Det går an

Det var alldeles självklart att bila till Läckö Slott för att se Daniel Fjellströms nykomponerade opera Det går an efter Carl Jonas Love Almqvists novell från 1839. Här möttes vi av de två huvudpersonerna: den kavata glasmästardottern Sara Videbeck och den ståtlige sergeanten Albert. Almqvist var en fin miljöskildrare och han har också fångat åtskilligt av sin samtidsatmosfär och beskrivningen av det unga parets resa genom det mellansvenska landskapet under en julivecka på 1830-talet. Färden går från Stockholm till Lidköping, först med ångbåten Yngve Frey över Mälaren och därefter med hästskjuts. Almqvists novell orsakade på sin tid stor skandal genom att den skildrade en emanciperad yrkesarbetande kvinna som inte ville gifta sig men som kunde tänka sig ett samboförhållande.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Läckö Slott och Operaverkstan på Malmö Opera, vars konstnärliga ledare Maria Sundqvist svarar för librettot. Hon har gjort ett styvt jobb och låter Almqvists text komma till tals genom en lätt språklig modernisering.

Den maritima miljön skildras i musiken, men också i Linus Fellboms stilrena scenografi – fonden på borggården var täckt av en spegelblank yta som påminner om glas. Här skildras både båtresan och den mer landfasta miljön. Genom liv och rörelse i en fin personregi lyckas Fellbom teckna kärnfulla porträtt. Fin hjälp har han också av kostymören Anna Ardelius, vars haute couture-dräkter i stram svartvit skala lyfter fram några dalkullor i Rättviksdräkten, fast i fel färgställning, men som också skildrar de sociala klasskillnaderna.

Daniel Fjellströms musik är illustrativ och ibland påminns jag om Benjamin Britten, som i ett mellanspel och i slutscenen. Detta är den 33-årige Fjellströms andra opera och han verkar vara skapt för att komponera musikdramatik. Frida Engström (Sara Videbeck) har fått ett glasmästartema som löper genom hela operan. Medan Carl Ackerfeldts Albert initialt skildras lite stramt militäriskt med marschklanger, trumpet och virveltrumma. Men ju längre fram vi kommer på resan, desto mjukare blir hans klanger. Magnifikt är kärleksparet i sin vokala och sceniska expressivitet. Samtidigt finns det en lågmäldhet i tonspråket som berör, t.ex. Saras berättelse om hennes avlidne far som söp och så småningom även hennes mor.

Det är Frida Engström som med sin höga och täta sopran ger liv åt Sara Videbeck. Klippt och skuren för Albert är Carl Ackerfeldt, vars lyriska kavaljersbaryton klingar fritt i den utmärkta akustiken på borggården. Det här var hans sista barytonroll före röstfacksbytet till tenor.

Några sångare – Karl Peter Eriksson och Jonatan Lönnqvist – står inte att känna igen, de gör pregnanta krumelurer i marginalen som baronerna Mörck och Stjerne. Men också den alltid sceniskt så närvarande Monica Danielson, Saras moster, som missar båtavgången i Stockholm.

Allt leds med säker hand av dirigenten Simon Phipps, tillika konstnärlig ledare, som håller ihop de intrikata ensemblerna och får Fjellströms tonspråk att blomma ut.

FJELLANDER: DET GÅR AN

Urpremiär den 9 juli, besökt föreställning 16 juli 2016. Dirigent: Simon Phipps Regi och scenografi: Linus Fellbom Kostym: Anna Ardelius Ljus: Markus Granqvist Koreografi: Lars Bethke Solister: Frida Engström, Carl Ackerfeldt, Johan Wållberg, Monica Danielson, Lisa Carlioth, Fredrik af Klint, Karl Peter Eriksson, Mette af Klint, Jonatan Lönnqvist, Jenny Hertzman, Erik Rosenius, Johanna Wallroth, Helena Magnusson, Emma Sventelius.