Dvd-tips

WEINBERG: DIE PASSAGIERIN Breedt, Kelessidi, Saccà, Rucinski, Doneva. Wiener Symphoniker, Prague Philharmonic Choir/currentzis Regi: David Pountney Scenografi: Johan Engels Arthaus Musik 109079 [2 DVD] Mieczysław Weinbergs opera Die Passagierin väckte sensation när den uruppfördes vid festspelen i Bregenz sommaren 2010. Då hade den polskjudisk-sovjetiske tonsättarens opera legat ospelad i fyrtio år. Varför är svårt att förstå eftersom det så uppenbart handlar om ett mästerverk. Det hade redan Dmitrij Sjostakovitj konstaterat i ett utlåtande 1974.

Den tjugoårige Weinberg flydde vid krigsutbrottet 1939 från Polen till Sovjetunionen, där han var verksam fram till sin död 1996. Han fick alltså aldrig uppleva något framförande av detta sitt otvivelaktigt främsta verk. Det fick däremot Zofia Posmysz, som skrivit den roman varpå operan baseras och som bygger på hennes erfarenheter av att ha överlevt tre år i Auschwitz sedan hon gripits som medlem i den polska motståndsrörelsen.

Den här dvd-utgåvan gjordes i Bregenz av David Pountneys originaluppsättning, som sedan också framfördes på ENO i London, Teatr Wielki i Warszawa och Teatro Real i Madrid. Nya uppsättningar har gjorts i Karlsruhe, Frankfurt, Houston och Chicago. Det första svenska framförandet är hett efterlängtat.

Weinberg lyckas i Die Passagierin med det osannolika att i operaform tematisera erfarenheterna av Förintelsen och Auschwitz. Något han gör med en saklighet, värdighet, medkänsla och en musikmoralisk fingertoppskänsla som är djupt beundransvärd. Pountney omsätter denna känsla sceniskt vida skickligare än den alltför respektfullt ängslige regissören till den uppsättning i Karlsruhe som jag såg live och berättade om i OPERA 3/13.

Ramhandlingen utspelar sig kring 1960 på en passagerarbåt på väg till Brasilien med en nytillträdd tysk ambassadör och dennes maka Lisa. Hon har varit lägervakt i Auschwitz, vilket hon hemlighållit för sin man. Bland de andra passagerarna känner hon igen en kvinna, Martha, som hon trott sig ha skickat i döden i lägret. Scenerna på båten äger rum på ett upphöjt plan, där allt är vitt. Under däck utspelar sig retrospektivt huvuddelen av dramat. Här är färgnyanserna mörkare och ljuset dunklare. Weinbergs musik är aldrig grotesk eller bitter, den uttrycker med seismografisk känslighet ett osentimentalt medlidande med de drabbade människorna och tecknar de olika fångarna som individer och inte ett kollektiv. Ss-vakternas brutalitet tecknas med naken saklighet utan groteskeri.

Den dramatiska höjdpunkten är nästan outhärdligt stark. Marthas älskade, en violinist som också är fånge, beordras att spela en vulgär vals, kommendantens favoritmusik. I stället spelar han i trots Bachs Chaconne ända tills man rycker från honom violinen och trampar sönder den, medan han själv skickas till gaskamrarna. Oändligt vacker är däremot den scen där de olika kvinnliga fångarna på respektive språk längtansfullt sjunger om sina hemländer.

Michelle Breedt tolkar trovärdigt Lisas kluvna personlighet – hon är alls inget entydigt monster trots sin Ss-tillhörighet. Elena Kelessidi som Martha liksom de andra fångarna gör gripande insatser – det här är ett verk som oundvikligen får alla medverkande att lyfta, det intrycket gav också uppsättningen i Karlsruhe.

Teodor Currentzis och Wiener Symphoniker träffar perfekt tonen av lidelse och saklighet. Lennart Bromander STRAUSS: ELEKTRA Brimberg, Levonen, Tobiasson, Lander, Kyhle. Norrlandsoperans orkester/gamba Regi och scenografi: La Fura dels Baus/carlus Padrissa Unitel Classica 731808

Det mest spektakulära evenemanget under Umeås kulturhuvudstadsår 2014 bör ha varit den grandiosa utomhusuppsättningen av Strauss Elektra. Den iscensattes av den ryktbara katalanska gruppen La Fura dels Baus under dess ledare Carlus Padrissa. Jag var inte där, men av rapporter därifrån att döma var det ett häftigt skådespel. Det förstår man också av den dvd som nu getts ut, men sedd och hörd per dvd blir intrycket naturligtvis mycket

annorlunda än på plats. Det gäller visserligen alla dvd-upptagningar men här troligen mer än vanligt.

Som i alla Fura dels Baus-uppsättningar är det i första hand den yttre effekten som gäller, och det är en storstilat expressiv effekt när Elektra omvirad av en lång navelsträng träder ut ur innanmätet på en jättedocka. Jag antar först naturligt nog att dockan föreställer Agamemnon, men är det verkligen han, undrar jag sedan, för det visar sig att även övriga personager representeras av dockor i gigantformat. Oklarheten i vad dockorna föreställer gör att de brister i representativ eller symbolisk innebörd och reduceras till endast stora och – begripligt nog – svårmanövrerade monster.

Eldar och fyrverkerier ljungar titt som tätt, och intresserat iakttar jag utanverket, medan det blir sämre med näring för ”innanverket”. Sångarna är utstyrda som inför inspelningen av nästa Star Wars-film och har det inte lätt att fylla denna utstyrsel med adekvat innehåll. Särskilt Klytaimnestra är särdeles utspökad, och hon följs ständigt av en lång och slingrande svans av slavar, även när hon ska vara ensam med Elektra.

Sångarna försöker skapa sina scenpersonligheter på vanligt vis men får i denna uppsättning arbeta i ordentlig motvind. Jag gissar dock att dvd:n med sina möjligheter till närbild här har en viss fördel jämfört med liveupplevelsen. Ingela Brimberg är en Elektra med stark profil, medan Susanna Levonen som Chrysothemis och Ingrid Tobiasson som Klytaimnestra har det litet svårare att skapa musikdramatisk karaktär av sina rollfigurer. Särskilt Tobiasson blir alltför låst i sin groteska uppenbarelse. Thomas Lander som Orest ger ett i sammanhanget överraskande vardagligt och hyggligt intryck.

Var orkestern befinner sig förmäler inte dvd:n, men den hörs alldeles utmärkt och musikerna under Rumon Gamba har största heder av sitt arbete. Lennart Bromander VERDI: MACBETH Luci�c,´ Netrebko, Pape, Calleja. The Metropolitan Opera Orchestra and Chorus/luisi Regi: Adrian Noble Scenografi: Mark Thompson DG 0735222 [2 DVD]

Musikaliskt är detta en toppinspelning av Giuseppe Verdis Macbeth. Fabio Luisi leder den excellenta Metorkestern i ett utsökt och fint profilerat Verdispel. Den dramatiska temperaturen, som ju är avsevärd i det här verket, kan visserligen höjas ytterligare, men Luisis omsorg om fraser och puls sviktar aldrig.

Man har också sammanfört de för dagen bästa tänkbara rösterna till de fyra viktigaste rollerna. Željko Luci�c´ har en lätt grynigt rå baryton, perfekt för Macbeths parti, och hans röst är dessutom mycket smidig. I sista aktens monolog kan han till exempel först leverera ett ”feroce” (vild) som jagar kårar efter ryggraden på lyssnaren för att sedan snabbt ställa om till ett underbart fint lyriskt legato. Någon stor skådespelare är han annars inte.

Hörbar publikfavorit är Anna Netrebko som ladyn (folk vrålar högt och länge efter alla hennes soloinsatser). Hon har ju från Mozart och Mimì gått alltmer åt det dramatiska hållet, och hon gör det bra. Suveränt behärskar hon detta inte helt lättsjungna parti och behåller skönklangen i rösten i varenda hårt exponerad ton. Synd bara att hon är utspökad med stor blond peruk och markerad byst, så att hon ser ut som hämtad från omslaget på en gammal Manhattandeckare.

René Pape med sin ädelt lyriska bas har all inre och yttre resning för Banquos roll, och Joseph Calleja, Macduff, sentimentaliserar inte sin aria på dåligt gammalt italienskt manér utan uttrycker sorg och beslutsamhet med vokal dignitet.

Så är det detta med själva insceneringen som sällan entusiasmerar på Metropolitan. Här har man anlitat chefen för Royal Shake-

speare Company Adrian Noble, vilket kan tyckas vara rätt person i en Shakespeareopera. Men resultatet är konventionellt om också välslimmat, och det gäller också scenografin. Riktigt irriterande är häxorna även om de sjunger bra. De är obegripligt nog utstofferade som ett gäng engelska femtiotalsfruar som roar sig med att käckt svänga sina handväskor i takt med musiken.

Ljud och bild är utmärkta, men denna Macbeth hade varit mer till sin fördel på cd än på dvd. Lennart Bromander RAMEAU: LES INDES GALANTES Brahim-djelloul, Arnould, Warnier, Topalovic, van Wanroij, Prato, Dahlin, Berg, Dolié. Les Talens Lyriques/rousset Regi och koreografi: Laura Scozzi Scenografi: Natacha Le Guen de Kerneizon Alpha Classics 710

Nej, en sådan uppsättning som denna skulle väl aldrig kunna nå en svensk operascen. Då tänker jag inte på att det är väldigt mycket naket på scenen, snarare på hur Jean-philippe Rameaus eleganta opéra-ballet i 1736 års version i Laura Scozzis regi har blivit en politisk kritik av sällan skådat slag. Det är alls inte ovanligt att just barockoperor kan ges en aktualitet i högre grad än till exempel 1800-talsoperor. Rameau, liksom hans kolleger, komponerade inte i ett elfenbenstorn. Omvärldsanalysen må ha filtrerats eller anpassats efter vad samhällets elit fann acceptabelt, men den fanns där. I dag gäller det att avkoda den.

Les Indes galantes består av en prolog och fyra entréer. I prologen härskar paradiset under Hébés kärleksfulla överinseende. Vi möter nakna och oskuldsfulla, lyckliga människor. In träder Bellone, krigets gud, med ett följe av soldater, påvar och andra, huvudsakligen patriarkalt anfäktade. Med hjälp av Amour skickas de i väg till les Indes. Detta betydde för Rameau och 1700-talet inte Indien, utan var ett allmänt begrepp för länder utanför Europa. Uppdraget är att undersöka olika inställningar till kärleken.

Första resmålet är Turkiet. Där möter vi flyktingar i garnet på en människosmugglare. I andra entrén, Peru, kanske den starkaste scenen i denna uppsättning, är Inkas guld ersatt av cocablad och knarkkungar som utnyttjar lokalbefolkningen. I Persien, den tredje entrén, får vi ta del av vit slavhandel i kombination med patriarkatets makt inom islam. Slutligen är det USA som drabbas av Scozzis bitska kritik. Lyckliga familjen i ett materiellt överflöd raljeras det med, elegant och intelligent.

Uppsättningen är fylld av detaljer, många av scenerna är starka och innehåller överraskningar, varför alltför mycket inte ska avslöjas. Men Nathan Berg som knarkkungen Huascar i Peru är en prestation utöver det vanliga, både vokalt och sceniskt är han rent explosiv. De flesta solisterna har flera roller. Dominerar gör sopranen Amel Brahim-djelloul (Hébé/fatime/phani), mjuk men stabilt håller hon uppmärksamheten. Judith van Wanroij (Emilie/atalide) har en något mörkare sopran med god bärkraft. Anders J. Dahlin, som av någon anledning endast får biroller på Drottningholm, medan han utomlands får visa vad han kan. Dahlin är utmärkt i alla sina roller (Valère/tacmas/carlos/damon), hans höga tenor och fina frasering är en njutning.

Inget ont om övriga solister, heller inte om dirigenten Christophe Rousset och hans Les Talens Lyriques. Som alltid vet de att göra musiken rättvisa, både dramatiskt och i de mer lyriska partierna. Låt vara att en annan, storartad dvd av samma opera under William Christies ledning (regi Andrei Serban) musikaliskt är strået vassare. Den anbefalls av flera skäl som jämförelsematerial; två vitt skilda uppsättningar, båda fantastiska. Att delar av publiken buar åt Scozzis uppsättning (det är en liveupptagning från Bordeauxoperan 2014) är som det ska. Lika politiskt vass som den är, lika ironisk och lekfull är Serbans. Claes Wahlin

KUNGLIGA OPERAN operan.se Bilj. tfn: 08-791 44 00

Puccini La Bohème: 28/2, 13/4.

Debussy Pelléas och Mélisande: 19/3 premiär, 22, 29/3, 1, 10, 15, 19, 23/4.

Verdi Falstaff: 2/4 nypremiär, 6, 8, 12, 14/4.

Mozart Don Giovanni: 7, 16, 22, 28/4.

Mozart Così fan tutte: 24, 26, 29/4.

Mozart Figaros bröllop: 27/4.

Börtz Medea: 26/2.

Wagner Parsifal: 27/2 nypremiär, 5, 13, 17, 25, 28/3. GÖTEBORGSOPERAN opera.se Bilj. tfn: 031-13 13 00

Gershwin Crazy for you (musikal): 24, 25, 28/ 2, 2, 3, 4, 5, 9, 10/ 3.

Puccini Madame Butterfly: 27/ 2, 6, 13, 17, 20, 24, 26, 28, 30/ 3, 1, 6, 16, 19, 22/4.

Thomas Hamlet: 9/4 premiär, 15, 17, 20, 23, 27/4.

Verdi Macbeth: 30/4 nypremiär. MALMÖ OPERA OCH MUSIKTEATER malmoopera.se Bilj. tfn: 040-20 85 00

Elton John Billy Elliot (musikal): 4, 5, 6, 11, 12, 13, 18, 19, 20, 29, 30/3, 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8, 10, 14, 15, 16, 21, 23, 24, 30/4.

Loewe My Fair Lady (musikal): 18/2 premiär på Helsingborgs stadsteater, på Malmö Opera 24/2, 25, 26, 27, 28/2.

Almqvist Drottningens juvelsmycke (sångspel): 5/3 premiär, 12, 19, 23, 26, 31/3, 9/4.

Verdi Maskeradbalen: 26/3 premiär, 31/3, 9, 12, 17, 22, 27/4.

16/4 TOSCA Puccini. D: Frank. Gheorghiu, Kaufmann, Terfel. Direktsändning från Wiener Staatsoper.

20/4 PERSÉFONE Stravinskij. D: Currentzis. Blanc, Groves. Föreställning 11/7 2015, Festivalen i Aix-en-provence.

En sorglustig historia som Frun nyligen fick sig till livs av en god vän: Strax efter vår tideräknings början spelade jag på en masterclass som leddes av den oförlikneliga och elegante franske barytonen Gérard Souzay. Lång och gänglig, lite för blank i ansiktet och med ett tilltal till sin omgivning som var sprunget ur adertonhundratalet, lotsade han oss genom den franska mélodie-litteraturen under en på alla sätt het vecka på den svenska landsbygden. Ständigt mycket vänlig, men med en gammaldags distans, avslutade han alltid eftermiddagarna helt utmattad. Très fatigué.

Han framstod som en vingskjuten fågel tre meter från flygeln. Alltid säker på sin uppgift medan han arbetade, men när ljuset slocknade visste han inte längre hur han skulle vara, eller vad som skulle hända. Där han stod mitt på golvet med händerna hängande utefter sidorna och väntade på att någon skulle köra honom någonstans eller föra honom till en restaurang eller konversera honom hördes han sucka ”I feel so lonely”, så pass högt att jag skulle höra.

Reportern på lokaltidningen var inte nådig efter Souzays romanskonsert i stadens skolaula. I termer av ”och sen släppte han ut olika franska ljud ur sin runda lilla mun” gjorde journalisten hårt ner honom och hans konst. För att ytterligare understryka hur bisarr hans konsertupplevelse hade varit, och det fanns annat som var viktigare, pryddes tidningssidan av en liten bild på Souzay samt en jättebild av ett bord belamrat med läskflaskor och en kvinna stående bakom bordet. Bildtexten löd ”och i pausen serverade Siv Johansson förfriskningar”. Det förvånade mig nästa dag att en man så van vid uppvaktningar, hedersutnämningar och stora blomsterfång fäste så stor vikt vid omdömet i en publikation med femtusen prenumeranter nära polcirkeln.

Alla smusslade med tidningen och undvek i det längsta att översätta. Jag hoppas att allas vår Chevalier de la Légion d´honneur aldrig fick veta vad som pågick.