Jenufa

Senast Jenůfa hade premiär på Kungliga Operan var 1972 med Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer i de ledande rollerna. Uppsättningen ingick tillsammans med Testamentet och Katja Kabanová i en svit som på 60- och 70-talet gav Stockholmsoperan viss internationell ryktbarhet som Janáčekscen.

Jenůfa bygger på den tjeckiska dramatikern Gabriela Preissovás samhällskritiska pjäs Její pastorkyňa (Hennes fosterdotter). På tjeckiska operascener bär operan fortfarande detta namn, medan Jenůfa blivit den internationella benämningen.

Till Jenůfa har Leoš Janáček komponerat en högst personlig musik: nervig, lödig och totalt osentimental. Tonfallen från de senare mästerverken på 20-talet är ännu i sin linda; språket som grund för melodiska fraser, den oortodoxa instrumenteringen och den rappa dramaturgin. De sjungna fraserna är fortfarande mer ariosa och den deklamatoriska sångstilen ännu inte lika kompromisslös.

Det är en påfallande konventionell uppsättning som hämtats från operahusen i Glasgow och Århus. Den irländska regissören Annilese Miskimmon menar att publiken ”har lättare att knyta an” till handlingen om den är förlagd till hennes egen bakgrund på Irland än till den tjeckiska ursprungsmiljön. En infallsvinkel som kan tas för ett ointresse för det mähriska sammanhang förutan vilket Janáčeks konstnärskap i det närmaste vore otänkbart. Nu blir utfallet ändå inte så annorlunda, för Miskimmons krystade slutsatser om dagens hotade aborträttigheter och högerpopulistiska rörelser på frammarsch, har inte givits några regimässiga uttryck.

Det vitkalkade hus som Jenůfa och hennes fostermor bebor liknar förvisso mer en byggnad i ett fiskeläge, men skulle lika väl kunna vara gården bredvid den kvarn som här inte syns, men som så musikaliskt kongenialt illustreras i de inledande takternas nervösa xylofontremolo.

I andra aktens detaljerade interiör hänger kopparkittlarna på rad bakom en ombonad hemtrevnad med Mariabilder och tända ljus. På loftet ovanför en trätrappa sover Jenůfa med sitt nyfödda gossebarn, avlat i obetänksamhet med flicktjusaren och drinkaren Števa (en utmärkt Andrea Carè) som hellre rumlar runt och offrar Jenůfa åt byskvallret än tar sitt fadersansvar.

Dramats epicentrum är fostermoderns ruelse för de konsekvenser oäktingen kommer att innebära för de inblandade, och hennes beslut att ta barnet av daga.

Malin Byström sjunger den plågade Jenůfa gripande vackert. Hennes fylliga och personliga klang toppas av en skimrande höjd. Tömd på självtillit anser hon sig varken ha heder, hemgift eller kärlekens renhet när det efter barnets död blir tal om att tillsammans med Laca sy ihop ett nödtorftigt giftermålsarrangemang, som i den vackra slutscenen formas till en kärlekspragmatismens föga operamässiga Höga visa.

För Lena Nordin är den samvetsplågade Kostelnička en mycket stor framgång i det dramatiska facket. Efter en amper, men vokalt rätt diskret entré i första akten, när hon kommer för att skingra Števa och hans larmande musikanter, utvecklar hon med sin välfokuserade sopran en imponerande vokal pondus i andra aktens utbrott.

Jesper Taube gör en kavat och enträget uppvaktande Laca. Hans kärlek bryter den förlamande uppgivenheten, men tyvärr ter sig vibratot emellanåt störande.

Det är en stark och välbesatt uppsättning som understöds av ett friskt och accentuerat orkesterspel från Lawrence Renes och Hovkapellet.

JANÁCˇEK: JENU˚FA

Premiär 18 mars, besökt föreställning 25 mars 2017. Dirigent: Lawrence Renes Regi: Annilese Miskimmon Scenografi, kostym och mask: Nicky Shaw Ljus: Mark Jonathan Solister: Malin Byström, Lena Nordin, Jesper Taube, Andrea Carè, Marianne Eklöf, Luthando Qave, John Erik Eleby. Spelas 29/9–30/10 2017. www.operan.se