Jenufa
Vejzovi´c, Briscein, Reinhard, Vermillion, James, Miyus. Chor und Singschul’ der Oper Graz, Grazer Philharmonisches Orchester/kaftan Oehms Classics OC962 [2 CD] Bland Leoš Janácˇeks operor har Jenu˚fa – uruppförd i Brno 1904 – en stark publik särställning. Det är den populäraste och mest lätttillgängliga av den mähriske tonsättarens operor och ingår numera i den gängse standardrepertoaren. Handlingen bygger på en pjäs av Gabriela Preissová och skildrar en tragisk historia från den mähriska landsbygden om ett utomäktenskapligt barn som mördas för att en ung kvinna ska räddas från social stigmatisering och utstötning. Både pjäsen och operan är en våldsam social protest mot det religiösa och moraliska hyckleri som gjorde livet till en sådan pina för många i 1800-talets gamla bondesamhälle. Långt senare skulle Preissová föra vidare berättelsen i en roman, där man får följa huvudpersonernas vidare öden.
Visuellt bygger Christof Loys och Dirk Beckers uppsättning från Deutsche Oper i Berlin 2014 på kontraster mellan stiliserat vitt och beskurna bildytor med mer konventionell scenografi. Genom fönster och öppningar i väggen skymtar naturen med dess årstidsväxlingar. Det vita rummet har drag av sakristia/fängelserum och härifrån rullas handlingen retrospektivt upp i Kostelnicˇkas (Klockarfruns) inre.
En hårdsminkad Hanna Schwarz i turkos dräkt och morotsfärgat hår gestaltar farmor Buryja, representant för den äldsta generationen, men auktoritetsmässigt underordnad den mer kraftfulla Kostelnicˇka. Schwarz har vårdat sin mezzo fint genom åren och gör en samlad tolkning av den gamla bondgumman som här alltså förlänats en mer urban apparition.
Den amerikanska mezzosopranen Jennifer Larmore, internationellt känd för sina Händel- och Rossinitolkningar, står i centrum som den ansvarstagande Kostelnicˇka. Hon gör en stark tolkning av den av barnamordet plågade och formar de janácˇekska sångfraserna och den tjeckiska diktionen med stor respekt och belcantomässig omsorg. Operan är lika mycket ”hennes” som Jenu˚fas, och Preissovás pjäs heter ju också i översättning Hennes fosterdotter, vilket även var operans originaltitel.
Halvbröderna Števa och Laca är båda förälskade i Jenu˚fa. De är varandras motsatser och prövas på olika sätt i kärleken till henne. Den förre är en rumlare och kvinnokarl, oförmögen att axla ett familjeansvar fast han ”ställt till det för sig”, med bångstyrig ungdomlighet gestaltad av den prydligt kostymklädde tjeckiske tenoren Ladislav Elgr. Rollen som den färglösare, men karaktärsmässigt mer pålitlige Laca gestaltas sympatiskt av Will Hartmann. Halvklädd med bara hängslen och undertröja över bringan, blir han den som, trots tillbud med en knivskärning, får lotsa Jenu˚fa ut ur det förtärande självhatet och in i framtidens vardaglighet.
Michaela Kaune gör en känslostark framställning av en kvinna i förvirring och kris och sjunger Jenu˚fas parti gripande vackert.
Knappast någon är yngre än medelålders (med undantag för Števa), någonting som tydligt framgår när kameran rör sig i närbild, men det är ju villkor man får acceptera om man vill ha mogna sångtolkningar. Och det är det frågan om här.
Rent visuellt tillhör inte uppsättningen mina favoriter. I längden sticker allt det vita, trots en rätt brokig kostymekipering, i ögonen och någon gång kan man känna att man vill rusa genom glipan i väggen och ut på de sädesgula fälten för att andas sol och luft. Men orkesterspelet under Donald Runnicles är så superbt att det bidrar till att hålla denna impuls i schack.
Charles Mackerras inspelning från 1982 med Elisabeth Söderström och Wiener Philharmoniker på Decca sätter fortfarande konstnärlig och ljudmässig standard för Jenu˚fa på skiva. Det var den första inspelningen som bygger på den så kallade Brnoversionen 1908 och den första kommersiella dito som även hade ett par icke-tjeckiska sångare
med i ensemblen. Den innehåller också Karel Kovaˇrovics alternativa slut inför Pragpremiären 1916, som ingår i det som numera kallas Pragversionen och som använts dittills. Skillnaderna mellan versionerna är inte särskilt omfattande utan handlar främst om några enskilda avsnitt. I Brnoversionen har man ofta bibehållit Kostelnicˇkas monolog i första akten från Pragversionen, något som verkat hämmande för det sceniska händelseförloppet, men som bidragit till förståelsen av hennes karaktär. Den stora skillnaden annars är främst slutscenen där Kovaˇrovic i enlighet med tidens romantiska orkesterideal ”bättrat på” Janácˇeks musik med motivupprepningar och en kraftfullt uppsminkad orkestersats. Någonting som Janácˇek på sin tid var tvungen att finna sig i om han ville få operan uppförd i Prag. Numera är alltså Brnoversionen den gängse, även om Kova-ˇrovicversionen då och då kan dyka upp.
Det aktuella tillskottet på cd från Oehms Classics, som dokumenterar en uppsättning av Jenu˚fa i Graz i maj 2014, står sig frapperande väl i konkurrensen. Sångarensemblen är internationell, orkesterspelet under dirigenten Dirk Kaftan väldifferentierat och rivigt och ljudåtergivningen minst sagt strålande. Jenu˚fa sjungs av den israeliska sopranen Gal James. Hon tillhör ensemblen i Graz och påminner med sin lyriskt varma sopran ibland om Elisabeth Söderström.
Tenoren Taylan Reinhard är som Števa vokalt aningen yvig, sjunger dock med kraftfull pregnans, medan tjecken Aleš Briscein som Laca bidrar med tjeckiskt idiom och en vacker, mer lyriskt välartikulerad tenor.
Som Kostelnicˇka gör den tyska mezzon Iris Vermillion en starkt teatralisk framställning. Svajar något men inte mer än vad många andra gör i hennes ålder (50+) i detta svårbemästrade parti.
Detta är en inspelning som mer än väl hävdar sig på cd. Texthäftet innehåller vackra färgbilder från uppsättningen i Graz och libretto på tjeckiska och tyska. Henry Larsson
Inspelningarna av Jenu˚fa är rätt talrika och det kan vara svårt att orientera sig i utbudet. På det tjeckiska skivmärket Supraphon finns ett par äldre studioupptagningar. Den ena med Nationalteaterns ensemble under dirigenten Jaroslav Vogel från 1953 och med Šteˇpánka Jelínková som Jenu˚fa, Marta Krásová som Kostelnicˇka och den legendariske Beno Blachut som Laca. Den andra är från Brno-operan 1977 under František Jílek med Gabriela Benˇacˇková och Nadeˇžda Kniplová.
Vid sidan av ett antal liveinspelningar på tyska (t.ex. med Anny Schlemm i Frankfurt 1961 och Hildegard Hillebrecht i München 1968 som Jenu˚fa) kan också nämnas ett par med Benˇacˇková (New York 1988 och 1992). De är båda att hänföra till Pragversionen trots att Brnoversionen då var i bruk. Den förra, på märket BIS, är en atmosfärrik upptagning från Carnegie Hall med Leonie Rysanek som Kostelnicˇka. Den senare en anonym piratupptagning från Metropolitan med Ben Heppner och Rysanek under dirigenten James Conlons ledning. Det finns också en upptagning med Elisabeth Söderström från San Francisco 1980 på märket Gala, en liveinspelning där ljudkvalitén lämnar en del övrigt att önska.
Bernard Haitinks Jenu˚fa på märket Erato är en liveupptagning från Covent Garden 2001. Damernas insatser må vara sångmässigt ojämna, men Karita Mattila är en ljuvlig Jenu˚fa. Ljudmässigt och konstnärligt oklanderlig är Charles Mackerras engelskspråkiga version från Welsh National Opera på Chandos från 2003 med Janice Watson som Jenu˚fa och Rosalind Plowright som Kostelnicˇka.
Bredvid Mackerras Deccainspelning är den bästa på marknaden utan tvekan en Emi-inspelning (i samarbete med Supraphon) med solister från Nationalteatern i Prag 1969 med dirigenten Bohumil Gregor och Libuše Domanínská. Domanínská har en mer flickaktig sopran än den vokalt bredare Benˇacˇková. Båda är dock ypperliga Jenu˚fatolkare. Men det som lyfter inspelningen, förutom det välslipade orkesterspelet under Bohumil Gregor (som också var verksam på Stockholmsoperan 1966–69), är Nadeˇžda Kniplovás ojämförbara porträtt av Kostelnicˇka. Här överträffar sångerskan till och med sig själv på den senare Supraphoninspelningen från 1977. Hennes imposanta framtoning och sångteknik med dess kraftfulla brösttonsmarkerande långt upp i registret och smattrande vassa frasering är unik.
Alla inspelningar före 1982 är att hänföra till Pragversionen, medan de flesta efter (inte alla) följer Mackerras och John Tyrrells editerade Brnoversion.
Det verkar finnas fyra dvd-upptagningar av Jen˚ufa på marknaden för närvarande utöver den här intill recenserade från Deutsche Oper i Berlin. Jag minns en mycket sympatisk föreställning från Glyndebourne 1989 med Roberta Alexander, Anja Silja och den fine brittiske Janácˇeksångaren Philip Langridge som Laca.
Det finns också en med Nina Stemme och Eva Marton från Teatro del Liceu i Barcelona 2005. Där sjunger den svenske tenoren Pär Lindskog Števa (OPERA 5/05).
Från Teatro Real i Madrid 2009 kommer Amanda Roocroofts Jenu˚fa med en expressivt sliten Deborah Polaski som Kostelnicˇka.
Hävdar sig mer än väl i den internationella konkurrensen gör Malmöoperans uppsättning från 2011 med Erika Sunnegårdh (Jenu˚fa), Gitta-maria Sjöberg (Kostelnicˇka) och Ingrid Tobiasson (farmor Buryja) (OPERA 1/13). Henry Larsson