STADEN MAHAGONNYS

UPPGÅNG OCH FALL

Bertolt Brechts och Kurt Weills Staden Mahagonnys uppgång och fall från 1930 är en frän satir över omoral och orgiastisk konsumtionskultur i den kapitalistiska världen. Den är på många sätt tidsbunden men ändå kusligt aktuell åttiosex år senare. Det är inte bara den evigt populära Alabamasången som motiverar att den fortfarande sätts upp så pass ofta. Tidigare i höstas gick den upp i Umeå och i november på Köpenhamnsoperan.

Ett problem med Mahagonny är dess rapsodiska dramaturgi. De första två akterna rasar förbi med en mängd sketcher runt det vilda livet i Mahagonny, nöjesmetropolen i öknen, som grundas av tre brottslingar på flykt. För en påhittig regissör ges här möjligheter till grälla och roliga infall av alla de slag. Graham Vicks Köpenhamnsuppsättning är inget undantag. Det är fart och fläkt över de två första akterna. Paul Browns scenografi består mest av mängder av blinkande plakat, banderoller och projektioner. Weills musik pumpar på i frustande fart, briljant men litet enahanda. Dirigenten Julien Salemkour plockar fram skärpa och rejäl stuns hos Det Kongelige Kapel.

Inga individporträtt mejslas ut i Brechts libretto, vilket är en svaghet. Skogshuggaren Jim Mahoney kommer närmast, och han görs fint av Michael Kristensen som i alla fall försöker ge honom litet egna konturer.

Jim begår den i Mahagonny enda oförlåtliga synden att bli utan pengar. Därför döms han till döden och avrättas. Detta sker i den sista akten, och här lyfter också Vicks regi och ger skärpa åt dramat. Folket i Mahagonny har snabbt åldrats, och Jim döms av en härskara oförbätterliga åldringar, som kretsar runt honom beväpnade med rullstolar, rullatorer eller käppar. Burlesken falnar och vrids till grotesk. Sten Byriel står för den enskilt starkaste insatsen som Treenighets-moses, en ondsint, djupt obehaglig figur med en grynigt rå bas, som passar perfekt till karaktären.

Sedan man på Köpenhamnsoperan gjort sig av med ett par av sina bästa krafter i ensemblen har man uppenbart svårt att besätta även ett verk som Mahagonny. Randi Stene som Leokadja Begbick framstår mest som en operasångerska på avvägar och ger ingen illusion av kallhamrad bedragerska och bordellmamma. Ännu värre drabbas den andra kvinnliga huvudrollen Jenny, eftersom Sine Bundgaard inte bara misslyckas med att göra ett levande porträtt av henne. Hennes röst är dessutom gäll och ofokuserad.

WEILL: STADEN MAHAGONNYS UPPGÅNG OCH FALL

Premiär 20 november 2016. Dirigent: Julien Salemkour Regi: Graham Vick Scenograf: Paul Brown Kostymdesign: Allan Watkins Koreograf: Ron Howell Ljusdesign: Giuseppe Di Iorio Solister: Sine Bundgaard, Randi Stene, Michael Kristensen, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum, Magnus Gislason, Palle Knudsen, Lars Møller, Lars Bo Ravnbak.