GLADA ankan

Hur närmar man sig operetten som genre i dag? Det är både frågan, innehållet och delvis svaret när Kungliga Operan anlitar en folkkär komiker som dragplåster för att ta sig an Franz Lehárs eviga succé Glada änkan från 1905.

En liknande fråga ställdes också vid förra sekelskiftet. Hur skulle operettkonsten kunna leva vidare efter att den blomstrande Suppéstrauss-millöcker-epoken gått i graven med sina upphovsmän på 1890-talet? Glada änkan blev svaret och nytändningen som också kom att lägga grunden för den fortsättningsvis mer sentimentala och jämfört med föregångarna mindre folkliga operettradition, vars främsta exponenter skulle komma att utgöras av Lehárs och Emmerich Kálmáns talrika succéer.

I Ole Anders Tandbergs och Henrik Dorsins fullständigt textreviderade version tycks svaret också delvis ha blivit en anknytning till det franska 1800-talets politiskt dagsaktuella och crazybetonade offenbachiad.

Det finns en tradition numera att låta en operettuppsättning få drag av revy och låta den dras av ett komikerlok som får fart på skrattmusklerna och gör oss mer beredvilliga att svälja originaltextens otidsenligheter. Handlingen i Tandbergs/dorsins version utspelar sig på Kungliga Operan i just detta nu. Huset är i ekonomisk kris. En påbörjad Siegfried-föreställning drabbas av force majeur och måste ställas in. Något som är synd för en skönare bild av sovande valkyrior på klippor och bland fluffiga moln har väl sällan skådats än i Erlend Birkelands scenbild.

Marianne Hellgren Staykovs Veronica (Valencienne) får som hojtande och ilsket besviken Brünnhilde traska nerför klipporna och lämna Wagneroperan som alltså redan går med brakförlust. Man traktar efter något mer publikdragande. Varför inte operetternas operett som säker kassasuccé? Så dras en föreställning igång som handlar om själva instuderingen av Lehárs operett, fyndig med dräpande ordvitsar och bruk av den moderna komikens hela arsenal av språkliga gags och infall, ofta levererade av operachefen Benny Zetterberg, Dorsin själv, som då och då också tar sig diskret musikalisk ton i mikrofonen.

Camille heter här Leif ”Fisken” Hermansson, en festlig Klas Hedlund, chef för det kommersiella produktionsbolaget Fisken & Co, och spralligt kåt på Veronica, tillika operachefens fru, som rusar omkring i full Brünnhildeutstyrsel och låter meddela att vänstra ”inte är hennes grej”.

Hanna Glawari (Elin Rombo) är den överexploaterade programledaren och tv-kändisen som enligt entréarians fyndigt associativa text pjollrar runt i Melodifestivalens alla delmoment, agerar julvärd och ”hellre sjunger operett än Daniel Börtz”. Rombo är en fin komedienne och sjunger sin kända Viljasång vackert och inkännande med en nedsotad jättetrappa som sjaskig fond.

Danilo (Jeremy Carpenter) är demonregissören med erotiskt – och vokalt – sug som driver den vänsterrevolutionära teatern Turbulens i Hökarängen – och i operettens dragplåster nummer ett ”går till pizzerian Maxim, dricker husets vin och häcklar alla svin” i sin krets av hotfulla Afa-aktivister.

Men Hanna och Danilo har träffats tidigare och hyser en ömsesidig, förträngd och obesvarad kärlek över de fejkade klassklyftorna. Samarbetet krackelerar emellertid mellan divan och aktivisten och övergår i grälsjuka i duetten: ”Är man en kulturman får man va en sur man. Store, store regissör”.

Det leks med ordvrängeri och språkliga associationsbanor i sann Povel Ramel-tradition. Dorsin är en språkekvilibrist med publiken och ensemblen fullständigt i sin hand.

Miriam Treichl river ner applådåskor som vokalt magnifik och erotiskt understimulerad chefssekreterare med hopp om socialt avancemang i inlagan ”Meine Lippen sie küssen so heiss”, ur Lehároperetten Giuditta: ”Det sägs att golare har svårt att skaffa polare”.

Det är en mycket fyndig, faktiskt bitvis genial uppsättning som inte heller lämnar skönsången i sticket, uppstagad som den är av en barmhärtig mikrofonförstärkning. Något annat hade inte varit möjligt utan att det uppstått en obalans med den talade dialogen.

Dirigenten Joakim Unander frilägger med engagemang och lust Lehárs ofta sublimt orkestrerade partitur (inledningen till ”Kom i min lilla paviljong” – här: ”Kom i mitt lilla campingtält”) där det löjligt komiska och musikaliskt förförande och oemotståndliga går hand i hand. Bara denna duett adlar musiken i Lehárs operett, där pärlorna ligger på rad.

En operett i dag får och bör tåla mycket. Det är ju så att säga en del av traditionen. Ändå är jag nyfiken på om och hur man skulle kunna närma sig genren på ett mer tidsenligt sätt. Pröva om originalet håller för att mer tas på allvar. Ungefär som operachefen Benny Zetterberg själv uttrycker det inledningsvis: ”Hur kan en operett med grevar och baroner anses vara urmodig, men inte en opera med gudar och valkyrior?” Premiär 21 januari 2017. Joakim Unander Ole Anders Tandberg Erlend Birkeland Maria Geber