Bayr

Årets festspel i Bayreuth ägde rum innanför en säkerhetsring av polisavspärrningar och säkerhetskontroller. Rädslan för attentat hade nått den annars så sömniga staden och publiken fick i god tid tillsänt en mindre PM med alla förhållningsregler – för pressbiljetter ytterligare ett ark instruktioner.

Undantagstillstånd rådde även runt den nya uppsättningen av Parsifal – men av mer konstnärlig art. Det började med att Jonathan Meese, en av tysk kulturs mest bökiga konstnärer och performanceartister, portades som regissör, med angivande av kostnadsargumentet. Många anade i stället festspelsledningens oro för vad Meeses ymniga användande av nazikitsch skulle kunna ställa till med. Strax före premiären hoppade dirigenten Andris Nelsons av. I efterföljande kommentarer riktades kritik mot Christian Thielemann som en lite för allsmäktig musikalisk ledare för festspelen. Tjänsten är ju nyinrättad och luften verkar ha blivit för tunn för Nelsons och hans kollega Kirill Petrenko som i sin tur hoppat av Nibelungens ring.

Som ersättning för ett provokativt spektakel av Meese fick Bayreuthpubliken hålla tillgodo med en uppsättning som nog inte kommer att platsa i festspelens Hall of Fame. Skådespelaren och regissören Uwe Eric Laufenberg dammade av ett koncept som ursprungligen skulle ha ställts på scen i Köln. Som dirigent fick Hartmut Haenchen, en kapellmästare av den gamla skolan, göra sin Bayreuthdebut.

Helhetsgreppet är lovande. Laufenberg förlägger handlingen till ett nergånget kloster i ett nutida Mellanöstern. Här öppnas en intressant snittyta, förlagd till ett geografiskt område som stått vagga för de abrahamitiska religionerna, men som i dag är platsen för motsättningar, förföljelse och krigsvansinne. Med andra ord ett givet stoff för ifrågasättande av operans budskap om frälsning genom medlidande.

Problemet är avsaknaden av en scenisk berättelse. I stället staplar Laufenberg klichéerna. Det är som om han inte förmår att sortera och välja bland infallen, personregin går på tomgång. Banaliteterna börjar redan under förspelet, då vi möter en grupp flyktingar som körs bort av en grupp tungt beväpnade kommandosoldater (amerikaner?) som sedan återkommer på sin mission under spelets gång. I slutet bevittnar vi en ekumenisk happening, där representanter för nämnda religioner slänger symbolerna på hög för att befriade från sina ok gå ut i världen (Kundry forslas ut i en rullstol).

Däremellan har andra akten presenterat Klingsor som storsamlare av kors. En våning ner tas Parsifal emot i ett hamam med slöjförsedda kvinnor, straxt demaskerade som badflickor som glatt plurrar runt i bassängen med vår hjälte.

Videoinstallationerna inte att förglömma – vi kastas ut i världsrymden under första aktens mellanspel, med bara stjärnorna som sällskap. Sista aktens video exponerar upplösta ansikten av rollfigurer – och Wagner själv som sänks ner i vattenbad. Det händer inte ofta (men så är fallet här) att man önskar att en annars utmärkt scenografi av Gisbert Jäkel hade fått härbärgera en helt annan regi. Laufenberg befinner sig på mils avstånd från den förra uppsättningen på gröna kullen, där Stefan Herheim tolkade handlingen genom tysk modern historia, eller Christoph Schlingensiefs tidigare mer konstnärliga installation.

2 Premiär 25 juli, besökt föreställning 24 augusti 2016. Dirigent: Hartmut Haenchen Regi: Uwe Eric Laufenberg Scenografi: Gisbert Jäkel Kostym: Jessica Karges Ljus: Reinhard Traub Video: Gérard Nazari Solister: Klaus Florian Vogt, Georg Zeppenfeld, Ryan Mckinny, Gerd Grochowski, Elena Pankratova, Karl-heinz Lehner. www.bayreuther-festspiele.de

Räddningen – die Erlösung – kom bokstavligen talat från orkesterdiket, kören och sångarna. Hartmut Haenchen tog med sig ett yrkesliv av gediget musicerande och vid den besökta föreställningen hade samspelet med orkestern hunnit sätta sig. Transparens och en noggrant uppbyggd dynamik påminde inte så lite om den tidigare mentorn Pierre Boulez.

På scenen dominerade Georg Zeppenfelds Gurnemanz. Det är sällan man hör texten så tydligt. Hans deklamation och varma, helt egaliserade basklang gjorde rolltolkningen till en scenisk frizon. Klaus Florian Vogt är inte idealisk för titelrollen. Hans egenartade tenor, som passar så bra i andra Wagnerroller fick inte tag i mellanregistret, med otydlig textning och en del falsksång som resultat. Elena Pankratova gjorde rolldebut i Bayreuth, sångligt tvärsäker och med stark närvaro, vilket behövdes då hon långa delar lämnades ensam på scenen i andra akten, alltmedan Parsifal ägnade sig åt klädbyten. Mot bakgrund av den suveräna kören gjorde Ryan Mckinny och Karl-heinz Lehner solida