Holländaren

Den f lygande

Samma dag som Den flygande holländaren hade premiär på Opera på Skäret i Bergslagen sändes operan i en radioöverföring från Bayreuth. En kraftigt chevroterande Senta i etern lurade en bekant till mig att tro att det var en utsändning från Skäret. ”De har väl inte lyckats få tag på en skaplig sopran”, menade han. Men som bekant är ju inte allt guld som glimmar. Medan det ärevördiga Bayreuths Senta ylade som ett utryckningsfordon var det denna sommar i en trälada i Kopparberg en Senta av yppersta klass stod att finna.

Den unga norska sopranen Elisabeth Teige är ett verkligt lyckokast. Redan de inledande pianissimona i spinnscenen skvallrar om en vacker timbre och en rak kontrollerad sopran. Den vokalt knöliga balladen och de stora konfrontationerna i andra akten bemästrar hon suveränt och med glansfull höjd. Teige är redan inbokad som Senta i Frankfurt, efter att ha gjort rollen i Oslo, (där hon även ska sjunga Fidelio) och tycks befinna sig precis i början av sin karriär.

Den flygande holländaren från 1843 är Richard Wagners första mogna opera och bygger på en text av Heinrich Heine som i sin tur är baserad på en legend om oceanernas Ahasverus, havens vandrande jude, som en gång vart sjunde år tillåts komma i land för att se om någon kvinna är beredd att ge honom sin frälsande famn. Verket, som på sin tid blandade gammalt och nytt i tysk operatradition, knyter an till dåtidens faiblesse för skräckromantik och Senta kom att bli den första i raden av wagnerska kvinnogestalter som gör sin egen offerdöd till kärlekens högsta dygd.

Någon nytolkning eller på annat sätt apart läsart kan man knappast spåra i Sten Niclassons regi. Det är en hederligt traditionell uppsättning med lätt modifierad tidsram. Melodin på Skäret tycks vara att tillhandahålla standardoperor för en bred publik, presenterade i någorlunda ”verktrogna” uppsättningar utan att för den skull vara dammiga eller torftiga. Det är gott och väl så.

Niclasson – som även basar över verksamheten på Skäret – har förlagt handlingen till en norsk fiskeby under mellankrigstiden. Livsvillkoren är hårda och det allestädes närvarande havet piskar sina saltstänkta vågor med ödesmättad frenesi. Traktens matroser sliter med att landsätta en jolle när plötsligt två blodröda segel skjuter upp över kajkanten. Enkelt men isande effektfullt i Sven Östbergs sparsamma scenografi.

Under den av Svenska Kammarorkestern och den unge tyske dirigenten Michael Balke flott framförda uvertyren med dess agiterade bleckfanfarer (jag förbluffas över Örebroorkesterns höga nivå) projiceras i fonden rörliga bilder på ett brusande hav.

Senta sitter redan som liten flicka och glor storögt med sin amma Mary i boken om Den flygande holländaren. Barndomsintryck som i vuxen ålder leder till vad som i dag med en psykiatrisk terminologi skulle betecknas som psykos och suicid.

I spinnscenen stickar traktens kvinnor lusekoftor som hissas upp och ner i en ställning medan Senta i ljust sommarlätt i den berömda balladen, tillika operans dramatiska epicentrum, skrämmer slag på sina medsystrar med sina mörka profetior och sin självpåtagna förutbestämmelse.

Det är överlag mycket hög nivå på sångarensemblen i denna välgjorda uppsättning som även pryds av Anna Kjellsdotters vackra kostymer i vad som tycks vara norsk folklore.

Den amerikanske barytonen Thomas Hall gör en konturskarp holländare i mörk läderrock, vars demoni dock lätt hamnar i skuggan av den självlysande Teige. Han köpslår om dotterns öde med Sentas far Daland, en jovialisk skeppsredare och fabriksägare vars fryntliga tongångar vackert och klangfullt sjungs av Jens-erik Aasbø, en ung norsk bas man vill höra mer av. Den danske tenoren Magnus Vigilius som Erik, Sentas förutbestämde fästman, får sin värld grusad och anför med stor närvaro och vokal intensitet utsiktslöst sina tvivel mot de plötsligt omkastade spelreglerna. Hur sätter man stopp för besatthet är frågan.

Ett utropstecken också för tenoren Markus Pettersson, vars sjömanssång klingar avklarnat och skönt när jollen är på plats.

WAGNER: DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

Premiär 30 juli, besökt föreställning 4 augusti 2016. Dirigent: Michael Balke Regi: Sten Niclasson Scenografi: Sven Östberg Kostym: Anna Kjellsdotter Ljus: Kevin Wyn-jones Solister: Elisabeth Teige, Thomas Hall, Jens-erik Aasbø, Magnus Vigilius, Susanna Sundberg, Markus Pettersson.