Kär

OCH GALEN

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar att sägas igen – det som Vadstena-akademien har gjort för operakonsten under alla år går inte att överskatta. Detta oupphörliga letande, experimenterande, forskande och nyskapande ifrågasättande kring alla operakonstens aspekter är sannerligen helt unikt. Vadstena-akademiens kultur- och konstmoraliska hållning är beundransvärd, vilket än en gång framgår av sommarens repertoar.

Uppsättningen Kär och galen består av två operor: Giovanni Paisiellos Nina och Pietro Morandis Comala och är resultatet av ett stort anlagt femårigt forskningsprojekt, Performing premodernity. Genom att kombinera akademisk och konstnärlig forskning undersöker man den förromantiska operan under andra hälften av 1700-talet och därigenom bidrar man till en vitalisering av dagens historiska uppförandepraxis. I år sammanfaller det också med 200-årsjubileet av Paisiellos död.

I båda operorna är centralgestalten en kvinna som får ett psykiskt sammanbrott. Nina blir ”galen” när hon tror att hennes älskade Lindoro har dött i en duell med en man som Ninas far har valt ut åt henne. Men när det visar sig att Lindoro endast blev sårad och återvänder genomgår Nina en snabb rehabilitering med lycklig återförening som happy end. Comalas slut är däremot bokstavligen tragikomiskt, hon dör av glädje. Det är som alltid i Vadstena en ung men redan mycket driven ensemble som tar sig an dessa förromantiska 1700-talsrariteter. Nåja, raritet är väl inte Nina. I en utvidgad tvåaktsversion har operan tillsammans med Paisiellos mest kända opera Barberaren i Sevilla (trettio år före Rossinis) funnits med i utkanten av repertoaren, inte minst har den vunnit spridning genom en påkostad dvd från Zürichoperan, där Cecilia Bartoli excellerar i uttrycksfullt vansinne.

I Vadstena spelas den ursprungliga enaktsversionen bestående av framför allt soloarior. Saara Rauvala i titelrollen är idealisk med en redan fullödig och rik timbre, samtidigt smidig och välegaliserad. Hennes galenskap gestaltad som en lek med ett par röda skor blir ett rörande sorglustigt drama i sig. Den ångestfyllda fadern har en stor aria som sannerligen inte kan göras med större vokal och dramatisk kraft än den som Hannes Öberg utvecklar. Nils Gusténs läckert och smekande bas gör att man önskar att Ninas vänlige övervakare Giorgio hade tilldelats flera solonummer för att bara nämna ett par i en fullfjädrad ensemble.

Regissören Deda Cristina Colonna utforskar och gestaltar tidens skådepelarmässiga traditioner. Den snygga och enkla scenbilden av Ann-margret Fyregård består av ringlande trägångar, vilket ger ett dynamiskt intryck. Dock blir den lätt koreograferade

gestiken något enahanda i Nina, medan den i Comala fungerar betydligt bättre. Det hela blir stillastående och frånvaron av den utvidgade versionens ensembler gör Nina dramaturgiskt passivt. Jag undrar om man ändå inte kan få ut mer av dess dramatiska och psykologiska potential utan att falla ur den avsedda tidstrogna uppförandestilen.

En veritabel raritet är däremot den märkliga korta tvåaktsoperan Comala av Pietro Morandi, en kompositör vars karriär var betydligt mer blygsam än världskändisen Paisiellos. Comala visar sig i sin anspråkslöshet vara ett originellt verk där de förromantiska vindarna blåser friskare och bistrare än i den borgerligt idylliska miljö där Ninas kärlekspsykos utspelas. Librettot är av ingen mindre än Ranieri de´ Calzabigi, som tidigare försett Gluck med texter till reformoperor som Orfeus och Eurydike.

Handlingen, som kommer från Ossians sånger, utspelas under en enda månbelyst natt i de vilda skotska högländerna. Den får must och färg av Morandis för tiden avancerade sånglinjer och en originell och dramatisk orkestrering. Comala väntar på att hennes älskade Fingallo ska återvända från slagfältet i ett krig mot romarna. Hon har onda aningar om att han har stupat, vilket falskeligen bekräftas av Idallano som älskar Comala. När Fingallo lyckligt återvänder från kriget blir glädjechocken så stor att Comala dör.

Operan är ett monodrama som i sin koncentration kring Comalas psykologiska utveckling kan liknas vid en nutida depressionsdiagnos. Hanna Fritzson, som gjort en minnesvärd tolkning av en modern högexpressiv väntan, nämligen Schönbergs Erwartung, gör även här en engagerande tolkning av Comala. De långa virtuosa dramatiska sångmonologerna framställs med suverän säkerhet. Även om Fingallo uppträder sent i handlingen gjorde Sigrid Vetleseter Bøe med en varm och intensiv mezzo en övertygande tolkning av en roll skriven för en av sin tids stora kastrater. Jens Palmqvist gör med fräsch och smidig tenor full rättvisa åt rivalen Idallano.

Vadstenas experimentverkstad passar dirigenten Mark Tatlow perfekt. Det finns få i svenskt musikliv som med samma entusiasm och kunskap kan förena sökandet efter stiltrogenhet med frisk respektlöshet. Här sitter musikerna i två rundlar och dirigenten sitter vid sidan om utan att ta del i musicerandet, ett i sanning ovanligt men konsekvent experiment – de musiker som på 1700talet spelade t.ex. Mozarts operor skulle troligen inte kunna följa en nutida stiltrogenhetsdirigent överhuvudtaget. Det man eventuellt förlorar i kadaverdisciplinär precision tar man igen med råge med demokratisk och vital spelglädje.

KÄR OCH GALEN PAISIELLO: NINA MORANDI: COMALA

Premiär 22 juli, besökt föreställning 25 juli 2016. Dirigent: Mark Tatlow Regi: Deda Cristina Colonna Scenografi och kostym: Ann-margret Fyregård Ljusdesign: Anna Wemmert Solister i Nina: Saara Rauvala, Jens Palmqvist, Hannes Öberg, Hanna Fritzson, Nils Gustén, Gustav Ågren. Solister i Comala: Hanna Fritzson, Elísabet Einarsdóttir, Jens Palmqvist, Sigrid Vetleseter Bøe, Gustav Ågren.