Puritanerna
Annilese Miskimmon är i dag chef för Den Jyske Opera i Århus och från hösten 2017 övertar hon samma position vid operan i Oslo. Hon är dock född och uppvuxen på Nordirland, och med den bakgrunden kan inget vara mer naturligt än att hon ville få chans att sätta upp Vincenzo Bellinis Puritanerna. Den utspelas i England på Cromwells tid, och den politiska bakgrunden till operans handling är den oförsonliga maktstriden mellan protestanter och katoliker, något som också präglat regissörens familjehistoria. Hon minns själv från barndomen skräcken inför orangeordens hotfulla marscher, och inom denna ännu aktiva orden hyllar somliga fortfarande Cromwell, som för trehundra år sedan beordrade massmord på irländska katoliker. På Nordirland av i dag är det religionsinfekterade inbördeskriget i England på 1600-talet inte i första hand historia utan ett levande minne.
Helt logiskt är utgångspunkten för Miskimmons uppsättning 1973, ett år från den värsta tiden av strider mellan IRA och den engelskprotestantiska överhögheten på Nordirland. Då utspelar sig upptakten till hennes uppsättning, och det är egentligen bara klädedräkterna som behöver moderniseras litet, allt annat är sig likt från Cromwells tid. Leslie Travers scenografi är av det mer diskreta slaget och förhåller sig neutralt till både 1653 och 1973.
1973 års Elvira, som vi ser redan under förspelet, är dotter till en av protestanternas ledare, medan den hon älskar, Arturo, är katolik. Snabbt glider vi dock tillbaka till 1653, och klädedräkterna blir snabbt trehundra år äldre. Den moderna Elvira, som ju inte tar ton i operans inledning, blir kvar som stum men engagerad iakttagare av skeendet. I sista akten kastas vi fram till 1973 igen, varvid den historiska och den moderna Elvira glider samman. Miskimmons slut är mer pessimistiskt än Bellinis. Puritanerna hinner skära halsen av Arturo, och man får anta att den arma Elvira kommer att förlora förståndet ytterligare en gång efter ridåns fall.
Det här är ett högst relevant och tänkvärt sätt att aktualisera en opera som Puritanerna. Miskimmons tolkning får dessutom tyngd genom att hon så påtagligt vet vad hon talar om.
Uppsättningen har gjorts i samarbete med Welsh National Opera, där den hade premiär hösten 2015. I Århus visades den dock endast tre gånger.
Elvira är operans absoluta centralgestalt och en roll enbart för extremt avancerade sopraner. Henriette Bonde-hansen har bland annat i Lucia di Lammermoor och Semiramis visat att hon har den rätta kapaciteten. En litet seg startsträcka gör mig först orolig, men i den viktiga andra akten är allt under kontroll. Operans hjärtpunkt är den långa vansinnesscenen, där Bonde-hansen excellerar i subtil messa di voce, underbara långa linjer i pianissimo och andra finesser, allt i känslans tjänst. Det är förföriskt vackert.
Arturo är givetvis tenor, och Bellini har lagt detta parti svårbemästrat högt och bland annat fogat in ett orimligt högt f. Leonardo Ferrando, som var greve Ory på Malmöoperan härom året, gör mer än väl ifrån sig, även om hans höjdtoner knappast kan gälla som vackra. Elviras farbror Giorgio Valton har en rätt stor roll och sjungs mästerligt av Wojtek Gierlach med de skönaste belcantiska basso cantante-linjer. Med mäktig men mer grynig klang är David Kempsters Riccardo rival och fiende nummer ett till Arturo. I det lilla men markanta partiet som änkedrottningen Henrietta framträder Matilda Paulsson.
Tobias Ringborg arbetar hårt för att bibringa Århus Symfoniorkester den rätta pulsen för Bellinis oändligt böljande melodik. Det går i princip utmärkt, men det hörs att detta inte är vardagstoner för musikerna. Premiär 17 augusti 2016. Dirigent: Tobias Ringborg Regi: Annilese Miskimmon Scenografi: Leslie Travers Ljusdesign: Mark Jonathan Koreografi: Kally Lloyd-jones Solister: Henriette Bonde-hansen, Leonardo Ferrando, David Kempster, Wojtek Gierlach, Matilda Paulsson.