FIGAROS BRÖLLOP

Mot bakgrund av den så kallade tyska regiteatern, så är det knappast förvånande att nestorn Peter Stein med Mozarts Figaros bröllop väljer att helt enkelt iscensätta operan så som den är skriven. En gammal hederlig kostymopera således? Njae, nu kan det radikala ibland vara att se bakåt, söka efter vad ett ständigt rådbråkande med en av operalitteraturens mest spelade verk har glömt bort. Vad händer om man följer librettot till punkt och pricka?

För det första vinner iscensättningen i detaljrikedom och konturskärpa. Komedins olika förvecklingar blir tydliga på ett vis som de sällan är. Vi kanske tror det, men det beror inte sällan på att vi kan, eller tror oss kunna, historien så väl att vi inte märker om ett och annat hastas förbi på scenen. Visserligen vore denna uppsättning mer radikal på tyska scener, där kontrasten mot alla försök att bryta sönder operan skulle vara tydligare. På svenska scener spelas Mozart som bekant tämligen traditionellt.

Scenen är ett tittskåp, sovrum, salong och garderob syns när de så ska. Trädgårdens labyrint i sista akten döljer dramats personer för varandra men inte för publiken. Två teman i operans handling är viktiga. Herremansrätten och närheten i tid till den franska revolutionen. Förlagan, Beaumarchais pjäs med samma namn, var betydligt mer politiskt het än vad operan blev. Beaumarchais pjäs spreds snabbt, i London sattes den upp bara ett par veckor efter den franska premiären.

På Malmö Operas scen visar Stein hur kritiken från Figaro, Susanna och andra mot herremansrätten blir allt starkare akt för akt. Parallellt blir bondeklassens representanter alltmer fräcka, de vågar ta sig lite mer frihet scen för scen, vilket syns i gester och kroppsspråk om texten inte räcker till. Om denna uppsättning lyckas ge en nyttig påminnelse om vad för slags opera som Mozart och Lorenzo da Ponte ville skapa, och göra detta tydligt för en publik i dag, så är den musikaliska halten kanske inte av högsta klass, även om agerandet överlag är gott. Igor Bakan i titelrollen må ha styrka och hygglig svärta, men rösten är en smula oslipad och aningen anonym. Då har Kostas Smoriginas som greve Almaviva bättre styrka och en mer auktoritativ baryton. Rebecca Nelsens Susanna är mjuk och samlad, hennes sopran rent intagande. Men bäst är Cherubin, både vokalt och sceniskt. Giuseppina Bridelli gör rollen närmast sprittande och med sin scennärvaro håller hon uppmärksamheten med små medel.

Grevinnan Almaviva, Evgeniya Sotnikova, liksom Charlotta Larssons Marcellina gör båda gott ifrån sig, så även övriga mindre roller. Evan Rogister lockar fram goda klanger ur orkestern. En del överraskande accenter gör också att partituret medverkar till att vi kan se – och höra – vad som dolts under spelkonventionen, den radikala eller bara den gamla konventionella.

MOZART: FIGAROS BRÖLLOP

Premiär 12 november, besökt föreställning 18 december 2016. Dirigent: Evan Rogister Regi: Peter Stein Scenografi: Ferdinand Wögerbauer Kostym: Anna Maria Heinreich Ljus: Joachim Barth Solister: Igor Bakan, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova, Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jacob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren.