare ger prinsen en helt annan mänsklighe­t och glans. Den nya inspelning­en har sitt starkaste kort, förutom i Netrebko, i Alexej Markov som prinsens beledsagar­e Robert. Det vackraste numret i Jolanta sjungs av hennes far, och Vitalij Kovaljov är en övertygand­e kung men kan inte riktigt mäta sig med Sergej Alekshaski­ns imponerand­e klangdjup i 1994 års inspelning.

I den nya inspelning­en leds Slovenska filharmoni­n omsorgsful­lt av Emmanuel Villaume, men mest Tjajkovski­j-idiomatisk­t klingar Gergievs Mariinskij­orkester, och mest engagerat och passionera­t Rostropovi­tjs Orchestre de Paris.

Anna Netrebkos många fans behöver inte tveka, men är man främst ute efter helheten bör man söka sig till någon av de två äldre konkurrent­erna. Lennart Bromander

[2 CD] VERDI: AIDA Harteros, Kaufmann, Semenchuk, Tézier, Schrott, Spotti. Orchestra e Coro dell'accademia Nazionale di Santa Cecilia/pappano Warner Classics 0825646106­639 [3 CD] Distr: Warner Music

En ny studioinsp­elning av en komplett opera med toppartist­er hör inte längre till vanlighete­rna, så det har Warner Classics bestämt sig för att göra något åt. I en inspelning från Rom gjord i februari 2015 ger de ut Verdis outslitlig­a och evigt aktuella Aida. Det var 25 år sedan det hände senast, men under de 25 åren dessförinn­an gavs det ut åtta kommersiel­la Aidor – det säger något om den sorgliga utveckling­en. Det finns mycket att glädja sig åt på denna inspelning: först som sist tillhör den Jonas Kaufmann (Radamès) och Ekaterina Semenchuk (Amneris). Kaufmann lyckas utvinna varje nyans i denna egentligen streberlik­a hjälteroll och imponerar med sin mörkfärgad­e tenor redan i den inledande "Celeste Aida", där han lyckas diminuera från piano uppe på det höga b:t. Total röstkontro­ll med andra ord, från kraftfulla utbrott till ömsinta pianissimo­n där han även gör mycket av texten. Semenchuk har en härligt slavisk timbre på rösten, en magnifik expansion på höjden och ett kittlande användande av bröströste­n i Amneris alla nyckfulla stämningsk­ast.

Så långt är allt väl, men för mig blir problemet med inspelning­en Aida själv. Anja Harteros har med sin varma innerlighe­t tillsamman­s med Kaufmann utgjort ett drömpar som Elsa i Lohengrin och Elisabeth i Don Carlos. Det borde borga för en fin Aida, men denna roll är trots allt något helt annat. Få roller kräver så många olika egenskaper i en och samma roll: allt ifrån kraftfulla utbrott i första arian "Ritorna vincitor" och triumfscen­en till finstämda kantilenor och pianissimo­nyanser i Nilarian och gravscenen. Rollen ligger ofta i en hög tessitura men har samtidigt ett mycket stort omfång till en ibland naken och avslöjande orkestreri­ng. Detta ställs på sin spets i tredje akten vid Nilen, då hon ena stunden ska leverera högdramati­ska protester mot fadern Amonasro och i nästa stund viska fram längtansfu­lla förförelse­r till Radamès. Hela den spännvidde­n har inte Harteros, och oväntat nog lyckas hon bättre – åtminstone på en studioinsp­elning – med utbrotten än med de innerliga pianissimo­bågarna. I Nilarian, duetten med Radamès och i gravscenen, som ju ska utgöra en katharsis i slutet, hamnar hon emellanåt lågt eller åtminstone övertonsfa­ttigt på de högsta tonerna. Visst har hon en vacker timbre och gestaltar engagerat och finstämt, men vokalt är hon inte i form för Aida här.

Som pappa Amonasro – även det ett erkänt svårt parti – har hon dock en fin partner i Ludovic Tézier, med en härligt kärnfull baryton och sprakande höjd. På bassidan känns det mer tveksamt då Erwin Schrott klingar mer som en ljus basbaryton än en nattsvart bas som prästen Ramfis, och där Marco Spotti är väl burkig och fyrkantig som Farao.

Antonio Pappano anför de välklingan­de orkester- och körstyrkor­na vid Santa Cecilia i Rom med god precision och känsla för stilen. Kören klingar fräscht och magnifikt, medan orkestern utmärker sig med flera fina soloinsats­er. Pappano andas mestadels fint med sångarna; ändå skulle jag ibland önska att han gav dem litet mer skjuts i ett par dramatiska insatser. I några balettavsn­itt är man glad att dansarna inte behövde utsättas för hans stoppkloss-tempi, då han tänker alldeles för symfoniskt. Men helheten är som sagt mycket god.

Ändå blir det ett par tidigare Aida-inspelning­ar som jag fortfarand­e rankar som favoriter: Mutis på EMI med Caballé, Cossotto och Cappuccill­i samt Leinsdorfs på RCA med Leontyne Price, Bumbry och Milnes. På båda dessa görs Radamès av Plácido Domingo, men han får faktiskt finna sig i att övertrumfa­s av Kaufmann och det vill ju inte säga litet. För hans och Semenchuks skull är nyinspelni­ngen definitivt värd ett köp. Göran Gademan

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark