SENZA SANGUE Blaskaggs

RIDDAR BORG

Péter Eötvös enaktare Senza sangue bygger på en roman av Alessandro Baricco. En avgörande händelse har redan utspelat sig fyrtio år tidigare, strax efter att en brutal militärdiktatur störtats. Ett hämndkommando med tre unga män bröt sig då in hos en av våldsregimens handgångna män och dödade honom och hans son. Den sjuåriga dottern, som gömt sig i en liten skrubb upptäcktes av en av mördarna. De kastade en lång blick på varandra, varefter mördaren stängde om henne utan att yppa för de andra vad han sett.

När operan börjar har det alltså gått mycket lång tid, två av mördarna är döda, och man anar att det är den överlevande flickan som utkrävt hämnd. Den som räddat henne är nu en rätt sjaskig lottförsäljare. En kvinna dyker upp och konfronterar honom och sig själv med deras gemensamma förflutna. Mannen är beredd att bli dödad men i stället överraskar kvinnan med att föreslå att de ska uppsöka ett hotellrum och ligga med varandra. Hon vill återuppleva samma blick som för fyrtio år sedan men denna gång utan blod – senza sangue.

Slutet har Eötvös anpassat musikaliskt så att dramat utan paus kan övergå i Béla Bartóks Riddar Blåskäggs borg. Det påvra hotellrummet får då föreställa Blåskäggs dystra borg. Vad paret nu ägnar sig åt efter samlaget är ett slags rollspel som Judith respektive Blåskägg. Några konkreta nycklar och dörrar finns förstås inte. Det är Blåskäggs trauman och förträngningar som Judith arbetar på att frammana. Uppsättningen är iscensatt av en av operavärldens hetaste regissörsnamn i dag, Dmitri Tcherniakov, som också står för scenografin. Han har gått till väga på ett mycket intelligent och musikaliskt känsligt sätt. I Senza sangue rör sig figurerna – även ett antal stumma statister – bokstavligen i dimma och närmast somnambult långsamt. Eötvös använder sig av samma yppiga instrumentarium som Bartók, och hans musik är klangligt rik men rätt statisk. Kontrasten blir häftig när scenen övergår till hotellrummet och den inre dynamiken mellan de två vaknar och tar musikalisk gestalt.

Regissören översätter Bartóks raffinerade expressionism till en frän scenrealism, som alltså ännu bara var slumrande i Senza sangue. Judith ägnar sig åt ett slags hänsynslös exorcism och klär av Blåskägg alla hans mentala skyddsvallar, samtidigt som hon tvingas konfrontera sina egna. På slutet ser vi i en projektion ursprunget till dramat, den vettskrämda lilla flickan som stirrar mot mannen som hon tror ska döda henne. I projektionen ersätts successivt flickan och mördaren av de fyrtio år äldre Judith och Blåskägg i exakt samma positioner. Det är skakande och berörande.

Idealet hade naturligtvis varit om man kunnat ha samma sångare i både Senza sangue och Riddar Blåskäggs borg, men det ansågs tydligen för krävande, inte minst för att Senza sangue sjungs på italienska och Blåskägg på ungerska. Men alldeles omöjligt borde det inte ha varit.

Nu har man i alla fall två mycket starka par i rollerna. Angela Denoke och Sergei Leiferkus i Senza sangue, Claudia Mahnke och Bálint Szabó i Riddar Blåskäggs borg. Alla fyra är pregnanta scenpersonligheter. Eötvös musik är liksom förstås Bartóks vokalt tacksam. Leiferkus, som i dag är 72 år, har en röst som visserligen passerat zenit, men i den här rollen som åldrad och ångrande mördare passar han utmärkt. Dock finns det mer sting i Bálint Szabós bas, och hans Blåskägg är storartad. Claudia Mahnke har länge varit en klippa på Frankfurtoperan men har på senare tid fått allt större uppgifter även på andra håll och en bättre Judith tror jag mig aldrig ha hört.

Senza sangue uruppfördes konsertant och separat i Köln 2015, då med Anne Sofie von Otter som kvinnan. Den framfördes konsertant våren 2016 också i Göteborg med Göteborgs Symfoniker och då tillsammans med Riddar Blåskäggs borg. Både i Köln och Göteborg leddes framförandena av tonsättaren själv. Så skedde även vid det sceniska uruppförandet i Hamburg, men den sista föreställningen i serien som jag såg leddes av Gregory Vajda. Hamburgfilharmonikernas spel var glansfullt rakt igenom.

EÖTVÖS: SENZA SANGUE BARTÓK: RIDDAR BLÅSKÄGGS BORG

Premiär 6 november, besökt föreställning 30 november 2016. Dirigent: Gregory Vajda Regi och scenografi: Dmitri Tcherniakov Kostym: Elena Zaytseva Ljus: Gleb Filshtinsky Video: Tieni Burkhalter Solister: Angela Denoke, Sergei Leiferkus, Claudia Mahnke, Bálint Szabó.